En älva i parken

Måndag 30 maj klockan 19.25
Han var illa klädd. Smutsig. Full.
Samtidigt var han så full av liv.
Vi pratade bara några flyende minuter.
Ändå blev det ett möte att minnas.
Jag minns sena sommarkvällar på redaktionen, på den tid vi journalister ännu kunde lyssna på polisradion. Vi satt där i värmen. Vi svettades. Vi längtade ut till solen, till ledigheten och till uteserveringarna.
Med mellanrum, som blev allt jämnare under sommartid, rasslade det till i polisradion.
En röst sade: ”Vi har en elva i parken”.
”Vi tar den”, svarade en annan röst.
En elva i parken. En ljuvlig sommarkväll lät det så sagolikt vackert, mitt i det sorgliga.
Vi som ständigt lyssnade på polisradion kunde alla koder i det gamla kodsystemet. De vanligaste var 12, beteckningen för rattfylleri eller just 11, fylleri. Dessa hörde vi dagligen och de väckte ingen aktivitet på redaktionen.
Vi reagerade mer när det handlade om till exempel 9, vilket var beteckningen för dödsfall eller om koden 26, rån, 5, brand, 10, efterlyst eller 20, våldsbrott, nämndes.

Denna försommarkväll i Västerås i maj månads slutskede är en sådan där kväll jag kommer att minnas när höstens kyla kommer. Solen skiner. Det är runt 22 grader i Västerås i kväll, trots att klockan har passerat 19.00.
Den bästa tiden är nu när vi vet att vi har hela den magiska sommaren framför oss.

Jag vandrade genom stan på vägen hem.
Jag passerade alla människor, som börjat samlas på uteserveringarna.
Jag mötte de stressade människor som vandrade mellan jobb och hem med blicken stadigt framåt, med ögonen gömda bakom solglasögonen och hörseln täppt med hörlurar.
Alla människor som bara vandrar och inte tycks notera andra.

Jag gick igenom genom Slottsparken i centrala Västerås.
Det var där han kom emot mig.
En typisk elva.

Han vinglade fram rakt emot mig.
Han var uppenbart sliten.
Grått axellångt hår, som varken mött en schampoflaska eller en frisör på allt för lång tid.
En sliten keps, med en logga från ett företag som inte längre existerar.
En skitig jeansjacka och ännu skitigare jeans.
Ett leende där tänder saknades. Han luktade fylla, både gammal och ny.
”Du”, sade han – och jag tänkte att jag inte orkar med detta.
Jag ville bara hem med mina matkassar.
Hem till lugnet, hem till solen, hem till friden.
”Du och jag måste göra gemensam sak”, sade han.
Han var ärligt talat inte den person som jag kände för att jag göra gemensam sak med, så min naturliga följdfråga var vad han egentligen menade.
”Vi måste lova varandra att göra gemensam sak när det gäller allt det här”, sade han och slog ut med armarna.
Jag såg förmodligen väldigt oförstående ut.
”Men hör du inte fåglarna? Känner du inte solens värme? Vi måste lova varandra att hålla i det här, vi måste ta hand om sommaren, vi måste ta hand om livet”, sade han och tittade på mig under kepsen och den gråa luggen.
Aha. Det är det du tänker på. Självklart, svarade jag.
Vi ska ta vara på livet.

”Deal”, sade han och vinglade vidare.
Jag stannade kvar en stund och såg honom försvinna bort mot okänt mål över gräsmattan i parken.
Ja, vi ska ta vara på livet.
Vi ska ta vara på den stund som är just nu.
Jag ska tänka på det när jag vaknar i morgon.
Jag hoppas att denne man också tänker på det och att han vaknar i lycklig.
Dessvärre befarar jag att han inte alls kommer att göra det.
Vårt korta möte betydde garanterat så mycket mer för mig än det gjorde för honom.
Han såg mig och sade det jag behövde göra.
Man skulle kunna betrakta honom som ännu en utslagen människa.
För mig var han en älva i parken.

Publicerat av

Daniel Nordström

3 reaktioner till “En älva i parken”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *