Den ofrivilliga kungligheten

Fredag 6 februari klockan 15.35
I vissa korta och ljuvliga stunder, de där gångerna när allt flyter, när jag mår som allra bäst, när allt är sommar, sol, frid, glädje och gröna ängar. Det är då jag, med förmodligen jobbigt belåten min, säger det. Jag mår som en kung. Det är förstås helt fel uttryck, för hur mår egentligen en kung? Vid närmare eftertanke kan det knappast finnas något värre än att födas till en roll man själv inte valt.
Det finns något vackert och mytomspunnet med drottningar, kungar, prinsar och prinsessor. Det för tankarna till sagornas värld i en förtrollad tid. Det för helt enkelt tankarna till det förgångna, till något som inte riktigt passar in i vår samtid. Ändå behåller vi ordet begreppen kung och drottning som det ultimata, som det allra bästa. När någon gör någonting riktigt bra säger vi att det var en kunglig insats. Vi pratar om skyttekungar och skyttedrottningar i sportens värld och vi mår som prinsar och kungar efter en riktigt god middag.

Och visst. Det kan låta underbart att vara född i en kunglig familj, att leva på apanage, att inte ens veta vad det innebär att oroa sig över räkningar, karriärval, arbetslöshet, bostadsbrist och höga hyror. Underbart, men samtidigt också så fruktansvärt att födas in i en miljö där man förväntas le, vinka och vara vacker och klok på beställning.

P4 Gävleborgs chef och ansvarige utgivare Leif Eriksson gick med rätta ut med ett öppet brev till hovet efter prinsessan Madeleines besök i Gävle. Madeleine är även hertiginna av Gästrikland och Hälsingland, men hon pratar inte med de lokala medierna. Det är naturligtvis ett problem och jag håller helt med Leif Eriksson i hans väl riktade kritik. Det gör även Arbetarbladets politiska redaktör Jenny Wennberg i denna ledare.
En annan som håller med är hovexperten Sten Hedman. Han konstaterar att det hör till prinsessan Madeleines arbetsuppgifter att prata med medier och att hon har en skyldighet att ställa upp och svara på frågor. Enligt Hedman handlar emellertid inte hennes medietystnad om nonchalans. Hans förklaring är att hon är blyg och därför aldrig lärt sig att prata inför många människor. Om Hedman har rätt mår hon med andra ord knappast som en prinsessa när hon ställs inför dessa situationer.

Aftonbladets Lena Mellin konstaterar att man kan dra sig tillbaka från ärvda titlar om man inte gillar de plikter de för med sig. Prinsessan Madeleine behöver helt enkelt inte vara prinsessa om hon inte vill. Frågan är varför hon inte gör det om hon är en ofrivillig prinsessa. Frågan är också varför hon aldrig fått lära sig att tala inför människor när hon har den roll hon har.

Man inte behöver vara blyg för att känna skräck inför att prata inför människor. En undersökning, som lär härstamma från USA, säger att skräcken att tala inför en grupp människor är det människan fruktar allra mest. Rädslan för döden kommer först på andra plats. Därför är det många som varje dag brottas med detta problem. Somliga övervinner rädslan genom bra stöd och träning. Andra gör det inte. En kunglighet borde ha bättre möjligheter och resurser än alla andra att få professionell hjälp.

Nåväl.
Att vara kunglighet är knappast en dröm.
Man är garanterat så mycket lyckligare lottad om man då och då har förmågan att må som en prins som en helt vanlig människa.

Apropå kungligheter citerar jag drottning Kristina (1629-1689) som en gång i tiden lär ha sagt detta:
”Nöjen som varar för länge upphör att vara nöjen.”

P.S. Läs även Arbetarbladets reporter Anton Emanuelssons krönika efter prinsessan Madeleines besök i Gävle. Tvivlar du inte också ibland, Madeleine?

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *