Ja, precis så vill jag ha det

Fredag 18 april klockan 12.15
Människor flaxade förbi åt olika håll.
De verkade inte bry sig.
De skred långsamt framåt, tätt ihop i sitt eget universum.
Han hade en käpp i ena handen. Den andra handen höll han stadigt runt hennes arm. Hon styrde en rollator framför sig. De var fint vårklädda, som om de var på väg till kalas. De var gråa, gamla och krokiga. De var så förunderligt vackra.

Jag såg dem bakifrån när jag kom och gick längs en av Gävles gator. De strålade i sin gråa glans. Jag stannade till och hörde mig själv mumla. ”Så där vill jag ha det.” Det jag såg framför mig var drömmen av livet och också drömmen av döden.
Jag såg förgänglighet och ålderdom.
Jag såg hennes uppsvällda och garanterat onda ben.
Jag såg hans krökta rygg. Den såg ut att ha värkt i många år.
Jag såg stapplande fötter och långsamma steg.
Men jag såg framför allt kärlek. Lycka.
Det fantastiska i att få dela livet med en älskad människa.
Den gudomliga gåvan att få dela ålderdomen med den man älskar, att få slippa leva ensam i den långa sorgen.
Jag såg drömmen.

I vardagslivet brukar jag i regel förflytta mig från en punkt till en annan så snabbt jag orkar utan att bry mig om andra människor som rör sig i min väg. Det primära är att ta sig till målet. Det som sker runt omkring på vägen fram dit är inte väsentligt. Men det här var någonting annat. Det här var annorlunda. Det här var själva livet som berörde. Det var ett vanligt gammalt par, men det var det vackraste av allting.

Jag kortade ner mina steg och gick långsammare. Jag betraktade paret. Mannen och kvinnan tycktes inte prata nämnvärt med varandra. Ändå rörde de sig framåt liksom med en kropp, stödda av varandra, som om årtionden av samvaro hade kanaliserats ut i deras kroppar. Som om de kände varenda steg. Som om de andades i samma andetag. Som om de levde genom varandra.

De hade passerat gångtunneln och närmade sig trappan upp mot Konserthuset i Gävle, den som delar sig med ett trappräcke mitt i för uppåtgående och nedåtgående trafik. Här delade också paret på sig. Det gick på var sin sida av räcket. Mannen bar rollatorn på vänster sida av räcket. Kvinnan försökte ta sig upp för trappan på andra sidan. Hon höll båda händerna på räcket och tog sig krampaktigt uppåt. Långsamt steg för steg. Människor rusade förbi på vardera sida. Alla till synes med blicken fästa mot sina mål och med tankarna på sin egna liv, glädjeämnen och problem.

Jag gick fram till kvinnan och erbjöd henne min arm. Med ena armen på trappräcket och med den andra runt min tog vi oss enklare uppåt. På andra sidan trappräcket gick mannen sakta och bar rollatorn. Han log mot oss.
Väl uppe efter de totalt 20 trappstegen innan Konserthuset sade vi farväl. De tackade mig för hjälpen.
Jag sade att jag ville tacka.
De undrade för vad.
För att ni är så vackra. För att ni ger mig lycka. För att ni ger mig hopp.
Så där vill jag ha det. Precis så där.

Jag säger som den franska författaren, filosofen och feministen Simone de Beauvoir (1908-1986):
”Ålderdomen existerar inte. Det finns människor som är mindre unga än andra, det är allt.”

Publicerat av

En kommentar till “Ja, precis så vill jag ha det”

  1. Vackert & sant, att vi rör oss i en värld av människor med olika syn på livets kvaliteter. Att kunna ta tillvara dagens händelser och en ödmjuk inställning till den egna insatsen till vad vi själva kan bidra med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *