Ju fler chanser till jubileum desto bättre

daniel-nordstrom-kronika-20161108Tisdag 8 november klockan 18.55
I dagens pappersupplaga i VLT skriver jag en krönika i Näringslivsbilagan.
Ämnet är jubileum.
Det fick mig att tänka på att jag själv snart jubilerar.
Här nedan kan du läsa krönikan.

Jag gick runt med den där otäcka känslan att jag hade glömt något viktigt. Vad kunde jag omöjligt komma ihåg hur mycket hjärnan än arbetade under den svettblanka flinten. Då plingade det till i mejlkorgen. I rubrikraden stod det ”Krönikaaaaa!” Mejlet kom från nyhetschefen Helena Grahn. Det var först då jag kom på att jag utan att tveka en sekund lovat att skriva denna krönika med ett glatt ”Jajam
än, inga problem” för ett par veckor sedan.
”Du ska skriva om jubileum”, påminde Grahn i sitt mejl.
Exakt det är också temat i denna bilaga, men även om den har ett intressant innehåll tänkte jag på något helt annat när jag läste raderna från nyhetschefen.
Jag började tänka på mitt eget stundande jubileum.

Jag minns när jag gick i sexan. Vi satt och räknade fram det år vi i klassen skulle fylla 50 år. Vi kom fram till 2017 och skrattade, för allt var så fullkomligt absurt. 2017. Det var ju en hel evighet bort, helt omöjlig att föreställa sig.
Nu är vi plötsligt där. Nästa år fyller jag 50 år.
Tiden flyr och det är precis som mina föräldrar sade när jag var liten. ”Tiden går snabbare ju äldre man blir”. Jag trodde dem inte då. Nu förstår jag känslan.

Jag minns när min pappa fyllde 50 år. Under hans födelsedagsfest sade en bekant glatt till honom: ”Välkommen till den himmelska sidan!”
De skrattade.
Jag såg ingen humor alls i det hela.
Jag ville inte tänka tanken på att han en dag skulle dö. Den gjorde för ont.
Han dog förra sommaren, när naturen var som vackrast. Jag fick ha honom nästan till jag fyllde 50.
Nu är det plötsligt jag som tillhör den äldsta generationen.
Farfar har jag hunnit bli också.
Det är förstås alldeles underbart fantastiskt, men också förunderligt märkligt.
Nyss var det ju jag som vaggade de barn som nu själva är föräldrar.

Ordet jubileum är ett härligt ord. Dess betydelse är minnesfest, jubelfest eller högtidsdag.
Men bör det här med ålder verkligen innebära en jubelfest? ”Asch, ålder är bara en siffra”, säger de som ska vara käcka och muntra upp – men det stämmer ju inte. 50 år är 50 år, oavsett om man mår bra eller dåligt, oavsett om man känner sig ung eller gammal.
Nåväl. Om jag själv ska fira med en jubelfest eller inte återstår att se.
Mitt i all förvirring över de år som passerar, utan att jag riktigt hinner med, känner jag ändå tacksamhet.
Jag är helt enkelt tacksam över livet.
Livet ska alltid hyllas. Det om något är värt en jubelfest. Varje dag.
Dessutom är det på många sätt så mycket enklare att vara 50 än 25. Det som retade och stressade upp mig när jag var 25 rinner numera av mig. Jag antar att det är det som brukar kallas livserfarenhet.
Kontentan blir därför: Ju fler chanser till jubileum desto bättre.

I vår bilaga i dag kan du läsa om företagare som jubilerar. Till exempel konditoriet som firar 30 år i ett affärshus, Westinghouses fabrik som fyller 50 år och en handlare inför Icas stundande 100-årsjubileum. Du får också möta sjukgymnasten som inte fick förnyat avtal med landstinget, men som vände det negativa beskedet till något positivt.

Det finns mycket fantastiskt i livet som är värt att fira.
Låt oss göra det. Med glädje.

Publicerat av

Daniel Nordström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *