Det är en svart dag

Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner är död. Han mördades brutalt på öppen gata i Kabul. FOTO: MATTHIAS AHLM/SVERIGES RADIO

Tisdag 11 mars klockan 14.35
Jag fick aldrig tillfälle att lära känna Nils Horner.
Men jag kände hans röst.
Jag kände hans journalistiska gärning.
I dag känner jag sorg, chock och djup bestörtning efter hans död.
Tankarna går till hans nära och till hans kollegor på Sveriges Radio.
TT-flashen kom klockan 09.31 i förmiddags:
”En svensk journalist har skjutits ihjäl i Kabul. Mannen sköts ned på öppen gata, säger vittnen till AFP.”
Jag läste det om och om igen.
Budskapet var svårt att ta in.
Mina omedelbara tankar gick till Martin Schibbye och Johan Persson, till Niclas Hammarström och Magnus Falkehed och till Dawit Isaak. Svenska journalister som fängslats i utlandet på grund av sin journalistiska gärning.
Nu hade en svensk journalist mördats. Min nästa tanke gick till vilka som kunde vara på plats. En frilansare, någon från Sveriges Radio eller Sveriges Television? Någon från Aftonbladet eller Expressen?
Kort därefter kom nästa flash från TT:
”Den svenske journalist som skjutits ihjäl i Kabul i dag är Nils Horner, bekräftar SR Ekot.”
Nils Horner.
Ofattbart.
Sedan kom chocken, sorgen, frustrationen, ilskan.

Nils Horner föddes i Borås 1962.
Han var en välkänd, meriterad och högt aktad journalist, vars rapporter från världen jag alltid tagit del av med stort intresse. När det gäller initierad, trovärdig och briljant journalistik från utlandet är det just Sveriges Radios korrespondenter som jag i regel alltid lärt mig mest av.
Cecilia Uddén. Staffan Sonning. Alice Petrén. Nils Horner. Det är främst dessa fyra utrikeskorrespondenter från Sveriges Radio jag har lyssnat på genom åren. Alla fyra är enormt skickliga journalister och briljanta i sin berättarteknik.
Att vara journalist år 2014 är farligt.
Att vara det i krigshärjade områden är livsfarligt.
Trots riskerna är det så viktigt med journalistik även i farliga delar av världen. Om inte den journalistiken fanns skulle världen aldrig kunna förstå.
Alla stora redaktioner med utrikeskorrespondenter har noggranna säkerhetsrutiner.
Nils Horner, Sveriges Radios Asienkorrespondent, kände till alla dessa säkerhetsrutiner. Enligt det jag har läst under dagen var han en av de reportrar som alltid tänkte på just säkerhetsföreskrifterna.
Men det går inte att skydda sig mot allt.
Det går inte att skydda sig mot brutala dåd.
Det går inte att skydda sig mot att bli skjuten i bakhuvudet på öppen gata.
Det går inte att skydda sig mot en ren avrättning.
– Det är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia, säger Sveriges Radios vd Cilla Benkö till SR.
Mina tankar går till Nils Horners nära och till journalistkollegorna på Sveriges Radio.
Det är en fruktansvärd dag.
Det är en svart dag för alla journalister, det är en svart dag för demokratin, det är en svart dag för världen.
– Det är oerhört tragiskt. En av Sverige absolut bästa och mest erfarna korrespondenter. Det här visar också modet och styrkan korrespondenter har och med vilken risk de jobbar. En stark röst för det fria ordet har tystnat, säger Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter, till Medievärlden.
Nils Horner är död.
Jag kommer alltid att minnas hans röst.
Jag kommer alltid att minnas hans journalistiska gärning.
Jag kommer alltid att minns hans mod.

Jag avslutar med att tipsa om dessa texter:
Thomas Mattsson, Expressen: Nils Horner var alltid på plats.
Hanna Stjärne, Upsala Nya Tidning: Den brutalaste påminnelsen om hur utsatt journalistiken är.
Wolfgang Hansson, Aftonbladet: Journalister har blivit måltavlor.
Lars Johansson, Helsingborgs Dagblad: Vi sörjer Nils Horner.

Läs också detta:
Dagens Media: Bestörtning i branschen efter dödsskjutningen av Nils Horner.
Aftonbladet: Nils Horner var en av de bästa.
Sveriges Radio: Staffan Sonning om sin vän Nils Horner.
Expressen: Kär kollega fattas oss.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *