Sorgen är en del av kärleken

Torsdag 29 oktober klockan 14.40
Det är klart att vi insåg att tiden långsamt rann ut i den takt som åren gick. Det enda som är säkert med livet är trots allt att vi en gång ska dö. Vi hade också hunnit prata om döden flera gånger, men när den väl kom var jag ändå inte beredd. Det kan man nog aldrig bli fullt ut, det ska man nog förmodligen inte bli heller. Så länge det finns liv bör man bejaka det. Det andra kommer oundvikligen sedan.
Det blev en märklig sommar i år och en lika märklig höst.
Först dog min pappa i midsommartid, när den natur han så högt älskade slog ut och var som vackrast. Mindre än två månader senare dog min svärfar, precis när veden hade hämtats hem och staplats för vintern.
Under några månader kändes det som om jag vandrade i en känsla av overklighet.  Den första tiden var, märkligt nog, minst svår. Tankekraften ägnades åt allt det praktiska som måste göras när en anhörig dör och känslorna hölls undan med det. Sedan, när de båda hade begravts, när det inte fanns något mer praktiskt att göra, när allt var slut kom den stora sorgen som ett svart täcke. Insikten av att ingenting någonsin blir som förut, tomheten, den sorg som inte har några ord.

Det är inte synd om mig.
Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad.
Jag har förmånen att leva i en stor familj. Vi har alltid stått nära varandra, men i somras rasade två stabila väggar. Två visa och varma män som alltid kom med uppmuntrande tillrop och var stolta även de dagar vi alla kände oss usla finns inte längre. Två klippor som har stått där sedan urminnes tider för oss är borta. Vi måste gå vidare, vi har inget annat val. Det känns som om vi alla vandrar ännu närmare varandra nu. Vi bygger upp där väggarna har rasat.

Och känslorna. De lever sitt eget liv. Somliga tillfällen kämpar vi oss fram med sorgen som ryggsäck. Andra dagar vandrar vi hand i hand med lyckan och tacksamheten. Min pappa hade fyllt 80. Min svärfar skulle ha fyllt 81 om han hade fått leva. Vi fick trots allt leva ett långt liv tillsammans med de båda. Vi har vår tacksamhet, vi har vår lycka i de vackra minnen som aldrig någonsin dör.

Det finns ingenting som är vackert med döden.
Den är bara ett stort svart hål av ett ihåligt ekande ingenting.
Men det finns trots allt någonting som är fint med den sorg och saknad som sliter som ett vilddjur. Sorgen och saknaden är en del av kärleken. Det finns så mycket lycka och tacksamhet i det som har varit.

Den här helgen tänds många ljus.
Jag kommer att tända mina ljus i vördnad och tacksamhet till två män som jag är lycklig över att jag hade förmånen att leva nära.
Två män som betytt mer för mig än jag tror att de anade.
Jag kommer också att tända ett ljus för själva livet, för det är som min pappa brukade säga. Det är inte döden som är det märkliga. Han menade att döden egentligen är det naturliga tillståndet. Han sade att det är livet som är det märkliga, det är det vi ska förundras över.

Åren går.
Plötsligt är den ungdom som ofta känns så nära långt borta i tiden.
Det känns ännu avlägset, men snart är det jag som är gammal.
Det oundvikliga kommer förr eller senare.
Oavsett när jag gör det hoppas jag att jag får somna så lycklig man kan och att någon vill tända ett ljus för mig.

Livet har den mening vi ger det.
Jag tänker på Bo Setterlind (1923–1991) och hans ord:
”Vad är då ett människoliv? En fjäril som fladdrar förbi?”

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *