Identiteterna är skyddade

Fredag 13 december klockan 16.05
Under den vecka som gått har jag fått ett flertal mejl och kommentarer med liknande synpunkter och frågor. Anledningen är Expressens uppmärksammade avslöjande av de högt uppsatta personer som, bakom dold identitet, sprider hat och grov rasism på till exempel den hatsajt som står nära Sverigedemokraterna, Avpixlat.
Så här lyder en av de kommentarer jag fått på min blogg:
”Jag har skrivit en hel del invandringskritiska och i vissas ögon säkert även främlingsfientliga kommentarer i era kommentarsfält, och naiv som jag är använt mitt riktiga namn och epostadress. Därför undrar jag nu vilka förutom Researchgruppen som känner till min identitet, samarbetar ni med fler politiska organisationer? Det vore bra att veta, så att jag kan bedöma mängden och typen av trakasserier och hot som jag och min familj kommer att få ta emot när jag nu kommer att hängas ut som rasist på internet.
Om du påstår att Arbetarbladet inte delar med sig av identiteten på personer som skickar in olämpliga eller ”hatiska” kommentarer, varför skulle jag tro dig? Varför skulle man få vara anonym hos just er tidning, men inte någon annanstans på internet?”

Det är inte helt ovanligt att människor som hör av sig med sina synpunkter blandar ihop olika mediers publiceringar. Den person som skrivit denna kommentar verkar till exempel tro att alla medier arbetar på exakt samma sätt och att Expressens publiceringar nu kommer att leda till att alla som kommenterat anonymt på nätet riskerar att avslöjas. Så är det naturligtvis inte.
När det gäller Expressens granskning av de personer som sprider hat på rasistiska sajter är den publiceringen ännu pågående. Därför är det inte rätt att redan nu försöka ge sig på en helhetsbedömning av den. Det jag kan konstatera så här långt är att publiceringen inte är oproblematisk, att Expressens utgivare Thomas Mattsson är en klok publicist som jag förstår har tänkt över detta, att Expressens David Baas och Christian Holmén är två briljanta journalister och att Expressens publiceringar definitivt har ett stort allmänintresse.

När det gäller anonyma kommentarer har min inställning inte förändrats. Precis som jag tidigare skrivit anser jag att det är viktigt att den som så vill har rätt att uttrycka sina åsikter anonymt i Arbetarbladets forum. Det är också tillåtet att skriva under pseudonym på våra insändarsidor i papperstidningen. Jag betraktar webbkommentarerna på samma sätt som insändare i papperstidningen.
Den som skriver under pseudonym i Arbetarbladets kanaler har sina identitet skyddad via de system vi använder. Arbetarbladet kommer inte att publicera namnen på dessa personer.

I sammanhanget är det också viktigt att poängtera att det är stor skillnad på olika kommentarsfält på nätet. 99 procent av de kommentarer som publiceras på till exempel Avpixlat skulle aldrig publiceras i Arbetarbladet på grund av dess hatiska och rasistiska innebörd.
Arbetarbladet och alla andra seriösa medier har en ansvarig utgivare. Det har inte Avpixlat. Det är en avgörande skillnad.

Apropå Avpixlat säger jag som polske författaren Stanislaw Jerzy Lec (1906-1966):
”Ingen snöflinga i lavinen känner sig ansvarig.”

Publicerat av

Daniel Nordström

30 reaktioner till “Identiteterna är skyddade”

  1. Men det som du inte diskuterar blir ju detta who is watching the watchers.

    De har ju koppling till en extrem vålds organisation
    Blir det rätt att en sådan organisation ska kunna hämta ut andra personers åsikter och ”rasistiska kommentarer”

    Vem kan säga vad de tagit ut mer börjar påminna lite om att vi snart måste börja kräva att personer ska ha en stjärna väl synligt för att visa att dom har den åsikten och besökt en sida som Avpixlat.

    Sen att bruka men det var inte ”vi” som gjorde det därför kan vi bruka det blir lika fel som då Arbetarbladet gjorde denne personen stöttade samma sida med pengar.

    Såg ju bara hur fort rasism/fascism/nazism kortet blir användt teks från DN annonsen med

    Undrar hur startade och lät då land som har haft frihet men sen då det blev tatt bort som teks Iran …..
    Vi ska bara åsiktsregistrere de med ”fel ” åsikter ändamplet helgar medlen

    To the past, or to the future. To an age when thought is free. From the Age of Big Brother, from the Age of the Thought Police, from a dead man – greetings!”
    ― George Orwell, 1984
    ― George Orwell, 1984

    1. @Fredrik: Åsiktsregistrering i alla former är att förakta.
      Att berätta vilka personer som ligger bakom och finansierar rasistiska hatsajter är relevant journalistik som inte har någonting med åsiktsregistrering att göra.

      1. Så är alla som kommenterar på avpixlat rasister då som förtjänar att få sina ”åsikter” registrerat?
        (Eller tror du att bara de ”onda” som blir de tagit information om åsiktskontroll på)

        Och vad med att en Svensk tidning samarbetar med våldsgrupp som Afa och som fåg lov att åsiktsregistrera sitt ”motstånd” det om nått borde ringa varningsignal……..men som sagt åsiktsregistring är fel…..

        1. @fredrik: Ja. Åsiktsregistrering är fel. Om det är vi överens. Nej. Alla som kommenterar på Avpixlat är inte rasister som förtjänar att få sina åsikter registrerade.
          Om du lyssnar på Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och vad han säger i intervjuer kommenterar han också det felaktiga ryktet om åsiktsregistrering. Expressens publiceringar är inte åsiktsregistrering.

          1. Om jag uppfattar dig rätt här

            Det är 100% ok att bruka en extrem våldgrupp till att ta ut 6300+ konto med historik som har kommentert på avpixlat…. så länge de inte publicerar det hela.

            Menar du verkligen att den all annan informasjonen på magiskt vis inte blir spart och dokumentert av just den gruppen som blivit känd för att attackera persoenr som har andra åsikter?

  2. Jag citerar dig: ”Däremot tillåter vi kommentarer som är kritiska mot den förda invandringspolitiken. Att vara kritisk mot den förda invandringspolitiken är inte samma sak som rasism.” Övervägande delen av kommentatorerna på Avpixlat är kritiska mot den förda invandringspolitiken. Det är alltså fel att kalla dem ”rasister”, där håller jag helt med dig !

    1. @Ove P: Som jag tror att du vet mycket väl är det skillnad på att uttrycka kritik mot invandringspolitiken på ett seriöst sätt och att uttrycka sig rasistiskt. Att rasister ofta inte gillar invandringspolitiken av just rasistiska skäl är också väl känt.

      1. Så då Daniel så var finner du artiklar eller seriös kritik (linker) på teks invandring i svenska tidningar utan att rasism kortet dras.?

      2. Var finner du de rasistiska artiklarna på Avpixlat ? Är det inte egentligen så att det är du och dina gelikar i gammelmedia som klistrar denna etikett på allt o alla som misshagar er eller hotar er ekonomiskt pga större läsvärde o större läsekrets ? Nu har även Johan Westerholm (S) blogg Mitt i Steget fått denna stämpel på sig av Aftonbladet. Hatkampanjen från gammelmedia rullar vidare och vi kommer att få se fler övertramp under valåret 2014 än någonsin tidigare.

        1. @Ove P: Det räcker att gå in på Avpixlats hemsida för att finna rasism i såväl artiklar som kommentarerna till dessa.
          JDet är ett stort problem att många som läser Avpixlat och sympatiserar med åsikterna på sajten uppenbarligen blir avtrubbade och får en mycket märklig verklighetsuppfattning, vilket ökar klyftorna i samhället och också hatet och aggressionen.
          Även när SD-politiker avslöjas med sin rasism tolkas medias relevanta artiklar som ”hatkampanjer”. Om andra partiers politiker hade betett sig på samma sätt hade naturligtvis media agerat på samma sätt.
          SD är dock ett riksdagsparti som inte liknar något annat. Alla snedsteg som görs skylls på media, trots att det är uppenbart att rasismen och hatet flödar i partiet.

          1. Vad det handlar om är att Sverigedemokraterna ska inte få sitta i riksdagen, oavsett hur många som stöder partiet, och då är alla medel tillåtna, t.ex. att trakassera vanliga privatpersoner i deras hem, ett tilltag av Expressen som du fortfarande inte kommenterat. Detta enorma avsteg från pressetiken borde väl intressera en chefredaktör ?

  3. Hej Daniel! Har du läst Rolf Hillegrens senaste senaste krönika på avpixlat? Jo,det har du ju! Dum fråga! Men är den inte tänkvärd tycker du? Klarsynt man den där Hillegren!

        1. Jag har läst den nu. Jag lämnar den krönikan utan kommentarer. Det enda jag kan konstatera är att jag inte håller med dig om ditt omdöme när det gäller krönikan och krönikören.

  4. Yttrandefriheten i historien
    MÄNNISKOR har i alla tider kämpat för yttrandefrihet. Lagar har stiftats, krig har utkämpats och liv har offrats för rätten att framföra åsikter offentligt.
    Varför skulle en sådan, till synes självklar, rättighet vålla så mycket stridigheter och till och med blodsutgjutelse? Varför har samhällen, både forntida och nutida, ansett det nödvändigt att begränsa denna rättighet eller till och med förbjuda tillämpandet av den?
    Inställningen till yttrandefriheten som en medborgerlig rättighet har svängt från den ena ytterligheten till den andra, likt en pendel på historiens klocka. Ibland har yttrandefriheten betraktats som ett dyrbart privilegium, ibland som ett stort problem för de statliga eller religiösa myndigheterna.
    Eftersom historien är full av exempel på personer som har kämpat för rätten att framföra en åsikt offentligt, vilket ofta har lett till att de blivit hätskt förföljda eller rentav dödade, kan en kort historik över en del av dessa fall ge oss ökad insikt i problemet.
    Den som har läst historia kommer säkert ihåg den grekiske filosofen Sokrates (470—399 f.v.t.), vars uppfattningar och läror ansågs ha ett fördärvligt inflytande på athenska ungdomars moral. Detta vållade stor oro bland politiska och religiösa ledare i den grekiska hierarkin och resulterade i att han avrättades. Hans försvarstal inför den domstol som till slut dömde honom till döden är ett av historiens mest vältaliga försvar för yttrandefriheten: ”Om I nu, säger jag, frigåven mig på detta villkor [att tiga], så skulle jag säga till eder: jag är eder högst förbunden, mina herrar, men jag kommer att lyda gud mer än eder, och så länge som jag lever och mina krafter stå bi, vill jag aldrig upphöra att söka efter vishet och att förmana eder. … Med detta för ögonen, mina herrar, fån I … frigiva mig eller ej. Men I kunnen vara övertygade om att jag ej skall handla annorledes, om jag så skall dö tusen gånger.”
    Under Roms tidigare historia svängde pendeln så småningom över mot färre restriktioner, bara för att återigen svänga tillbaka mot ytterligare inskränkningar, när det romerska riket växte i omfattning. Detta blev början till den mörkaste perioden i yttrandefrihetens historia. Under kejsar Tiberius’ regering (14—37 v.t.) visade man ingen som helst tolerans mot personer som kritiserade de styrande eller deras politik. Och det var inte bara romarriket som kringskar yttrandefriheten. Det var vid den här tiden som judiska ledare tvingade Pontius Pilatus att avrätta Jesus på grund av hans läror och även befallde hans apostlar att sluta upp att predika. De var emellertid också villiga att dö hellre än att upphöra med sin förkunnelse. — Apostlagärningarna 5:28, 29.
    Under de flesta perioder i historien har de medborgerliga rättigheterna ofta ändrats eller upphävts efter de styrandes gottfinnande, och detta har resulterat i en ständig kamp för yttrandefriheten. På medeltiden började människor på somliga håll kräva att få en skriftlig förklaring som i detalj redogjorde för medborgarnas rättigheter och begränsade myndigheternas möjligheter att kringskära dessa rättigheter. Följden blev att flera viktiga rättighetsförklaringar formulerades. En av dessa var Magna Charta, en milstolpe i de mänskliga rättigheternas historia. Längre fram tillkom den engelska Bill of Rights (1689), staten Virginias Declaration of Rights (1776), den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1789) och Förenta staternas Bill of Rights (1791).
    Under 1600-, 1700- och 1800-talen var det många högt ansedda personer som propagerade för rätten att uttrycka åsikter offentligt. Den engelske skalden John Milton, som kanske är mest känd för eposet Paradise Lost (Det förlorade paradiset), författade år 1644 den berömda stridsskriften Areopagitica som ett argument mot inskränkningar i tryckfriheten.
    Under 1700-talet blev yttrandefriheten alltmer omfattande i England, även om den fortfarande var kringgärdad av vissa restriktioner. I de amerikanska kolonierna började människor också yrka på rätten att fritt framföra sina åsikter, såväl i tal som i skrift. I Pennsylvanias författning av den 28 september 1776 sades det till exempel: ”Medborgarna har rätt att i tal och skrift framföra sina åsikter, och tryckfriheten bör därför inte inskränkas.”
    Dessa ord blev en inspirationskälla för Förenta staternas konstitution. I det så kallade Första tillägget, som tillkom år 1791 och var ett uttryck för lagstiftarnas intresse för den enskildes fri- och rättigheter, sägs det bland annat: ”Kongressen må icke stifta någon lag beträffande grundandet av en religion eller som förbjuder det fria utövandet av en sådan, eller som inskränker yttrandefriheten eller tryckfriheten eller medborgarnas rätt att församlas i frid och att få myndigheternas hjälp att rätta till missförhållanden.”
    Den brittiske artonhundratalsfilosofen John Stuart Mill gav år 1859 ut sitt ofta citerade verk ”Om friheten”. Det anses vara ett av de viktigaste uttalanden som någonsin gjorts till försvar för yttrandefriheten.
    Kampen för rättigheten att fritt framföra åsikter offentligt var emellertid inte över i och med ankomsten av vårt ”upplysta” århundrade. Som exempel kan nämnas att på grund av försök som gjorts att begränsa yttrandefriheten i Amerika har proklamationer till försvar för denna frihet genljudit i rättssalar överallt i landet, såväl i lägre domstolar som i Högsta domstolen.
    Domaren Oliver Wendell Holmes j:r vid USA:s högsta domstol hyllade det fria ordet i en lång rad domstolsbeslut. Beträffande den lagstadgade rätten att framföra åsikter offentligt sade han bland annat: ”Om det finns någon princip i konstitutionen som mer än alla andra manar till efterlevnad, så är det principen om åsiktsfrihet — inte åsiktsfrihet för dem som håller med oss, utan frihet att uttrycka åsikter som vi avskyr.” — United States v. Schwimmer, 1928.
    Ringaktning för denna princip har resulterat i rättsliga strider, som fått pendeln att svänga mellan frihet och tvång. Alltför ofta har människor inställningen: ”Yttrandefrihet för mig — men inte för dig.” I en bok med den titeln tar Nat Hentoff upp flera fall där ivriga försvarare av det så kallade Första tillägget (som garanterar yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet) radikalt har ändrat åsikt i fråga om yttrandefriheten när detta tjänat deras egna syften. Han hänvisar till fall där Förenta staternas högsta domstol har ändrat sina egna beslut, bland annat några som har gällt Jehovas vittnen och deras långa kamp för rätten att fritt få tala med andra om sin religiösa övertygelse. Beträffande vittnena skriver Hentoff: ”Medlemmar av detta trossamfund har i årtionden genom rättsfall som gällt stadganden i konstitutionen gjort en betydande insats för ökad samvetsfrihet.”
    Många rättsanalytiker och moderna historiker har skrivit många spaltmeter om alla de rättsliga strider som utkämpats för att trygga yttrandefriheten nu på 1900-talet, inte bara i USA, utan också i andra länder. Yttrandefriheten är aldrig garanterad. Även om de styrande kan skryta över den frihet som de ger sina medborgare, visar erfarenheten att den kan gå förlorad vid ett regeringsskifte eller ett byte av domstolsledamöter. Jehovas vittnen har gått i främsta ledet i kampen för denna dyrbara frihet.
    I sin bok These Also Believe skriver professor C. S. Braden: ”De har gjort demokratin en märklig tjänst genom sin strid för att slå vakt om sina medborgerliga rättigheter. I sin kamp har de gjort mycket för att säkerställa dessa rättigheter åt varje minoritetsgrupp i Amerika. När det görs intrång i de medborgerliga rättigheterna för en vilken som helst grupp, är ingen annan grupps rättigheter säkra. De har därför avgjort bidragit till att några av de mest betydelsefulla dragen i vår demokrati blivit bevarade.”
    Frihetsälskande personer har svårt att förstå varför somliga regeringar och religionssamfund vill förvägra människor denna frihet. Ett sådant agerande innebär en kränkning av en grundläggande mänsklig rättighet, och många människor världen över får lida mycket därför att de berövas denna frihet. Kommer attityderna till yttrandefriheten — också i länder där man åtnjuter denna grundläggande rättighet — att fortsätta att svänga fram och tillbaka som en pendel? Kommer denna frihet att utnyttjas för att rättfärdiga ett omoraliskt eller oanständigt språk? Domstolarna brottas redan med den här frågan.
    Artikeln hämtad ifrån tidskriften Vakna 1996 22/7 sid.3 som utges av Jehovas vittnen.

    1. @Kurt: Yttrandefriheten är en grundpelare i en demokrati. Tryck- och yttrandefriheten ska alltid värnas.
      Därför har jag alltid mitt favoritcitat från Evelyn Beatrice Hall (1868-1919) i åtanke:
      ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem”

      1. Du koketterar med citat om att ”gå i döden” för rätten att uttala åsikter du ogillar men 99% av kommentarerna på Avpixlat skulle du inte ens publicera. Hur går det ihop om man får fråga?

        1. @Peter: Det går väl ihop med det som utgivarskap handlar om.
          Avpixlat är en sajt utan ansvarig utgivare. Ingen tar helt enkelt etiskt ansvar för det hat som sprids.
          Seriösa medier har ansvariga utgivare som följer pressetiska regler och tar ansvar för allt publiceras – även läsarkommentarer.
          Det jag menar och står för är att alla människor har rätt till sin åsikt. Det innebär inte automatiskt att alla har rätt att uttrycka vad som helst i det forum som utgivaren är ansvarig för. Jag utvecklar resonemanget i denna krönika. http://blogg.mittmedia.se/nordstrom/2013/09/06/ingen-har-ratt-att-skrika-i-ditt-hem/

          1. Faktum kvarstår: Det var på Avpixlat de fick yttra sig, inte Arbetarbladet.
            Pressetiska regler är något ni själva hittat på och är högst frivilligt att följa. Pressens etiska regler < yttrandefrihet. Hela 99% av kommentarerna på Avpixlat kan knappast vara olagliga. (Ens om de vore, borde man då inte agitera för att avskaffa de lagarna — t.ex. HMF-lagen — om man ska "gå i döden" för folks rätt att uttrycka åsikter man ogillar?) Så mycket hittade inte ens yttrandefrihetsfundamentalist Linderborg under sitt (sin?) jihad mot, tja, yttrandefriheten. Och rättshaveristerna på Juridikfronten hade ju fått köras till psykakuten för glädjefnatt för länge sen.

            Jo, jag läste din krönika om orätten att "skrika" i folks "hem" faktiskt redan när den publicerades. Och höll såklart inte med för fem öre. I den illustrerar du utmärkt att du i praktiskt leverne inte tänker "gå i döden" för folks rätt att uttrycka åsikter du ogillar. Dock var kommentarsfunktionen ur funktion misstänkt länge… Redan i rubriken/ansatsen kan man ha invändningar: Massmedia brukar normalt ses som en del av offentligheten. Den refuserade debattartikeln innehöll dessutom inga otidigheter, skrik eller hat alls. Vilken partinisse somhelst borde kunnat underteckna den. Och på köpet hade ni åtminstone kunnat fått det att se ut som att ni gillar yttrandefrihet für alle.

            Du får väl ansvara hur du vill med Ab (eller vänta här nu, Ab får skattemedel…), men varför kokettera med citat om att gå i döden för folks rätt att uttrycka åsikter man ogillar när du samtidigt gör exakt tvärtom och refuserar folk just på grund av att de har åsikter du ogillar? Åsikter som i det här fallet SvP-texten inte ens innehöll. Såklart att inte alla har 'automatisk rätt' att få sina alster publicerade, då skulle ju tidningen kunna bli hur tjock somhelst. (Det räcker mer än väl att Ab styckmördades till två delar.)

            Det är väl inte ditt favoritcitat därför att du tycker att det var idiotisk sagt av Hall, gissar jag?

            Om det går väl ihop med utgivarskapet, går alltså utgivarskapet mindre väl ihop med yttrandefriheten.

    1. @Patrik: Nej. Det har jag inte gjort. Däremot har jag läst tillräckligt för att kunna konstatera att Avpixlat är en rasistisk sajt som sprider hat som ingen ansvarig utgivare tar ansvar för.
      Det är ytterst allvarligt.

      1. Samtidigt nu har du ju haft nästam ett år på dig med att få mer mångkultur hos dig men det ser inte ut att det har varit något som du brytt dig om (önska blir fel) för att sen påpeka vad och vad inte är rasistisk.
        -something is rotten in the state of Sweden

        men jag har gjort samma sak som Nima derwish ……. Flyttat från det hela

      2. @nordstrom: Jag har aldrig besökt avpixlat, men betvivlar inte att dina slutsatser är korrekta. Min fundering var snarare hur du så exakt kan fastställa procentandelen ”99” utan att ha gått igenom hela materialet.

        1. @Patrik: Jag förstår vad du menar och du har helt rätt i din frågeställning.
          ”99 procent” är en uppfattning som jag förstås inte har belägg för, eftersom jag inte gått igenom alla kommentarer.
          För tydlighetens skull borde jag ha skrivit ”så gott som alla kommentarer som jag har läst skulle inte ha publicerats”.

  5. @Ove P: Att besöka människor och ställa journalistiska frågor som Expressen har gjort är inte trakasserier och därmed har jag svårt att förstå hur det kan ses som ett avsteg från pressetiken.
    Personerna som besökts av Expressen har fått välja själva om de vill besvara frågorna eller inte. Det är god pressetik.

  6. Hej Daniel

    Inledningsvis vill jag säga att jag inte delar dina politiska åsikter.

    Jag vill dock säga att det hedrar dig att du går in och tar debatten på Arbetarbladet. Det gör du såväl i din blogg som i ledarkommentarerna. Starkt!

    Det är däremot synd att du själv måste göra det i ledarkommentarerna i stället för de knäpptysta ledarskribenterna. I det fallet är GDs ledarskribenter ett föredöme.

    Mvh
    Pelle

    1. @Pelle: Tack för dina synpunkter. Vi behöver inte dela varandras åsikter. Det viktiga är att vi kan diskutera i en god debattnivå och i respekt för varandras olika åsikter. Jag diskuterar gärna med människor som både delar mina åsikter och de som inte gör det.
      Det är viktigt med dialog, debatt och diskussion. Det är min inställning.
      Därför finns jag med i diskussionerna i såväl på min blogg som i kommentarer på arbetarbladet.se och inte minst på Twitter där du finner mig som @DanielNordstrom.

  7. ”Angående personer som, bakom dold identitet, sprider hat och grov rasism på olika hatsajter”.
    Har du påverkats av cyniker?
    ”EN CYNIKER ser aldrig en människas goda egenskaper men alltid de dåliga. Han är en mänsklig uggla, vaksam i mörkret, blind för ljus, sökande efter ohyra och ser aldrig fint byte.” Detta uttalande har tillskrivits den amerikanske prästen Henry Ward Beecher som levde på 1800-talet. Många kan tycka att det här är en korrekt beskrivning av den anda som präglar en nutida cyniker. Men ordet ”cyniker” kommer från det forntida Grekland, och där betecknade det inte enbart någon som visade en sådan attityd. Nej, i århundraden syftade det på en gren inom filosofin.
    Hur utvecklades cynikernas filosofi? Vad lärde de?
    I The Oxford English Dictionary beskrivs den nutida cynikern som ”en person som är benägen att smäda eller finna fel. … En som visar en benägenhet att misstro uppriktigheten eller godheten i människors motiv och handlingar och har för vana att uttrycka detta genom hån och sarkasm; en hånfull felfinnare.” Dessa egenskaper är påtagliga i världen omkring oss i dag.Läs mer här:
    http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/2000525

  8. Hej Daniel,

    Tack för ett vettigt blogginlägg och att du väljer att ta diskussionen istället för att så många andra bara ducka.

    Jag var en av dem som skrivit till dig och som även skrev den text som du citerar i ditt blogginlägg.

    Det var egentligen inte Expressens publicering i sig som gjorde att jag blev fundersam på Arbetarbladets syn på anonyma kommentarer, eftersom jag vet att du åtminstone tidigare har värnat om läsares rätt att vara anonyma på hemsidan och i tidningen.

    Det som föranledde min fråga till dig var Jennys ledare, som hon inledde med orden:

    ”Låt oss ta det igen; det finns inget som heter privat eller anonym på nätet.
    Det verkar dock en rad av Sverigedemokraternas representanter tro. ”

    Ju mer du, Daniel, framhåller din (och Arbetarbladets officiella?) hållning, desto mer svårbegriplig blir hennes ledare.

    Vad Jenny anser om Sverigedemokraterna och deras sympatisörer gällande deras intelligensnivå är välkänt sedan tidigare, och när hon skriver ”Låt oss ta det igen…” så får man en ganska klar uppfattning om vad hon tycker om de personer som verkligen tror att man kan vara anonym på nätet.

    Håller du inte med om att det blir en ganska märklig situation när ni publicerar en ledare som framhåller att anonymitet på internet inte existerar, medan du samtidigt försöker garantera oss läsare just det?

    Jag kan hålla med om att publiceringen av SD-politikerna och deras kommentarer har visst allmänintresse. Problemet är att Expressen och medier i stort sällan lyssnar till ”allmänintresset” i andra fall. Det finns otaliga exempel på fall där riksdagspolitiker, kommunpolitiker eller andra offentliga personer har misstänkts eller dömts för brott som våldtäkt, sexuella trakasserier, misshandel, bedrägerier osv. Fall där man inte har namngett den aktuella förövaren trots att allmänintresset i dessa fall borde bara minst lika högt, speciellt som informationen från Researchgruppen (även kallad AFA Dokumentation) har ett obefintligt bevisvärde, speciellt om man jämför med en riktig polisutredning.

    Hur kan du anse att det finns ett allmänintresse i att tidningen identifierar privatpersoner som när artikeln publicerades varken var misstänkta eller dömda för något brott, utan bara hade uttryckt ”olämpliga” åsikter på suspekta hemsidor?

    Hur hade det förändrats om man istället hade kallat dem för ”mellanchefen”, ”åkeriägaren” och ”pensionären”? För allmänheten hade det inte spelat någon roll, så det egentliga syftet; att skada dessa personer och skrämma andra från att uttrycka liknande åsikter blir väldigt tydligt, det tror jag nog att du också inser.

    När det gäller ekonomen på Sandviken som donerade pengar till Avpixlat så fanns det förmodligen ett ännu större ”allmänintresse” av att veta vad han hette, ändå publicerade Arbetarbladet inte hans namn.

    Trots det försvarar du nu Expressen publiceringar som bara gäller olämpliga kommentarer?

    M v h
    Daniel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *