Julen kommer även om det finns damm i hörnen

Fredag 18 december klockan 13.50
Det var något alldeles speciellt just de där morgnarna. Minnesbilden – som jag vet ljuger, men som jag vill hålla kvar – säger att det alltid var knistrande snö och så där vackert som det bara kan vara en vintermorgon. Jag minns dofterna, ljuden, stämningen och framför allt förväntan. Väntan hela den långa dagen och känslan av att detta bara händer en gång per år. Varje år kände så oändligt mycket längre på den tiden.
Sedan var det släkten, den kära. Den kom med glada miner, varma famnar och säckar med julklappar och framför allt önskade jag bara att det skulle bli kväll. Jag hade så svårt att förstå att det behövde ta så förtvivlat lång tid att äta och varför det tvunget behövdes diskas undan innan julklapparna till slut kunde delas ut. Det var så svårt att förstå att det ens fanns ett uns av stress i den stilla och långsamma tillvaro som hela den här dagen var för mig.

När jag blev lite äldre, när jag för första gången hade lite egna pengar ville jag förstås själv också köpa julklappar. När jag ställde frågan till min mamma svarade hon: ”Det enda jag önskar mig är att få vara tillsammans med er”. När jag ställde frågan till min pappa svarade han: ”Jag önskar mig bara lugn och ro och att vi i familjen får vara tillsammans”. Så enormt tråkiga svar. Vad köper man till sådana tråkmånsar? Jag minns inte vad jag köpte till dem, om jag ens köpte någonting. Det var svårt att finna inspiration och framför allt något som inte var allt för dyrt.

För ett par dagar sedan fick jag frågan från min tonårsdotter. Hon undrade vad jag önskade mig i julklapp. Utan att tveka svarade jag: ”Ingenting. Det enda jag önskar mig är att få vara tillsammans med er”. Jag insåg på nytt det jag insett för länge sedan. Jag har blivit en farbror, allt mer lik mina föräldrar och med allt mer ökad förståelse för hur mina föräldrar tänkte och agerade.

För övrigt fattar jag inte ens att det snart är jul. Nyss var det midsommar, nu är det jul och vädret är ungefär detsamma. Den största frågan är hur jag ens ska hinna fira jul och framför allt hur jag ska kunna hinna förbereda den. Julen är inte enbart fridfull. Den är också full av krav.

Eller är det verkligen så? Just på grund av att jag och så många andra känner som vi gör är det desto större anledning att ta julen precis som den är, inte som en del av stressen utan som ett avbrott ifrån den. Julen kommer oavsett om det ligger lite damm i hörnen eller inte och den må vara lika välkommen oavsett om knäcken är kokade eller inte.

Dessutom är julen en bra tid för rekreation, en tid att umgås med de släktingar man allt för sällan hinner se, en tid att läsa en bra bok och en tid att tänka på alla de som inte är lika lyckligt lottade som jag själv är, för den upplevda stressen inför jul är det mest klassiska av lyxproblem som finns.

Jag vet att jag redan kommer att få det jag önskar mig allra mest till jul. Jag vet att jag kommer att få vara tillsammans med dem som står mig närmast. Jag kommer också att göra det i tacksamhet över att jag har älskade människor att fira jul med. Jag kan aldrig önska mig mer än det.

För övrigt säger jag som Calvin Coolidge (1872–1933), USA:s 30:e president i ordningen:
”Jul är inte en säsong, utan en inställning. Att värna fred och välvilja, samt att vara riklig med nåd, det är att ha den riktiga julandan”.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *