Vi får aldrig tappa hoppet

Fredag 11 september klockan 18.30
Jag vet egentligen inte var det gick snett.
Eller har tendenserna alltid funnits?
Kanske är det så enkelt att det bara finns fler kanaler och fler vägar numera. Man behöver inte lyfta luren och riskera att bli spårad, man behöver inte det jobbiga med att skriva ett brev, sätta det i ett kuvert, fixa porto och lägga det i en postlåda. Sedan många år tillbaka slipper man allt det där. Numera kan man bara skrika rakt ut i det stora svarta nätet och man kan dessutom göra det anonymt. Antingen skickar man i väg sitt hat med digitalt hagel, eller så använder man sig av mer precision och skickar enskilda meddelande likt hatfulla kulor.
Alltid sliter det ett sår i någon.

Det är på många sätt ett sorgligt svart politiskt klimat i Sverige.
Trots den varma höstvinden känns allt ofta hopplöst kallt.
Polariseringen. Klyftorna i samhället. Den bruna rasistiska sörjan som förgiftar. Allt är så frustrerande.
Därför finns det så många som vill hoppas att bilden på treårige syriske pojken Alan Kurdi som flyter död i vattnet vid ett turkiskt badparadis är bilden som äntligen förändrar Sverige. En del slår till och med fast att den redan har gjort det, hur man nu kan veta det på så kort tid.
Jag tror snarare att det är så att de som är engagerade i flyktingfrågan och i andra människors väl och ve har blivit ännu mer engagerade. Samtidigt ökar också främlingsfientligheten. Alla undersökningar visar att rasistiska Sverigedemokraterna ständigt går framåt.

Jag diskuterade för övrigt bilden på Alan Kurdi i SVT Debatt i går kväll. Arbetarbladet är ett av de medier som av etiska skäl valt att inte publicera bilden där han ligger död i vattnet, Arbetarbladet publicerade en annan bild på Alan, som också är stark, men mer respektfull och inte lika naket brutal. Bilder är starka. Bilder är enormt viktiga. Bilder kan förändra. Det visar historien, men om denna bild verkligen förändrar på lång sikt kan förstås ingen slå fast i nuläget.

De allra flesta sprider bilden på Alan Kurdi i ett gott syfte. Andra använder den av helt andra skäl och sprider dessutom lögner om den, lögner som att den till exempel är regisserad. Hos de främlingsfientliga blir lögnerna alltid snabbt en sanning. Källkritiken har aldrig varit rasismens adelsmärke.

I veckan har Gefle Dagblad gjort en omfattande granskning av moskén i Gävle. Den ledde fram till att en kvinna ringde polisen och krävde att en av artiklarna skulle avpubliceras från gd.se. I samtalet, som inte spelades in, pratade kvinnan om en bomb. Polisen uppfattade detta först som ett hot, men har nu ändrat rubriceringen till falskt larm.
Moskén i Gävle uppger i sin tur att den utsatts för hot.
Att utsättas för ett hot är fruktansvärt för den som drabbas av det. De som hotar känner förstås till det otäckt väl.
Hoten används därför som ett maktmedel för att skrämma till tystnad.
Det är allvarligt, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv.

Tyvärr ökar antalet hot, kanske beroende på att toleransnivån och därmed ribban i samhällsdebatten har höjts. De anonyma glåporden och idiotförklaringarna på nätet är för många, inte minst journalister och politiker, sedan länge vardag.
För att förändra räcker tyvärr inte enbart att publicera en bild på en pojke som flyter död i vattnet. Förändring tar tid. Vi måste ha tålamod. Vi måste kämpa.
Hatet och hoten får aldrig få oss att förlora hoppet om en bättre värld. Bättre för alla.

Jag säger som den danska poeten Tove Ditlevsen (1917–1976):
”Så länge hoppet finns är ingenting skrämmande.”

Publicerat av

Daniel Nordström

2 reaktioner till “Vi får aldrig tappa hoppet”

  1. Vänstern vill så hjärtinnerligen ta hand om andra och dessutomha monopol på att vara de goda. I denna strävan hoppar man från den ena förälskelsen till den andra. Nyss var det tiggarna, men nu är den gruppen helt bortglömd, nu är det en ny förälskelse som ska idealiseras och dyrkas, nämligen personer som flytt för sina liv genom hela Europa med kulorna visslande kring huvudena och nu äntligen nått tryggheten i Sverige, det enda egentligen säkra landet i världen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *