Frågor som aldrig får svar

Fredag 13 september klockan 19.40
”Hur kan ni tidningar ägna er åt denna journalistik? Vad vill ni uppnå? Det här leder bara till mer elände för de inblandade och ni skapar den möjligheten! Skärp er!” Detta är ett citat från signaturen ”Micke”. På arbetarbladet.se har han kommenterat den intervju vår reporter Jacob Hilding i veckan gjorde med Tuula Lavikkalas särbo Janne Johansson.
Till dig, ”Micke” och till alla andra som eventuellt undrar, är svaret på varför vi ägnar oss åt detta helt enkelt att det är viktig journalistik. Det vi vill uppnå är att låta de anhöriga komma till tals. Vi skapar den möjligheten för att de anhörigas röst är viktig. Det tragiska fallet Tuula Lavikkala har stort allmänintresse. Det finns ännu många frågor utan svar. Därför är det viktigt att skriva om det.

I den nämnda intervjun med Janne Johansson framför han sin kritik mot Gävle kommun. Janne och Tuulas två döttrar är besvikna och deras vädjan till den politiska ledningen är enkel att förstå. De söker svar. Hur kunde allt gå så långt? Varför agerade kommunen som den gjorde? Varför vill inte den politiska ledningen ta på sig en del av ansvaret? Det är ytterst relevanta frågor som nog tyvärr aldrig kommer att få ett svar. Hela historien är allt för komplex.

12 november förra året uppdagades allting. Det var då Janne Johansson och Tuula Lavikkalas två döttrar insåg att den person de älskade var misstänkt för ett allvarligt brott. Under över fem års tid hade förskingringen pågått. Summan som förskingrats var cirka 22 miljoner kronor. En ofattbart hög summa. Det datumet allting uppdagades började de anhöriga också inse att de nog aldrig skulle få se Tuula i livet igen. Hon var försvunnen.
27 juni i år, över sju månader efter försvinnandet, hittades Tuula Lavikkala död. På så sätt fick försvinnandet sin förklaring, men frågorna lever ständigt kvar. Hur kunde allt detta ske? Hur kunde den interna kontrollen vara så usel att en person kunde förskingra en så enormt stor summa innan någon slog larm? Varför avvaktade kommunen med att konfrontera Tuula när allting uppdagades? Hade Tuula levt i dag om kommunen agerat annorlunda?
Detta är frågor som aldrig kommer att få svar. Den sista frågan är dessutom omöjlig att svara på. Men jag förstår att frågorna ställs, för de är ytterst relevanta och jag förstår också till fullo de anhörigas frustration över att det inte finns några svar.

Frågan blir till slut vad den yttersta politiska ledningen i Gävle kommun, med socialdemokratiska kommunalrådet Carina Blank i spetsen, har för ansvar i det hela? Den högsta politiska ledningen har naturligtvis stort ansvar, men att lägga allt ansvar på Blank och övriga ledningen är inte heller rättvist. Den politiska ledningen kan omöjligt ha detaljkontroll på exakt allting som händer i kommunerna.
Däremot är ändå känslan att Blank och den politiska ledningen hade kunnat agera så mycket smidigare i den här sorgliga historien. Istället för att enbart se sig som brottsoffer borde ledningen mer ödmjukt reflekterat över sitt eget ansvar och åtminstone försökt besvara de anhörigas frågor.
Tystnad är ingen bra strategi från den politiska ledningen i denna sorgliga skandal.

Jag säger som den ungerske poeten Mihály Babits (1883-1941):
”Ansvaret är inte mindre för att man ingenting har sagt.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *