Brott sätter spår – under lång tid

Fredag 14 mars klockan 14.45
Jag behövde ingen läkarvård. Jag fick ingen samtalsterapi. Bortsett från en lättare rodnad på ena kinden hade jag inga synliga skador. I polisutredningen benämndes det hela som ringa misshandel och det finns ingenting att anmärka mot det.
När domen föll blev det en notis i tidningen, trots att gärningsmannen i fråga även dömdes för en rad andra brott. Det bedömdes inte vara värt mer. Både polisiärt och mediemässigt var det en skitsak. Det är sådant som händer flera gånger varje dag och i regel leder det inte ens till rättegång eller en notis i tidningen.
Det faktum att gärningsmannen, under den tid han satt häktad, ringde och hotade mig och krävde att jag skulle ta tillbaka anmälan togs aldrig upp i rättegången. Jag vågade inte berätta det och visste inte heller om det var något jag borde anmäla. Jag hade aldrig varit med om något liknande och tänkte att det nog ändå trots allt var just en skitsak. Men det satte spår. De spåren satt kvar i flera år.

Jag var 15 år gammal. Gärningsmannen var 35. Jag kände igen honom. Han var en välkänd missbrukare i stan. Han var kriminell och dömd ett flertal gånger tidigare. Det var en fredag mitt på dagen. Det var vår. Solen sken. Det var mycket folk i rörelse i centrala stan. Jag stod och pratade med min syster och en vän till henne. Mannen kom fram. Han var uppenbart berusad. Jag uppfattade det som om han hånade min systers vän.
Jag tillrättavisade honom och bad honom gå sin väg. Jag kände mig ridderlig. Då small det. Två snabba knytnävsslag träffade mitt ansikte innan jag ens hann reagera. När jag väl fattade vad som hänt sprang jag. Han sprang efter. Jag flydde in i ett varuhus. Han kom efter mig. Folk tittade storögt på. Jag skrek att de skulle ringa polisen. Det kändes som en evighet innan någon agerade. Till slut dök väktare upp. Sedan kom polisen. Sedan kom chocken. Rädslan. Jag hade blivit misshandlad. Ja, det var en skitsak. Det var en ringa misshandel, men min trygghet var sönderslagen.

Det blev rättegång. Den var en pina. Jag satt mitt emot honom. Jag tvingades prata. Han fick vara tyst. När jag pratade stirrade han stint på mig. Det kändes som om han memorerade mig, som om han läste av allt som var jag. Hans blickar brände. Han dömdes till tre månaders fängelse. Han var snabbt ute. Efter en kort tid såg jag honom på stan igen. Jag frös till is. Jag kunde knappt andas. Jag var övertygad om att det skulle hända igen, att han skulle hämnas på mig som hade satt dit honom.
Han kontaktade mig aldrig igen, men flera år efter händelsen tittade jag mig ständigt över axeln när jag gick på stan. Jag kände rädsla när jag hörde fotsteg bakom ryggen. Under årens lopp har allt förbleknat. Det var en skitsak, men långt där inne finns den kvar.
Det kommer den nog alltid att göra.

Jag tänker på min egen erfarenhet när jag läser om Mari Seger i Arbetarbladet.
Efter två rån på kort tid säljer hon nu Söders Närköp i Gävle.
Hon säger att rånen har förändrat henne som person.
Jag förstår henne. Ett rån eller ett annat grovt våldsbrott ger så mycket djupare själsliga sår än en skitsak. Brottsoffer behöver stöd under lång tid. Jag hoppas att de får det.

Ibland är det nog som den italienske författaren och journalisten Alberto Moravia (1907-1990) sade:
”Den som inte vet är modig, den som vet är rädd.”

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “Brott sätter spår – under lång tid”

  1. Ja, så är det. Men tänk då att vara barn till en förövare som skadat hela din tillit. Tänk att växa upp under samma tak. Tänk att ha blivit misshandlad av din egen man. Tänk att ha genomlidit hela skoltiden med mobbing.
    Det finns mycket som präglar oss människor, gör oss till dem vi är. Men mest av allt är det brott mot den personliga integriteten. Det kan gälla en vanlig 15-åring, som du Daniel. Eller en person som vuxit upp med erfarenheter av sexuellt våld i barndomen – som jag.
    Jag förstår butiksägaren som nu slår igen. Men vi får aldrig bli så rädda att vi inte motar bort våldet. Vi måste prata mera om det, som du gör i denna utmärkta krönika/Anneli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *