En midsommarnattsdröm

Torsdag 19 juni klockan 17.50
Förmodligen var det samma isande vindar, eländigt jobbiga myggor, skränande människor, regn och rusk då som nu. Förmodligen är det bara så att åren har förskönat minnet. Men ändå, det kändes annorlunda då. Då var det ledighet, lek, sol, bad och somrar utan slut. Nu hinner jag knappt med. Nyss var det jul. Nu är det midsommar och plötsligt inser jag att ännu ett år har passerat.
Jag minns framför allt en midsommarafton. Jag hade nyss fyllt tio. Hon var flera år äldre, en tonåring på väg att bli vuxen. Hon brydde sig inte om mig. Det spelade ingen roll. Jag blev förälskad direkt jag såg henne. Så förälskad att det gjorde ont. Förmodligen var det grått och kallt, men mitt minne säger att solen var så vacker och att vinden var så varm som den aldrig tidigare varit i mitt tioåriga liv.

Hon befann sig ute på ängen i närheten av där jag bodde. Jag satt i gräset och såg henne komma med sina kompisar. Hon var den vackraste jag någonsin sett. Hon hade långt hår och ett skratt som skänkte lycka. Hon liksom svävade över sommarängen.
Jag hade spring i benen, men satt helt stilla och betraktade henne. Jag vet inte hur länge. Jag lät mig omslutas av en midsommardröm. Hon och hennes kompisar reste en midsommarstång. De började dansa i ring. Då plötsligt såg hon mig, den fånigt leende pojken som ensam satt där en bit ifrån. Hon sträckte ut handen och bjöd in mig till dansen.

Jag vände mig om. Kunde hon verkligen mena mig? Jag reste mig på darriga ben, borstade av mig gräset och skulle precis gå för att hålla drömflickans hand. Det var då det hände. Jag hörde min mors röst, först som i en dimma. Den ökade i styrka och jag insåg att den kom allt närmare. Till slut stod hon alldeles bakom mig. Hon undrade vart jag hade hållit hus, för det var dags att åka. Jag, som för några sekunder hade känt mig mer vuxen, blev åter den lilla pojke jag var.

Det var dags att ta på sig fula, kliande kläder som min mamma hade bestämt att jag skulle ha på mig. Det var dags att åka till ett trist midsommarfirande utan någon drömflicka. Jag som tidigare alltid upplevt somrarna som tidlösa upplevde hopplös tristess. De vuxna pratade och umgicks timme ut och timme in. Mina kläder kliade. Jag var sur. Jag ville hem.

Till sist. Äntligen var det dags att åka hem. Jag sprang omedelbart ut mot ängen. Hon var borta. Det enda minnet som fanns kvar av henne var en sned midsommarstång. Jag plockade sju sorters blommor, det hade min äldre syster lärt mig att man skulle göra. Jag lade dem under kudden och somnade. Den natten drömde jag om henne, vars namn jag inte kände till. Jag såg det som ett tecken. Jag skulle träffa henne igen. Vi skulle gifta oss.
Jag såg henne aldrig igen. Jag tror åtminstone inte det. Efter några veckor hade minnet av henne förbleknat och de där giftasplanerna kändes inte lika aktuella som de hade gjort den där midsommardagen jag vaknade.

Men barndomskänslan vill jag aldrig glömma.
Känslan av lycka, värme, kärlek och ljuv frid.
Den är lika fin oavsett om man är tio eller nittio år, speciellt om vi delar med oss av den. Då spelar det ingen roll om det regnar och blåser kallt.

Jag säger som den franske hertigen, hovmannen och författaren Francois de la Rochefoucauld (1613-1680):
”Om man inte finner frid inom sig är det onödigt att söka den annanstans.”

Publicerat av

Daniel Nordström

4 reaktioner till “En midsommarnattsdröm”

  1. Så vackert! Det är värme vi ska förmedla mellan oss medmänniskor och värna om varandra så länge och ofta vi kan. Känslan av det fina i livet som ibland infinner sig kan vi försöka föra vidare. Det var fint att läsa din krönika, tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *