Koncernbildningar ofta en förutsättning

haparandabladetTisdag 13 september klockan 18.05
Det är alltid lika intressant att följa nyheter från mediebranschen.
Mer eller mindre kloka analyser passerar ständigt i flödet.
Mer eller mindre kloka citat sägs från människor i mediebranschen, experter och de som anser sig vara experter.
Ett citat har jag funderat extra mycket på. Det kommer från Örjan Pekka, ägare och chefredaktör till Haparandabladet.


Citatet uttalades i en artikel i Affärer i Norr.
Artikeln handlar om att Haparandabladet är den enda tidning i Norrbotten som visade plussiffror under 2015.
Piteå-Tidningen, NSD och Norrbottens-Kuriren redovisade alla förlust.
Tvådagarstidningen Haparandabladet hade under 2015 ett rörelseresultat på 1 miljon kronor på en omsättningen på 10,6 miljoner kronor. Till det tillkommer övriga intäkter på drygt fyra miljoner kronor, läser jag i Affärer i Norr. Haparandabladet har bland annat ett statligt presstöd på 2,2 miljoner kronor eftersom tidningen är flerspråkig.

Örjan Pekka och Haparandabladet gör ett utmärkt jobb på sin lilla marknad.
Han har all anledning att vara stolt.
Men nu till hans citat:
– Ser man på senaste årens utveckling så har koncernbildningarna inte varit så lyckade. Koncerner hamnar ofta långt från de som är viktigast: våra läsare, säger han till Affärer i norr.
Är det verkligen så?
Är koncernbildningar illa både ur ett ekonomiskt perspektiv och för läsarna?
Nej, riktigt så enkelt är det inte.

Stampens svåra ekonomiska problem är allmänt kända vid det här laget.
På senare tid har det också skrivits mycket om Mittmedia, den koncern där de tidningar jag är redaktionellt ansvarig för VLT, Arboga Tidning, Bärgslagsbladet, Fagersta-Posten och Sala Allehanda ingår.
Marknaden i Västmanland var tidigare en egen koncern, VLT-koncernen. Den är tillräckligt stor för att bilda en egen koncern, men tiderna förändras.
Med tanke på nuvarande situation för mediebranschen tror jag ett utökat samarbete mellan tidningstitlar är det allra bästa.
Därom råder delade meningar.
Nu går också debatten het.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke talar om att medierna står vid randen av ett stup.
Stampen har gjort stora affärer som inte på långa vägar gett önskat resultat.
Många befarar att Mittmedia är inne på samma väg, inte minst efter Dagens Nyheters så kallade ”mediebomb”, efter att interna scenarier i ett strategiarbete läckt ut till tidningen. I det här fallet handlade det just om scenarier och inte skarpa beslutsunderlag.
Hur hade det sett ut om inte Mittmedia inte köpt upp ett antal tidningar?
Hade de enskilda tidningarna mått bättre då?
Nej, faktum är att många titlar skulle ha svårt att överleva om de inte ingick i en koncern.

I februari 2015 kom beskedet att anrika Dagbladet i Sundsvall skulle läggas ner. Tidningen bar sig inte ekonomiskt, trots hårt jobb och duktiga medarbetare – och trots att tidningen var med i en stor koncern som Mittmedia, som numera äger 28 tidningstitlar.
Dagbladet drev under många år ett hårt priskrig mot Sundsvalls Tidning och fick aldrig snurr på prenumerationsaffären. Dessutom började Dagbladet för sent med den digitala transformationen.
Mittmedia fick skulden som mediejätten som förstörde när Dagbladet lades ner, men faktum är att tidningen var konkursmässig redan när Mittmedia tog över den.
Utan en stor koncern i ryggen hade garanterat Dagbladet lagts ner tidigare.

Det finns många exempel på tidningar vars överlevnad mer eller mindre varit en förutsättning genom koncernbildningar.
Min gamla arbetsplats i Umeå, Folkbladet Västerbotten, hade inte på långa vägar haft samma styrka om den inte hade ingått i VK-koncernen.
Mittmedias mindre presstödstidningar Dala-Demokraten och Länstidningen i Östersund hade också haft svårt att överleva på längre sikt om de inte hade ingått i en koncern.
Östra Småland och Sydöstran är andra tidningar som förmodligen hade haft svårt att överleva om de inte ingick i en koncern.
En mindre tidning har nämligen inte ensamt råd att driva den digitala utveckling som är nödvändig för att transformera till ett digitalt företag och därmed överleva när pappersintäkterna minskar. Mindre tidningar behöver också koncernkollegor som är med och delar på dyra print-, distributions- och overheadkostnader.

Det finns naturligtvis undantag.
Det bästa av dem är Värmlands Folkblad, den enda numera helt fristående presstödstidningen med en S-märkt ledarsida.
Jag är full av beundran över det jobb VF och dess vd Ulrika Obstfelder Peterson gör.
Tidningen går med vinst och är en fortsatt härlig och rapp uppstickare i hård lokal konkurrens och bland de stora koncernerna.
Haparandabladet är också ett bra exempel, på en fristående tidning som går med vinst.
Men för många tidningar är koncernbildningar helt enkelt en förutsättning för att krasst ekonomiskt kunna överleva på längre sikt.

Den andra delen av Örjan Pekkas citat är desto mer intressant.
Han säger att koncerner ofta hamnar för långt ifrån det som är viktigast, nämligen våra läsare.
Ja, den risken finns om besluten centralstyrs allt för hårt och hamnar långt ifrån där läsarna befinner sig och om besluten fattas utan kunskap om respektive marknadsområdes olika förutsättningar i en koncern.
Därför är det viktigt att ha Örjan Pekkas ord i åtanke.
Samtidigt finns det fördelar med koncernbildningar även ur ett läsarperspektiv.
Allt beror nämligen på hur man gör det.

Det är avgörande med den lokala journalistiska närvaron.
Det är viktigt att lokala beslut fattas utifrån respektive marknaders särprägel.
Den stora fördelen med koncernbildningar, ur ett lokalt perspektiv, är att  reportertjänster räddas lokalt när tidningar tvingas spara.
Genom kloka samordningar inom en koncern, när det gäller till exempel produktion av tidningssidor och gemensamma utvecklingsteam, kan man nämligen göra kloka besparingar som främjar den lokala marknaden genom att det viktigaste av allt, reportrar som verkar lokalt, kan behållas på de olika tidningstitlarna.

Haparandabladet kanske mår bättre av att inte ingå i en koncern, just nu, men frågan är hur tidningen ska klara sig på längre sikt?
Haparandabladet har i dag en upplaga på cirka 3 600 exemplar och har en blygsam digital publik.
”Räknat i upplaga hör Haparandabladet till de mindre tidningarna i landet, men läsningen och dess värde i Tornedalen har en betydligt större räckvidd och genomslagskraft än vad som är normalt för ”små” tidningar”, skriver Örjan Pekka själv om tidningen.
Haparandabladet och det jobb Örjan Pekka gör är på många sätt imponerande.
Faktum kvarstår.
Många tidningar, som är betydligt större än Haparandabladet, skulle ha oerhört svårt att klara sig på längre sikt om de inte ingick i en koncern.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *