När två vänner blir främlingar

Fredag 18 oktober klockan 14.55
I grunden var det en oerhört intelligent ung man. I ungdomsåren var han populär. Han var vältalig, duktig i idrott och hade närmast provocerande lätt att lära i skolan. När han kom i ett rum drogs blickarna till honom. Utan att förhäva sig hamnade han direkt i centrum. På många sätt var han ett socialt geni.
Trots detta följdes han alltid av en sorglig skugga. Den skuggan var väl fördold, men vi såg den. Den gick inte att dölja och var omöjlig att ignorera. Trots att han ännu bara var i de tidiga tonåren tycktes skuggan växa allt mer med åren. Den blev liksom svartare i hela sin kontur. Till slut började skuggan äta upp honom. Han förändrades. Den tidigare så självklara utstrålningen bleknade. Vi som rörde oss omkring honom visste inte vad det berodde på. Det vi anade var att allt rörde sig kring hans hemförhållanden. Han pratade aldrig om den och vi vågade inte fråga heller. Vi hörde bara rykten.
Ingen av oss hade varit hemma hos honom. Det fanns en osynlig mur mellan oss och hans hem. Hans föräldrar hade vi knappt sett heller. De skjutsade aldrig till fotbollsträningarna. De tittade aldrig på våra matcher. De kom aldrig till skolans gemensamma aktiviteter med elever och föräldrar. De fanns där någonstans i bakgrunden, men de tog inte aktiv del i våra liv. Det ryktades att de hade någon form av problem. Det pratades mycket, men ingen pratade med honom om detta.

I takt med att våra liv utvecklades med åren förändrades hans liv motsatt väg. Han blev allt mer innesluten i sin skugga. Redan innan han hade fyllt 20 år hade han utvecklat en svart bitterhet. Han slutade med idrotten och i många stycken slutade han också med skolan. Han hade visserligen fortfarande lika enkelt att lära, men han brydde sig inte längre. När han väl var i skolan hamnade han i bråk med andra elever och lärare. Han uttalade ett förakt mot hela samhället och allt det stod för. Han som tidigare stod i centrum hade plötsligt hamnat utanför. Vi visste inte om det var vi som puttat ut honom eller om han själv hade tagit steget. Det enda vi visste var att vi inte längre nådde varandra.

När vi åter stötte på varandra i ett sammanhang många år senare var vi främlingar för varandra. Jag hade blivit journalist och utgivare. Han var aktiv i en främlingsfientlig organisation. Jag bemöttes med förakt. Jag ansågs vara en del av etablissemanget, en del av samhället som för ut en falsk världsbild. Det vi ännu hade gemensamt var att vi båda var samhällsintresserade. Trots det kunde vi inte diskutera konstruktivt. Våra respektive verklighetsuppfattningar var så väsentligt skilda.

Vi lever i ett digitalt samhälle där det aldrig tidigt varit så enkelt att ta del av information, diskussion och debatt. Vi lever också ett samhälle där det aldrig varit så enkelt att välja bort information och andra människors åsikter. Vi lever i ett samhälle där klyftorna mellan människor ökar.
Detta är inte bara en stor utmaning för de etablerade medierna. Det är en ännu större utmaning för hela samhället och för demokratin.

Jag säger som tyske diktaren Christian Morgensten (1871-1914):
”Det finns människor som alltid inbillar sig att man angriper dem när man säger sin åsikt.”

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “När två vänner blir främlingar”

  1. Om människor känner att de inte kan diskutera fritt, om de känner att de omgående sorteras in i den bruna eller den vita lådan så fort de uttalar sin åsikt, då skapas det här avståndet som gör att kreativa diskussioner inte längre kan föras. Att lösa detta problem är verkligen en utmaning för hela samhället och för demokratin och det är nog viktigare än några procent hit och dit i valet 2014.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *