De spottar på offentlighetsprincipen

Fredag 31 januari klockan 10.35
Cirkusen kring Thomas Quick är väl bekant vid det här laget. Den är till och med så bekant att den känns uttjatad. Även om justitierådet Göran Lambertz ännu fäktas och slåss och hävdar att det inte är någon rättsskandal har alla andra för länge sen insett att det är just det. Quick dömdes för åtta mord. Han har frikänts från samtliga.
I december 2013 publicerade Dagens Nyheter dokument som visade att åklagare och polis manipulerat och undanhållit bevis i samband med rättegångarna mot Quick. Det som kom fram i den publiceringen var föga överraskande, med tanke på alla andra avslöjanden som tidigare kommit fram i denna härva. Det som gjorde det hela intressant var att DN valde att publicera samtliga Quick-domar i sin helhet.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski förklarade publiceringen med att han ansåg att det var av stor vikt att allmänheten fick insyn i varför fallet Quick blev som det blev. Insyn och sammanhang i ett fall som har stort allmänintresse var också precis vad DN:s läsare fick. Därför tycker jag att det i detta fall var rätt att publicera domarna i sin helhet. Det är det dock ytterst sällan.

Under denna vecka har den nya webbtjänsten Lexbase varit flitigt omdiskuterad. Lexbase erbjuder användarna att läsa domar mot privatpersoner i hela Sverige. Genom sökfunktionerna på sajten kan du till exempel se om din granne är dömd för ett brott. Företrädarna bakom webbtjänsten har bemött kritiken med att de endast publicerar offentliga uppgifter. Det är visserligen sant, men det som är offentligt bör förstås inte med självklarhet publiceras.
Efter att Lexbase hackats valde webbhotellet Bahnhof att stänga sajten. Nu har aktörerna bakom sajten planer att öppna igen på en ny server. Om Lexbase hade omfattats av personuppgiftslagen hade Datainspektionen kunnat stänga ner sajten för gott. Nu har Lexbase ett utgivningsbevis, vilket innebär att sajten har exakt samma grundlagsskyddade yttrandefrihet som tidningar, radio och tv och undantas därför från personuppgiftslagen. Den stora skillnaden är att tidningar, radio och tv har ansvariga utgivare. Lexbase har ett utgivningsbevis, men tar uppenbarligen inte ansvar för den skada publiceringarna kan orsaka.

Det som är extra allvarligt med den tjänst som Lexbase erbjuder är att domar som publiceras i sin helhet inte enbart gör gärningspersonernas namn sökbara. I domarna finns även ofta brottsoffrens namn utskrivna, brottsoffer som ofta upplevt traumatiska händelser och nu plötsligt får sina personuppgifter sökbara i var människas hem.
Jag har sett exempel på när domar från vårdnadstvister publicerats i sin helhet på nätet. De minderåriga barnens namn har funnits med i domarna och därmed har de blivit sökbara på nätet – i värsta fall – i all evighet. Det är inget annat än vidrigt.

Offentlighetsprincipen, med anor ända tillbaka till 1766, innebär att alla människor har rätt att ta del av offentliga handlingar. Det är något att vara stolt över och någonting som måste vårdas. Det Lexbase gör är att de grovt missbrukar den stolta tradition kring tryck- och yttrandefrihet som finns i Sverige. Lexbase spottar på offentlighetsprincipen.

Jag säger som den amerikanske komikern och samhällskritikern Bill Maher (född 1956):
”Vi har många rättigheter nedtecknade. Men vi behöver också en lista över våra skyldigheter.”

Publicerat av

Daniel Nordström

3 reaktioner på ”De spottar på offentlighetsprincipen”

  1. Om det nu är så hemskt att uppgifter i domar kommer till offentlighetens kännedom, borde vi inte avskaffa offentlighetsprincipen? Det känns ju lite redundant med en rättighet man är skyldig att inte använda…

    Allra minst borde väl domar eller delar därav sekretessbeläggas? Och förvisso, när HD publicerar sina prejudikat — åtminstone här på interwebben — tycks ju åtalade, offer och vittnen benämnas med initialer. PON gör liknande. (Och gör så till den mildra grad att det ibland kan vara lite svårt att begripa vad de där mycket träligt skrivna texterna ni stundom ‘tvingas’ publicera egentligen handlar om.) En sekretessprövning borde göras när någon, t.ex. en journalist, vill ha ut en dom!

    För inte ska väl journalister ha mer rätt att ta del av domar — via t.ex. Piscatus mycket omfattande, fullt sökbara register med inte bara domar men alla möjliga offentliga handlingar — än folk i gemen? Vad är då journalister? En del av statsapparaten? (Vilket skulle förklara kårens hat mot regimkritiker.) Ett slags adel? En stat i staten? Säg, vilka fler rättigheter än oss vanliga medborgare anser ni er behöva? Jag menar förutom t.ex. rätten att ta er in i länder olagligen med beväpnad trupp. Rätt att göra husrannsakan hos bångstyriga intervjuoffer? Skulle ju underlätta, tänker jag? Om man ogillar att få sin bostad genomsökt kan man ju alltid klaga hos er låtsasdomstol PON!

    Ni existerar för att sammanställa information åt oss läsare. Om ni då nekar oss information vi vill ha, vilket existensberättigande har ni? Är det verkligen ni som avgör vad som är ”relevant”? SÅ självklar är inte er idé att t.ex. dömda ska anonymiseras. Man behöver bara gå till våra grannländer. Eller bläddra inte allt för många decennier tillbaka i tiden. Och hur etisk på en skala är den ”etik” som påbjuder förfalskande av citat och redigering av polisens efterlysningar?

    För att kokettera med citat om att gå i döden för folks rätt att yttra sig är du märkligt ivrig på att saker INTE ska publiceras. 99% av Avpixlats kommentarsfält (hur mycket av det redaktionella materialet är sammaledes opublicerbart på Ab? glömde jag att fråga senast vi gjorde detta), jaktbilder, recensioner från alltför heteronormativa tillställningar, offentliga handlingar, debattartiklar från folk med fel politiska åsikter.

  2. @Peter: Att skrota offentlighetsprincipen skulle vara ett stort nederlag för det demokratiska samhället. Det är med andra ord inget alternativ.
    Det fina med offentlighetsprincipen är att den gäller alla. Journalister ska inte vara något undantag.
    Den publicistiska linje en klok utgivare har är inte att undanhålla sanningen eller att aldrig publicera namn på gärningspersoner. I en hel del fall bör namnet publiceras.
    Att generellt publicera domar är dock inte att ta ansvar för publiceringar. Man måste ha i medvetandet att publiceringar kan skada många människor. Jag anser att sajter som Lexbase inte tar det ansvaret. Lexbase missbrukar offentlighetsprincipen.

  3. @Nordström #AvskaffaOffentlighetsprincipenNU #WontSomebodyPleaseThinkOfTheChildren #hyckleri #PK (det var ju skojigt det här med format som på Kvvitters, eller va dä heter)
    Offentlighetsprincipen säger ju att det är var och ens rättighet att läsa varje offentlig handling, men här sitter du och din kår i och hävdar att det vore ”oansvarigt” o.dyl. att dessa uppgifter kommer till offentlighetens kännedom? En site som Lexbase underlättar för medborgarne att använda våra grundlagsfästa rättigheter. Men då anordnar media en drevjakt. Är det någon som spottar på offentlighetsprincipen så är det väl snarare de som är MOT siter som Lexbase. Vad är meningen med en rättighet man är skyldig att inte använda? För att det ska se fint ut i grundlagen? I konsekvensens namn och för att förhindra att nya Lexbaser poppar upp, bör då nästa steg alltså vara att strypa offentlighetsprincipen.

    Kartgränssnittet var helt klart totalt värdelöst. Letar man t.ex. dömda pedofiler i grannskapet har de nog redan flyttat… åsså sitter man där med en dom på någon som vid närmare granskning visar sig bo i Umeå och en kartprick som mer förvirrar än klargör. Lysande! (Och något för Konsumentverket kanske?)

    Ingen respons på Piscatus-vinkeln? Piscatus egna säljargument: ”Dagsfärsk information från alla domstolar och åklagarkammare. Hundratals myndigheter, kommuner, landsting och kyrkor under bevakning. 2,332,194 sökbara dokument i en ständigt växande databas.” ”Du kan bevaka sökord, person- eller organisationsnummer samt myndigheter. Du får ett larm via epost så fort en handling kommer in som matchar din bevakning.”
    Medias klappjakt på Lexbase visar tydligt att journalister vill sitta på informationsövertaget gentemot kreti & pleti, och inte i den meningen att de vill ha något att berätta för oss också i morgon. Lexbase var nog helt enkelt en konkurrent som hotade journalisters monopol på informationsdistrubition!

    Det är helt klart av värde att läsa domar — och varför inte FUP:ar också (som blir offentliga handlingar så snart åtal väcks) — parallellt med mediarapporteringen. (Media borde allra minst ge målnummret för de fall som anses förtjäna belysning.) Som t.ex. fallet som obegripligt nog triggade igång dillandet om en samtyckeslag. (Det var ju uppsåt att begå våldtäkt det föll på, och samtycke ska alltid beaktas enligt HD:s prejudikat.) Den åtalades version och det som talade till hans fördel fanns ingenstans i mediarapporteringen och domens resonemang för en friande dom slarvades förbi. Och hoppla så blev ”objektiv” och ”neutral” journalistik istället politisk propaganda för en samtyckeslag. Men det skulle ju ingen veta om man ska ha ‘skyldigheten’ att inte begagna sig av offentlighetsprincipen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *