Åshöjden, lycka och sorg

Fredag 21 augusti klockan 13.55
Halvbröderna Jorma och Edward Engmark som är lika, men framför allt så oerhört olika. Den ene eftertänksam, den andre hetlevrad. Den maktgalna, religiöst hycklande och osympatiske styvfadern Blåbärskungen. Hitte-Joel, den utskrattade som växer till målvaktshjälte. Bagarn Olsson, en rättrådig man som gör skillnad i bygden. Ruben Svarte, ligisten som visar sig ha ett stort hjärta. Hemhjälpen Elin, som är som en varm omtänksam mor med en ständigt öppen famn. Berättelsen om fotboll, som är en historia som handlar om så mycket mer än idrott. Den handlar främst om det som är, eller borde vara, idrottens kärna. Leken, gemenskapen, fostrandet, solidariteten.

Mellan åren 1967 och 1971 kom Max Lundgrens fyra böcker om Åshöjdens BK, den påhittade lilla fotbollsklubben i nordvästra Skåne, ut. De var bland de första böcker jag läste. Jag älskade dem lika mycket som jag älskade den tecknade versionen av Åshöjdens BK i serietidningen Buster. Teckningarna från Reijo Piipo, som numera heter Reijo Stävenborg, var så dramatiska, så talande, så perfekta.

Sedan kom tv-serien 1985. Den var motsatsen till de levande teckningarna i Buster. Den gamle storspelaren Björn Nordqvist är stel som en pinne i rollen som Bagarn Olsson. Komiskt, charmigt stel, faktiskt. Johan Hedenberg var 31 år gammal när serien spelades in, men gestaltar ändå en tonårig Edward Engmark. Ja, ni förstår nivån. Men det finns också små ljusglimtar. Göran Ragnerstam är bra i rollen som Ruben Svarte och dessutom dyker musikerna Py Bäckman och Dan Hylander upp i ett avsnitt.

Serien om Åshöjdens BK är ett av de guldkorn som finns i Sveriges Televisions öppna arkiv. Det öppna arkivet är för övrigt den klokaste digitala satsning som SVT har gjort. Det är en kulturskatt, fyllt av nostalgi, fyllt av klassiker.

För ett par kvällar sedan blev det så att jag tittade på serien om Åshöjdens BK. Jag såg flera avsnitt i rad. Jag njöt, trots att serien inte på långa vägar gör Max Lundgrens böcker rättvisa, trots den uppenbara bristen på regi, trots de inte allt för lysande skådespelarinsatserna och trots den aura av töntighet som uppger hela produktionen.

Sedan kom den där scenen. Jorma Engmark, den föräldralöse och drömmande tonåringen sitter vid köksbordet tillsammans med hembiträdet Elin. Även det är i sanningens namn en rätt tafflig scen, men samtidigt är den också så varm och fin i all sin enkelhet. Elin säger ett par varma ord till Jorma och plötsligt brast det. Jag satt hemma framför datorn och storlipade framför en kass svensk tv-serie från 80-talet. Det var skönt. Jag behövde det.

Det har varit en märklig sommar.
Underbar lycka har blandats med tung sorg i min familj.
Det var alla dessa känslor som plötsligt och oväntat rann över mig i scenen mellan Jorma och Elin. Kärleken i en familj, en förälders eviga kärlek och omsorg över sitt barn hur stort det än blir, livets bräcklighet och hur snabbt allt kan förändras. Vetskapen om att de vi älskar plötsligt kan vara borta, oron som gör att man ibland tappar andan.
Vi måste tillåta oss att sörja, men vi måste framför allt tillåta oss att leva.
Jag vet att det är en outsägligt sliten klyscha, men den är ack så sann.
Var dag är en gåva.
Låt oss njuta av dagen som är.

Jag säger som den franske författaren och filosofen Albert Camus (1913–1960):
”Det är ingen idé att påminna dig om att du är dödlig. Det går ändå upp för dig förr eller senare”.

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “Åshöjden, lycka och sorg”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *