Mitt brev till dig, Kristian Gidlund

Lördag 21 september klockan 00.05
Här är mitt brev till dig, Kristian Gidlund (21 september 1983 – 17 september 2013).
Egentligen känns det fånigt att jag skriver det här brevet till dig först nu. Jag skriver ändå. Förmodligen för att jag måste. Vi känner inte varandra. Vi har aldrig ens talat med varandra. Jag känner dig ändå, genom din musik med Sugarplum Fairy och genom dina ord, dina fantastiska ord. Främst av allt känner jag med dig. I dag skulle du ha fyllt 30 år. Jag skriver till dig med sorg.
Under det senaste året har jag följt din kamp mot cancern, denna vidriga orättvisa sjukdom. Jag har följt din blogg ”I kroppen min”. Jag och miljoner andra har läst den. Ibland har jag inte orkat läsa, eller kanske har jag inte vågat. För det som drabbade dig är den stora skräcken. Jag är rädd att själv drabbas. Jag är rädd för att mina kära ska drabbas. Trots smärtan och rädslan har dina ord hjälpt mig att se saker på ett nytt sätt. Du var en modig man. Du skrev för livet. Du skrev för döden. Du berörde.

Dina ord har också fått mig att minnas. Jag hade en god vän när jag var ung. Han var några år äldre än jag. Han var, precis som du, 29 år. Han hade också cancer. När han var som sjukast väntade han och hans hustru sitt andra barn. Jag satt vid hans sjukbädd och pratade med honom. Han hade samma mod som du. Det var inte jag som tröstade honom. Han tröstade mig. Mot slutet levde han bara för en sak. Han ville se sitt barn födas. Två veckor efter förlossningen dog han. Jag minns BB-bilden som publicerades i tidningarna. Han satt där med sin fru och sina två barn. Utmärglad. Blek. Döende. Lycklig. Trots den brutala sorgen är det en av de vackraste bilder jag har sett.

I tisdags dog du. Vi alla som följt dig förstod att det oundvikliga skulle ske. Ändå kom beskedet som en chock. Någonstans vill jag alltid tro på ett mirakel, att det ofattbara, orättvisa, svarta inte ska inträffa. Du visste. Jag tror att du var beredd. Under veckan har jag pratat med människor som kände dig. De pratar gott om dig. De minns din glöd, din nyfikenhet, din musik, dina ord och din journalistiska gärning. Du har betytt så mycket för så många.

Trots att jag aldrig träffat dig kommer jag också att minnas dig. Jag kommer att minnas din styrka och dina starka texter och som en man som gjorde skillnad. En man som med sina ord hjälpte andra i samma situation och människor som, liksom jag, då och då funderar kring liv och död. Under den här veckan har jag läst flera av dina texter. Igen. Jag har lyssnat på ditt sommarprogram i P1. Igen. Jag har sett länkar till sommarprogrammet och dina texter spridas via sociala medier. Du har hyllats. Jag har tyckt om det jag har sett. Orden om dig har varit ljusa mitt i allt det svarta.

Jag önskar att jag hade fått träffa dig. Jag önskar att jag hade skrivit till dig medan du levde. Jag skriver i dag i stället, den dag du fyller 30 år, den dag du aldrig får uppleva. Jag vill bara säga tack, Kristian. Tack för det du betydde. Tack för din musik, tack för dina ord och tack för musiken i dina ord. Människor dör. Minnen lever i all evighet.

När jag tänker på dig, Kristian, tänker jag på detta citat från den amerikanske författaren John Lancaster Spalding (1840-1916):
”Det högsta modet är att våga visa sig som man är.”

Publicerat av

Daniel Nordström

3 reaktioner till “Mitt brev till dig, Kristian Gidlund”

  1. Jag delade den här spalten med mina vänner på FB. Hoppas att det går bra för det är redan gjort. Jag tycker det var så bra skrivet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *