När hårddisken i skallen blir full

Fredag 27 september klockan 21.30
Jag tror att det egentligen är rätt så typiskt för den här årstiden, för plötsligt förvandlas den lugna semesterlunken till en rallytävling. Vi går liksom från noll till hundra på ett par sekunder. Utan att vi riktigt visste vad som hände blev det höst. Det är kyliga vindar, skolstart, läxläsning, sömnbrist och snuviga barn. Det är föräldramöten och säsongsstarter och på jobbet är det ännu högre tempo än det var innan semestern. Det är möten och måsten och en kalender som lyser rött av dubbelbokningar. Kanske är det därför naturligt att det då och då händer. Rätt som det är blir det en blockering. Hårddisken i skallen blir full.
Jag har vid ett par tillfällen, på väg hem från jobbet, upptäckt det otäcka. Jag har letat desperat i fickorna och insett att jag glömt mobiltelefonen på jobbet. Den klarar jag mig inte utan. I mobiltelefonen har jag numera allt. Hela min livsplan ryms i den. Den är min trygghet. Därför har det inte funnits något annat val än att vända om för att hämta telefonen. När jag väl har kommit fram till redaktionen igen har jag insett vart jag har mobiltelefonen. Jag har hållit den mot örat och pratat i den under hela den patetiska processen.

Alldeles nyligen inträffade det en liknande sak. Jag var på resande fot. Hårddisken i skallen var på gränsen till att bli överfylld. Detta ignorerade jag naturligtvis. Att resa i tjänsten innebär alltid en viss stress, eftersom det tar tid från annat som är viktigt. Därför gäller det att vara smart och att använda resetiden till eftertanke om det man så sällan hinner tänka på annars. Jag försökte vara effektiv och jobba mig igenom resetiden istället. Givetvis var det ett misstag, liksom reseplanen. Den var väl tidsoptimistisk.

Jag hade ett bokat möte i en svensk stad. Jag flög från Arlanda och när jag landade var jag sen. Därför hastade jag mig ur planet och ställde mig fånigt gloende vid bagagebandet. Folk trängdes. Tiden krympte. Jag kände hur frustrationen rann i form av svettfloder längs ryggen. Bagage efter bagage rullade fram, men inte mitt. Till slut stod jag ensam kvar, lika fånigt gloende. Endast ett bagage fanns kvar på bandet. En svart bag, som visserligen liknande min, men det var definitivt inte min.

Jag ringde det aktuella flygbolaget. Väntetiden var lång. Jag fick ingen hjälp. Jag rusade vidare till flygbolagets lucka på flygplatsen. En person trängde sig före mig i kön. Jag var upprörd. Väl framme hos kvinnan i luckan berättade jag mitt ärende och likt Leif GW Persson hade jag redan en teori. Någon annan lika stressad person hade naturligtvis tagit fel väska. Därför beordrade jag mer eller mindre kvinnan bakom luckan att hämta den övergivna väskan för att se vem som begått detta horribla misstag.

Hon ringde efter en kollega som hämtade väskan. När den väl kom tittade hon på den remsa som satt fastklistrad runt handtaget. ”Hrm… Märkligt”, sade hon. ”Det står Daniel Nordström på bagagetaggen.” Det var då allt uppdagades. Jag hade inte känt igen min egen väska. I min överfyllda skalle hade jag nämligen fått för mig att jag ryckt en annan väska ur garderoben där hemma.
”Ska vi glömma det här?”, undrade kvinnan i luckan. ”Ja”, svarade jag. ”Jag tror nog att det är bäst att vi gör det”.

Jag säger som Franz Kafka (1883-1924):
”Alla mänskliga misstag begås av otålighet.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *