Vi fann tröst i en bok om rävar

Fredag 11 juli klockan 18.15
Det brukar sägas att små barn har små bekymmer. Jag minns att jag fick höra det själv när jag var liten. Som den där tanten som lyfte blicken från sitt kaffebord och blickade ner på mig. Hon hade suttit där och pratat som jag upplevde att vuxna alltid gjorde, om problem, sjukdomar, jämmer och elände.
Hon tittade på mig och log så att hennes kaffebruna framtänder såg gigantiska ut. Hon lade huvudet på sned och sade: ”Tänk att vara så liten och bekymmersfri. Vilken lycka!”
Jo. Jag var visserligen lyckligt lottad. Jag hade förmånen att växa upp i trygghet och kärlek, ändå kände jag mig förminskad. Vad visste tanten med de bruna tänderna om mina bekymmer? Absolut ingenting. Jag kände mig minsann inte bekymmersfri.

Jag var visserligen liten, men jag hade stora frågor om livet och döden. Dessa bekymrade mig och oroade mig. Ja. I grunden visste jag att jag var älskad, men dög jag där ute i skolan, i kompisgänget och i fotbollslaget? Och vad skulle hända om jag dog eller om mina föräldrar dog? Sådana frågor kunde komma smygande då och då. De tankarna kom kaffetanten aldrig nära. Jag hade för övrigt inte velat delge dem för henne heller.

Åren gick. Jag märkte aldrig att problemen växte med åldern, de blev bara annorlunda. Jag hade lyckan att få egna barn. Vi fann en bok. Vi läste den ofta. Tillsammans. Boken handlar om en liten räv. Den är på dåligt humör. Rävungen är orolig över att mamman inte kommer att älska den för alltid. Rävungen säger: ”Det är en arg liten Liten du ser och igen älskar mig mer”. Mamman är klok och finns där. Hon svarar med lugn stämma: ”Vad som än händer älskar jag dig”.
Vad än den lilla räven säger upprepar mamman samma svar.
Hennes ord blir en trygg vaggvisa.

Boken, som gavs ut 1999, heter just ”Vad som än händer”,skriven av den skotska barnboksförfattaren och illustratören Debi Gliori. ”No matter what” är originaltiteln. Det är en enkel, men stark bok.
Även om jag inte riktigt vet var boken är just nu i alla lådor och kartonger där hemma har dess budskap haft en central roll i min familj sedan vi fann den i en bokhandel.
För det är ju så. Det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Vi är människor. Vi gör fel. Vi missförstår. Vi sårar. Vi blir sårade. Vi vinner och vi förlorar. Vi har bekymmer, oavsett om vi är små eller stora. Att känna att någon står där när vi faller är nog den största trygghet en människa kan känna.

Jag satt och pratade med en av mina söner för någon vecka sedan. Han är stor nu. En fullvuxen karl. Vi satt och pratade om den känsla av otillräcklighet som då och då sköljer över en med en sådan kraft att man knappt kan andas. Vi pratade om relationer och om livet och om dess glädjeämnen och problem.
Vi behövde det samtalet båda två. Vi behövde känna varandras närhet, att vi fanns där för varandra just i den stunden och i alla andra stunder.
Jag frågade honom om han mindes boken. Han nickade. Vi tänkte båda på samma stycke. ”Vad som än händer älskar jag dig”. Mer än så behövde vi egentligen varken höra eller säga.
Vi satt där, två vuxna män, och fann glädje och trygghet i en barnbok om rävar.
Vi visste att vi hörde ihop.

Den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) uttryckte det hela klokt redan på sin tid:
”Människorna är till för varandras skull”.

Publicerat av

Daniel Nordström

En reaktion på “Vi fann tröst i en bok om rävar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *