Stoftet från en fotbollsdröm

Fredag 6 juni klockan 09.30
Jag minns skolavslutningen i sexan. Det var en stolt dag, men den var också märkligt vemodig. Jag insåg att jag var på väg att börja transformeras från en liten unge till en tonåring, med allt vad jag hade hört att det skulle innebära. Jag skulle också ta ett nytt steg i livet. Det första stora. Det var sista dagen i byskolan. Nu väntade ett sommarlov utan slut. Till hösten var det dags för högstadiet på den stora och skrämmande skolan närmare stan.
Det stora vemodet kom sig främst av att en av mina bästa vänner skulle flytta dagen efter skolavslutningen. Till oändligheten. Till Göteborg. Vi hade funnit varandras vänskap efter en aningen brutal start. Första gången jag träffade honom var en tidig lördagsmorgon när jag var nyinflyttad i byn. Jag låg ännu och sov när han ringde på dörren. Min mor släppte in honom och den morgonen vaknade jag av att en främmande pojke med pigga ögon stod och skakade i mig.

Hej, sade jag. Häng med, sade han. Han hade en fotboll under armen. Så vi drog i väg och lirade. Jag var laddad. Det första skottet jag drog iväg höll på att knäcka foten. I mitt inre såg jag bollen segla in i krysset, men jag sparkade rakt ner i marken. Bollen rullade med knapp styrfart utanför målet. Den ännu främmande pojken skakade på huvudet. Hos oss kommer du aldrig att platsa, suckade han. Han visade sig vara lagkapten i bylagets pojklag. Han var kaxigare än någon annan jag träffat, men också ärlig och snäll. Jag gillade honom.

Trots min misslyckade inledning tog jag en plats i byns pojklag. Det var visserligen inte speciellt svårt. Det fanns inte många pojkar i vår ålder i byn, men ändå. Alla pojkar i vår klass spelade i samma lag och det gick betydligt bättre i detta lag än det hade gjort i mitt förra, det bylag ett par mil bort som jag spelade för då. Under min säsong där förlorade vi alla matcher. Vi gjorde inte ett enda mål och vår största förlust var 0-23. Den säsongen sved.

I mitt nya lag fann vi ett annat flyt med den kaxige pojken som naturlig ledare. Det visade sig att han inte heller var någon större bolltalang. Trots det var han en stjärna. Han levde på sitt självförtroende och på sin attityd. Det sporrade oss andra. Vi radade upp segrar. Vi gjorde många mål och under de två säsonger vi spelade ihop föddes de där drömmarna som enbart barn kan få, de där drömmarna där allting är möjligt, drömmarna där det inte finns några gränser.

Men nu skulle allt få ett slut. Han skulle flytta. Vänskapen, fotbollen. Allt skulle gå förlorat. Jag var ledsen. Han var kaxig. Han visade inte med en min att det var jobbigt att skiljas åt. Det var inte hans stil. Vi ses i landslaget, stammade jag. Självklart, svarade han och just då kändes det verkligen självklart. Vi hade många framtida segrar att ta tillsammans. I ett större sammanhang.

Efter att han hade flyttat blev fotbollen aldrig som den en gång var. Kroppen började växa. För snabbt. Fötterna kändes som stora klumpar och kroppen blev allt för lång och svajig på kort tid. En kväll åkte jag upp till fotbollsplanen. Jag samlade grus och lade i en plastburk. Jag skickade den till honom i Göteborg. Det var spillrorna från min karriär. Det var askan från en ljuv dröm. Jag vet att den burken under lång tid därefter stod på en speciell plats i hans pojkrum långt där borta i oändligheten.

Jag säger som August Strindberg (1849-1912):
”Genom att försöka göra det omöjliga når man högsta graden av det möjliga.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *