Dags att på nytt hylla de lokala hjältarna

Fredag 22 januari klockan 15.45
Allting började med Louis Armstrong och gospel. Jag minns hur pappa satt framför stereon och diggade. Det var svårt att inte ryckas med. Därefter lyssnade jag en hel del på Gilbert O´Sullivan och The Osmonds. Det lät helt okej, tycks jag minnas, men det var inte musik som ändrade ett barns liv.
Det var först när jag upptäckte Kiss som allting förändrades. Imagen och utstyrseln, som hämtad ur en serietidning – och musiken. Den var det mest kraftfulla jag hört. Min mamma köpte Kiss första liveskiva ”Alive” (1975) till mig, som muta för att jag inte skulle köpa smällare en Valborg när jag var åtta. Därefter köpte jag ”Destroyer” (1976). Det var den första skiva jag köpte för egna pengar. Jag tycks minnas att lp:n kostade 25 kronor på Domus. En hiskelig summa. En skatt öppnades för mig, för Kiss hade redan gjort så mycket och släppte album i en imponerande takt. Efter debuten ”Kiss” 1974 släpptes ytterligare fem studioalbum och två livealbum inom loppet av bara tre år.

Denna korta berättelse om hur jag upptäckte musiken och hur den blev en så viktig del av hela mitt liv är kanske inte högintressant, men jag tror ändå att en hel del läsare känner igen sig – oavsett vilken musikstil eller vilka artister man uppskattar mest. Musiken är en viktig del av livet och det finns så många hjältar som jag är evigt tacksam emot. Fyra av dem har nyligen avlidit, Lemmy Kilmister (1945-2015), David Bowie (1947-2016), Glenn Frey (1948-2016) och Dale Griffin (1948-2016). Trösten är att musiken, precis som all annan konst, är evig.

Men det finns också så många lokala hjältar. De som sliter hårt i sina replokaler. Briljanta musiker, där långt ifrån alla når ut till en större publik. Där långt ifrån alla tjänar pengar så att de kan leva på sin musik. Trots det betyder de så mycket i våra liv och där vi lever och verkar. De är dessa lokala hjältar vi hyllar i morgon, lördag 23 januari, när Arbetarbladet arrangerar den lokala musikgalan ”Local Heroes” för sjunde året i rad.

Galan föddes 2010, efter en idé av Arbetarbladets ställföreträdande ansvariga utgivare och nyhetschef Lisa Pehrsdotter. Under årens lopp har galan utvecklats och detta år har den delvis ett nytt utseende. Projektledaren Andreas Segemark har gjort ett bra arbete och satt sin prägel på galan. I fjol leddes den av Anso Lundin, också känd som ”Min Stora Sorg”. I morgon kväll är det musikjournalisten och radioprataren Ametist Azordegan som leder galan i Konsertuset i Gävle.

Precis som tidigare år kommer många att samlas för att hylla alla lokala hjältar från Gävle, Sandviken och andra orter runt om i Gästrikland. Även i år kommer många priser att delas ut och ett flertal liveakter kommer att uppträda.

Du som inte kan vara på plats kan förstås hänga med i livesändningen på arbetarbladet.se. I morgon kväll sänder vi live från prisutdelningen och det blir också vinnarintervjuer i livesändningen. Lokala musiker, producenter och arrangörer är nominerade i nio kategorier. I två av kategorierna, Årets låt och Årets konsert, koras vinnaren av Arbetarbladets läsare genom röstning. Sju, plus ett specialpris, avgörs av en jury.

Det kommer att bli en strålande galakväll.
Igen.

Apropå musikens styrka och betydelse säger jag som William Shakespeare (1564–1616):
”Ingen är så rå, så hård och full av ondska att ej musiken ändrar hans natur.”

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *