Vi behöver bus och godis

Torsdag 31 oktober klockan 16.55
Jag såg ett fint videoklipp på Youtube för några dagar sedan. Jag blev djupt berörd. Jag såg en vacker film på tv. Jag började gråta. Jag ringde hem och pratade med mina barn. Jag hörde deras ständigt spirande livsglädje och kände tårarna komma. Jag fick ett sms från min fru just när jag behövde det som bäst. Ögonen tårades. Jag läste en vacker text. Jo, då. Tårarna kom även då.
Jag har alltid haft lätt till skratt och också alltid lika lätt till tårar. Så har jag alltid varit och så kommer jag förhoppningsvis alltid att vara. Ibland känner jag mig, utan övriga jämförelser, som en annan Daniel. Prinsen. Känslorna är ofta helt enkelt ”all over the place”. Även om det ibland är aningen jobbigt att vara en gråtmild typ, är jag glad över att det är som det är. Det är både viktigt och skönt att få utlopp för känslorna, även om det blir lite väl ibland. Som den gången jag av någon outgrundlig anledning lyckades bli så rörd att jag grät framför ett gammalt avsnitt av tv-programmet ”Svensson, Svensson”. Nåväl. Det kan jag skratta åt nu. Alltid något.

När det gäller känslor upplever jag ofta att de är som allra starkast den här årstiden. Kanske är det hösten. Kanske är det mörkret. Allhelgonahelgen väcker också känslor. Den är vacker och sorglig på samma gång. Det är sorgligt att känna saknaden av de kära som inte längre finns i vår närhet, men det är också fint att minnas dem och hylla deras minne. Det är vackert att se alla ljus som tänds till deras ära. Fina människor dör. Fina minnen lever i all evighet.
Samtidigt finns det också ständigt denna förvirring kring helgen som nu kommer. Den stilla betraktelsen, sorgen och saknaden, glädjen över alla minnen och eftertanken kring döden och livets skönhet och skörhet riskerar att kollidera kring det som kallas Halloween, med bus och godis och skräckfyllda utstyrslar. Jag kan förstå att människor som nyss drabbats av sorg kan uppleva hystering kring Halloween som respektlös inför det som är Allhelgonahelgens ursprungliga budskap. Själv ser jag en tjusning i kollisionen.

Den irländsk-amerikanska traditionen kring Halloween kom till Sverige i mitten av 90-talet. Främst är den kul för barnen med utklädnader, bus eller godis och allt som hör det till. Men den är också viktig för de vuxna. Halloween är en fest. En höstfest, om man så vill, och om man vill delta i den.
Vi behöver fester, inte minst under denna mörka årstid. Vi behöver bus och godis. Vi behöver glädje i den sorg som många känner en helg som denna. Allahelgonahelgen och Halloween symboliserar någonstans nämligen allt det som är själva livet. Det handlar om glädje och sorg och den glädje man kan faktiskt kan känna även i sorg.

Jag tror att de kära vi minns ville att vi skulle vara glada. Vi ska minnas med glädje, inte med sorg. Jag hoppas att det kan bli så den dag jag själv inte längre finns i livet. Jag önskar inte de som kommer att minnas mig sorg. Jag önskar dem bus, godis och glada minnen. Det är det bästa jag vill ge dem.

Apropå glädje och sorg tänker jag på den franske markisen, officeren och författaren Luc de Clapiers de Vauvenargues (1715-1747). En gång i tiden lär han ha uttryckt sig så här:
”Den vackraste gåva människan fått är förmågan till glädje.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *