Tågstationen är en bild av livet

Fredag 8 november klockan 15.10
En man med rock, dyr kostym, ful skjorta och illa matchande slips sprang förbi med portföljen i högsta hugg. Han pratade svårtolkad skånska i mobiltelefonen. Han såg så där svettig ut som bara en affärsman som nyss haft en viktig presentation kan göra. Nu var han på väg att lämna stan. Hans ansiktsuttryck avslöjade inte om dagen varit lyckad eller inte, men av tonläget att döma var han nöjd.
Bredvid mig satt en mager man med tovigt skägg och studerade Travronden. Med en bläckpenna skrev han flitigt ner noteringar vid sidan av hästarnas namn. Kanske drömde han om storvinsten och ett annat liv. En medelålders kvinna satt och höll krampaktigt i sin biljett och tittade på den gång på gång, som om hon inte riktigt insåg vilken resa hon egentligen hade bokat. Eller varför.

En gråhårig herre stod och bläddrade planlöst i Platsjournalen. Han suckade djupt. Kanske hade han på nytt varit på en misslyckad jobbintervju. En syntetisk röst kungjorde i högtalaren att det ankommande tåget från Mjölby strax skulle komma in till spår 5. En familj kom gående med stora väskor i släptåg. Föräldrarna såg ut som om veckor av stress plötsligt hade börjat lämna deras kroppar. De två barnen i likadana kläder såg förväntansfulla ut. Det yngre syskonet åt äpple med hela ansiktet. De var på väg. Från vardagen.

Ett ungt, tatuerat och svartklätt, par kramades länge och ömt. De sade farväl. Ett barn jublade högt när en efterlängtad mamma plötsligt kom från tåget med öppna armar. Den medföljande pappan log och väntade på sin tur, medan barnet och mamman kramades. Den fortsatt lika syntetiska rösten förkunnade att ett tåg var försenat. En suck hördes.

Två välklädda personer, förmodligen kollegor på väg hem efter utfört uppdrag, satt en bit bort. De satt nära varandra med jobbstressen ständigt närvarande. De knappade intensivt på sina mobiltelefoner för att komma ikapp med mejlskörden och allt de hade riskerat att missa under dagen som passerat. Ett förvirrat par anlände med tunga ryggsäckar. De tittade på sina biljetter och på ljustavlan som visar inkommande och avgående tåg. De tittade på sina biljetter och på tavlan igen. De gestikulerade, diskuterade och såg ännu mer förvirrade ut. Något stämde uppenbarligen inte. Oklart vad.

Ett par tonåringar hade slagit sig ner på golvet, trots att det fanns gott om sittplatser på bänkarna. De tycktes inte vara på väg någonstans. De verkade bara ha stannat upp i livet, kanske för att prata om just livet. Ett par bekanta och ovanligt rödblommiga ansikten svischade förbi med ett hej som blev hängande i luften. Ansiktena hann i sista stund in i det tåg som just skulle gå.

Det var en vanlig eftermiddag på Gävle Centralstation. Jag gillar den. Den ligger vackert belägen vid Gavleån och är liksom mynningen till det som är själva pulsådern i Gävle, Drottninggatan. Det är hit människor anländer med förväntan, längtan, glädje, sorg och ilska. Det är här människor lämnar stan med samma känslor. Här är början och slutet på någonting. Ett besök på en tågstation ger en bild av det som är livet.

Apropå resor, möten, avsked och livet säger jag som diplomaten Dag Hammarskjöld (1905-1961):
”Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val”.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *