Jag visste att vi hörde ihop

Fredag 9 maj klockan 15.15
Hon var liten, mager och späd. Ändå är hon en av de mest kraftfulla kvinnor jag någonsin träffat. Hon levde i nuet, men var från en annan tid. Hennes hud var som årsringar på ett träd vars rötter slingrade sig ner i vår gemensamma släkts berättelse. Dessa rötter flätade oss samman.
Hon kunde tala med en ängels röst, hon kunde spotta och fräsa som ett vilddjur. Hon kunde konsten att lyssna. Under några år var hon en av mina närmaste vänner.
Hennes namn var Elin. Jag kallade henne moster, men egentligen var hon min mammas moster. När jag var i nedre tonåren brukade jag cykla till henne på ålderdomshemmet. I regel låg hon nedbäddad i sin säng när jag kom dit. Hon sov mycket och till synes gott. Hon åt i princip ingenting. Hon livnärde sig på filmjölk med massor av socker och chokladkakor. Hon berättade helt fantastiska historier i det vackra gränslandet mellan fantasi och verklighet. Hon inspirerade. Hennes historier öppnade en helt ny värld, även om jag sällan riktigt visste vad som var dröm och vad som var sanning.

Hon berättade ofta, länge och entusiastiskt om geten Gullspira som hade rosa rosetter i hornen. Den hade skuttat runt på hennes ungdoms marker. Hon minns den med värme. Hon berättade också om den gången när Jesus hade besökt henne på ålderdomshemmet. Han hade kommit dit skäggig och med en blå keps på sig. Han hade haft med sig en stor chokladkaka. För Elin var det en självklarhet att det verkligen hade inträffat. För henne var det höjden av nåd.
Elin hade själv inga barn. Hon var inte lik någon annan kvinna i släkten. Hon hade en tatuering på benet. Hon hade rökt pipa. Hon hade tyckt om att fiska. Så mycket mer än så visste jag egentligen inte. Jag behövde inte veta mer. Jag visste att vi hörde ihop. Trots den stora åldersskillnaden band släktbandet och intresset för spännande historier oss samman. Dessutom gillade hon att lyssna. När jag berättade nickade hon intresserat oavsett om jag pratade om fotboll, kärleksgrubblerier, tonårsproblem, skolan eller musik. Hon uppskattade historier.

Hon kunde också uttrycka sig på ett sätt som ingen annan i släkten gjorde. Hennes oväntade och dräpande kommentarer lockade ofta till skratt och hennes enkla syn på livet och döden kändes befriande för en pojke med många tankar kring just liv och död.
Hennes syn hade blivit allt sämre med åldern. Hon hade starr. Läkarna bedömde att hon skulle opereras. Hon vägrade i sten. ”Jag har sett det jag ska se”, var hennes enda kommentar. Sedan var det inte mycket mer med det. Det blev ingen operation. Elin var nöjd med det hon hade sett, med det lilla hon ännu kunde se och med sina inre bilder.

Hon dog ett år just när sommaren hade kommit. Det var en söndag. Luften var varm. Naturen hade fått nytt liv. Efter ett par dygns vakande vid hennes bädd öppnade min mamma fönstret till det rum hon låg i. Genom fönstret hördes kyrkklockorna slå på avstånd. ”Snart är du hemma, Elin. Snart”, viskade min mamma till henne. Kort därefter tog hon sitt sista andetag.
Jag finner ännu styrka av stunderna med Elin.
Minnet av henne kommer att leva i all evighet.
Hennes historier kommer jag alltid att bära inom mig.

Jag säger som den franske filosofen Gabriel Marcel (1889-1973):
”Bara den som med kärlek stiger ur jagets cirkel till ett du finner dörren till andras hemlighet.”

Publicerat av

4 reaktioner till “Jag visste att vi hörde ihop”

  1. Fint, förstod bara inte citatet (vem?) längst ner: ”Bara den som med kärlek stiger ur jagets cirkel (till ett du ?) finner dörren till andras hemligheter.”

    1. @ulrika: Citatet från Gabriel Marcel lyder så här i sin helhet:
      ”En människa som lever i stor kärlek eller i sann vänskap går inte miste om något, men den som är ensam går miste om allt. Bara den som med kärlek stiger ut ur jagets cirkel till ett Du finner dörren till andras hemlighet”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *