Kvinnosynen gör luften unken

Fredag 10 oktober klockan 10.35
Just när det inträffade förstod jag inte vad som gjorde mig så heligt förbannad inom loppet av några få sekunder. Det var först när jag gick därifrån som insåg det, för det som inträffade var en tydlig bild av hur det tyvärr så ofta ser ut i det samhälle vi lever i.
Jag tänker på kvinnosynen, den som så ofta gör luften omkring oss unken.
Det var en vanlig kväll i Gävle.
Höstlöven yrde.
Vinden kändes oväntad varm, hösten till trots.
Jag vandrade hemåt och kände mig tillfreds efter ett lyckat och intressant möte i de södra delarna av stan. Jag stannade till och betraktade Gavleån, som rann svart och så där vackert stilla som den alltid gör under mörka höstkvällar. Jag gick vidare och passerade ett övergångsställe. Jag mötte en äldre kvinna som ledde sin cykel. Hon hade röd mössa, en snygg kappa och krokig rygg. Hon såg glad ut. Kanske hade även hon varit på ett lyckat möte.

När vi befann oss mitt på övergångsstället kom en bullrande Volvo av äldre årsmodell. Den stannade tvärt och släppte förbi oss. En ung kille i bilen vevade ned rutan och vrålade: ”Hej, farmor”, samtidigt som jag hörde hur hans folkölsstinna kompisar i bilen skrattade hånfullt. Vi gick vidare åt var sitt håll, kvinnan och jag. Bilen drog iväg med skrikande däck. Hon verkade inte bry sig, eller så hörde hon inte. Mer dramatik än så var det inte. Men något väcktes i mig, om det var medmänniskan eller gubbjäveln vet jag inte. Förmodligen var det både och.

Jag har några år kvar till 50. Jag har blivit kallad gubbjävel ett flertal gånger. Jag har aldrig brytt mig. Ordet har inte ens sårat. Kanske beror det på något så enkelt, och fånigt, som att jag tillhör den skara som inte behöver bry sig om liknande glåpord. Jag är en vit medelålders man med ett chefsjobb. Det ger mig makt, oavsett om jag förtjänar den eller inte. Det gör mig privilegierad och om jag blir allt fetare med åren säger gubbkompisarna bara att jag har fått extra pondus.

Jag skriver.
Jag kommenterar.
Jag tycker till om det mesta.
Somliga gillar det jag uttrycker. Andra gör det inte.
De som upprörs skriver anonyma kommentarer, eller skickar lika anonyma mejl eller brev där det förkunnas hur urbota idiotisk jag är. Men den skit jag får kan aldrig jämföras med det mina skrivande kvinnliga kollegor får. Till mig skickas inte sexistiska kommentarer. Jag får inga hot om sexuella övergrepp och slipper höra att jag är allmänt ful och osmaklig. Det finns bara en anledning till det.
Jag råkar vara man.

Och på krogen sitter män och tittar på fotboll och ylar att favoritlaget spelar som kärringar. När någon välbetald stjärna missar en given målchans skriker en konditionslös man att till och med hans farmor hade gjort mål på den öppna chansen.
Kvinna blir ett skällsord.
Kvinnor betraktas inte efter sitt intellekt eller efter vilka personer de är, utan efter sitt utseende. Tjejer och kvinnor blir objekt och snabbt kallas de för tanter eller kärringar bara för att de blir några år äldre.

Ja, jag vet att jag brer på.
De flesta män beter sig naturligtvis inte så här, men de som gör det är allt för många.
Vi svenskar vill så gärna tro att vi är jämställda och att det enbart är i andra kulturer, som vi betraktar som konstiga, som kvinnor nedvärderas.
I själva verket har vi ännu en lång väg att gå.
Så lång väg.

Jag säger som den polsk-brittiske sjömannen och författaren Joseph Conrad (1857–1924):
”Att vara kvinna är en svår sak eftersom det huvudsakligen består i att handskas med män.”

Publicerat av

En kommentar till “Kvinnosynen gör luften unken”

  1. Du slipper höra att du är allmänt ful och osmaklig skriver du.
    Dom kanske tycker att du är jäkligt snygg.????

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *