Utan en lokal polis hade det kunnat brinna första natten

gryningspyromanenFredag 18 november klockan 02.10
Han säger att det en dag till sist blev nog. Han bestämde sig att ge igen.
Det var ingen slump att han blev just pyroman. Bränder är nämligen svåra att utreda.
Alla har sett honom som ett hopplöst fall. Undantaget är en lokal polischef i Västerås som vägrar ge upp hoppet.
I natt publicerade VLT en exklusiv intervju med Ulf Borgström, den så kallade Gryningspyromanen. Intervjun publiceras över fem sidor i VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning i dag,
Tillsammans med reportern Susanna Ahnlund träffade jag Ulf Borgström och Västerås lokalpolisområdeschef Per Ågren en kväll i november.
Vi fyra satt i mitt kontor på VLT:s redaktion i centrala Västerås.
Vi pratade i ungefär en och en halv timme.
Ulf Borgström har sällan gett intervjuer. Han anser att journalister främst har skrivit ”sensationsjournalistik”, som han kallar det, om honom.
2015, när han ännu satt i fängelse, ställde han upp på en intervju med Kvällspostens Micke Ölander. I den intervjun säger han att människor ska vara rädda för att det ska börja brinna igen.

hamndenNär vi träffar honom, i den första intervjun efter avtjänat fängelsestraff, återkommer Borgström till intervjun med Ölander. Han säger att han använde de ord han uttrycker i intervjun för att han ville fortsätta oroa polisen. Han ville fortsätta att ge igen, även när han satt i fängelset.

8 april 2011 dömde Ystad tingsrätt Ulf Borgström till åtta års fängelse för grov mordbrand. Han satt i fängelse i fem år.
Han misstänks ligga bakom betydligt fler bränder, minst 100.
Han lär själv ha sagt att han anlagt omkring 200 bränder. När vi tar upp det uttalandet med honom i vår intervju varken bekräftar eller dementerar han uttalandet, men säger att om han har sagt det var det ytterligare ett sätt att sprida skräck och oro hos polisen.
Det beräknas att han har kostat samhället omkring en miljard kronor, men han säger att han inte ångrar det han har gjort. Han säger att han helt enkelt bara gav igen och det var år 2000 allt briserade. Då fick han nog. Han upplever att polisen ständigt trakasserade honom och till slut ville han ge igen.
Han inledde ett krig mot polisen och det var ingen slump att han valde bränder. Han säger att de är svårast att utreda och att de kostar polisen och samhället stora resurser. Därför var bränderna, enligt honom, den bästa hämnden.

Sedan i somras är han en fri man.
Han lever numera på en ort i Västmanland. Han har lägenhet och ett jobb. Han säger att han tror att många som bor där han nu lever inte känner igen honom. Därför vill han inte ställa upp på nya bilder eller på en tv-intervju, så att han lättare ska bli igenkänd.
Det är inte svårt att förstå att han kan smälta in i mängden.
Han ser nämligen annorlunda ut än den härjade man med jagad blick jag minns från rättegångsbilderna.
Numera ser han betydligt piggare ut. Blicken känns stadigare. Han är vältränad.
I fängelset sprang han och tränade varje dag. Han kunde springa så långt som ett maratonlopp, varv efter varv på den lilla rastgården. Han slutade även att röka. Han säger att han vill ta igen de fem år i fängelset, som han upplever att samhället stulit ifrån honom.

per-agrenNär han släpptes ur fängelset dumpades han i Västerås.
Han hade ingenstans att ta vägen.
Han hade inte klart med bostad och säger att han inte fick tillgång till telefon eller Internet i fängelset och hade därför ingen möjlighet att boka hotell.
När han kom till Västerås var alla hotell fullbelagda.
”Det första som händer är att han inte får något boende och ber mig om hjälp, vad kan hända då? Västerås stadshus brinner ned?”
Orden kommer från Västerås lokalpolisområdeschef Per Ågren.
Han är den ende som egentligen har trott på Ulf Borgström, eller som åtminstone har velat ge honom en ärlig chans efter att han släpptes ur fängelset.
Den dag Ulf Borgström släpptes skjutsade han Ulf Borgström till ett hotell i Eskilstuna. De närmaste orter som hade lediga hotellrum var Eskilstuna och Fagersta och Borgström ville hellre tillbringa sin första natt i frihet i Eskilstuna. Sedan dess har de haft kontakt i princip varje dag. Åtskilliga är de timmar utanför arbetstid som Per Ågren har ägnat till att prata med Ulf Borgström och försöka motivera honom i sitt nya liv utanför fängelsemurarna.

Under åren har Ulf Borgström haft en svår relation med poliser, men han verkar se Per Ågren på ett annat sätt. Om han inte ser honom som en vän verkar han åtminstone se honom som ett stöd.
Även om Per Ågren noggrant väljer sina ord är det tydligt att han är kritisk till kriminalvården och att Borgström bara släpptes utan att ha ett boende ordnat.
Den naturliga följdfrågan är om det verkligen är rimligt att myndigheterna ska lägga pengar på en person som beräknas ha orsakat samhället en kostnad på en miljard kronor?
Ja, enligt Per Ågren. Alternativet är nämligen värre.
I det här fallet menar Ågren att det som hände den dagen Borgström släpptes kunde ha lett fram till fortsatt brottslighet och på så sätt betydligt större kostnader för samhället.

Ulf Borgström säger att han just nu inte känner något hat mot samhället.
Han är tacksam mot den kommun han numera bor i och det jobb han har fått.
Han säger att han inte tror att han kommer att anlägga bränder igen, men han vet inte säkert. ”Man ska aldrig säga aldrig”, säger han under intervjun.
Ingen kan förstås veta hur Ulf Borgströms liv blir i framtiden.
Men Per Ågren är en av få som inte har gett upp hoppet om att det finns en väg tillbaka till anpassning i samhället.
Om inte denne lokale polischef hade det engagemang han hade det garanterat kunnat gå oerhört illa redan den där första natten i Västerås.

Publicerat av

Daniel Nordström

5 reaktioner till “Utan en lokal polis hade det kunnat brinna första natten”

  1. Känns som du gjort vettiga etiska överväganden här, bra!

    Men jag förstår inte riktigt hyr du resonerat vid publicering av en dokusåpa-deltagares privatekonomi. Det är såklart en klickraket och personen har tidigare varit väldigt öppen med händelser som man normalt inte publicerar om privatpersoner. Men här står det uttryckligen att ni sökt personen och att anhöriga säger att de inte vet var personen är. Det ger en riktigt dålig magkänsla att ni då publicerat.
    Dessutom förekommer antydningar om andra saker om personen i FB-kommentarerna på er FB-sida.
    Att någon varit med på tv och hängt ut sig själv borde inte vara skäl för att ni ska hänga ut denna under de här förutsättningarna.

  2. Det är naturligtvis bra och lovvärt att lokalpolisområdeschef Per Ågren tar ansvar och engagerar sig för att hjälpa till. Men det avslöjar systemfel i samhället som jag tycker behöver diskuteras mer.

    Vem är egentligen ansvarig när människor behöver hjälp och vad är polisens ansvar i sammanhanget? Svaren kan tyckas vara självklara vid en första anblick. Men efter att i flera år som anhörig stångat pannan blodig mot olika myndigheter kan jag lova att svaren inte är självklara.

    Jag känner inte alls till just detta fall så jag tar upp frågan rent allmänt. Det framkommer att Per Ågren motiverar insatserna med att fortsatt brottslighet och högre kostnader för samhället kan undvikas. Jag instämmer helt i det. Men är det verkligen polisen som ska stå för insatserna?

    Jag vet som sagt inte vad som gäller i detta fall men rent allmänt är pyromani en psykiatrisk diagnos. Oavsett diagnos så faller psykisk ohälsa under hälso- och sjukvården och det är utifrån det som jag vill bemöta Per Ågrens resonemang rent allmänt.

    Man kan väl med fog säga att en hel del brottslighet är kopplad till psykisk ohälsa. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har vårdens verksamhetschefer ett långtgående ansvar att säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Om socialtjänsten också är inblandad så ska aktörerna samarbeta så att den enskilde får sina behov tillgodosedda. Om det finns behov så ska även aktörer som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kriminalvården och så vidare delta i samarbetet.

    Jag vet att denna samverkan fungerar mycket dåligt i Västerås och att många människor lämnas vind för våg och mår mycket dåligt. Även om mina erfarenheter som anhörig gäller äldrevården så har jag träffat många yngre och många med missbruksproblem som far mycket illa. Det är inte orimligt att anta att det följer en hel del brottslighet och sociala problem på grund av en dysfunktionell vårdapparat.

    Det kan alltså vara så att polisen får mer arbete när landsting och kommun inte tar sitt lagstadgade ansvar. Men det är bara ena halvan av problemet. Den andra halvan är att landsting och kommun de facto bryter mot lagar och bestämmelser.

    Jag har polisanmält psykiatrin och både polis och åklagare menar att det kan röra sig om tjänstefel men att man saknar resurser att utreda denna typ av brott. Polis och åklagare avstår från att utreda med motiveringen att det är för mycket arbete.

    Kommun och landsting kan alltså fortsätta att bryta mot lagen och behandla människor illa eftersom polisen saknar resurser att utreda denna typ av ärende. Det är ett problem som jag tycker är mycket bekymmersamt och det skapar en ond cirkel.

  3. Det finns väl ingen socialtjänst eller psykiatri som fungerar någonstans i vårt samhälle. Det Per Ågren gör är föredömligt! Sedan kan man alltid önska att det vore på ett annat sätt, men så är det inte. Sociala nämndernas stabs direktör är fullständigt inkompetent, en akademiker som inte har förankring i verkligheten, och hon omger sig av ett antal socialsekreterare som är lika dåligt förankrade i verkligheten.

    1. Socialtjänst, psykiatri och annat inom vård och omsorg är författningsreglerad verksamhet. Det innebär att personal som åsidosätter det som gäller för uppgiften kan göra sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken:
      http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700#K20P1

      Tjänstefel är ett allvarligt brott med fängelse upp till två år på straffskalan. Grovt tjänstefel kan ge fängelse upp till sex år.

      Det finns maktmissbruket inom socialtjänst och psykiatri som bryter mot lagen och utsätter människor för stor plåga. Det är ett oerhört svek mot de människor som är beroende av hjälp.

      Polis och åklagare säger rakt ut att det jag anmäler kan vara tjänstefel men att de inte har resurser att utreda så komplicerade brott.

      Det blir helt bakvänt när polisen tvingas att göra andra myndigheters arbete och därför inte har resurser att utreda dessa myndigheter. Det är ett missbruk av samhällets resurser. Och det orsakar stort mänskligt lidande.

      Jag är övertygad om att vi skulle få en väsentligt bättre vård och omsorg om cheferna följde lagen. De som bryter mot lagar och bestämmelser behöver ställas till svars. Hela regelverket finns redan – det enda som behövs är att myndigheterna börjar följa det. Hur svårt kan det vara?

  4. I skrivande stund finns det 22 artiklar i serien om ”Gryningspyromanen”. I artikel nummer 7 uttalar sig åter psykiatriker Ulf Åsgård:
    2018-01-18: Psykiatrikern förutspådde Gryningspyromanens återfall: ”Äkta pyromani är ett tvångsmässigt beteende”
    https://www.vlt.se/vastmanland/psykiatrikern-forutspadde-gryningspyromanens-aterfall-akta-pyromani-ar-ett-tvangsmassigt-beteende

    Där framgår att psykiatriker Ulf Åsgård redan 2016 såg en risk för att Gryningspyromanen skulle anlägga nya bränder efter frigivandet. Artikeln från 2016 (nummer 4 i artikelserien) finns här:
    2016-11-18: Experten om gryningspyromanen: Taskigt läge för Västmanland – stor risk för återfall
    https://www.vlt.se/vastmanland/experten-om-gryningspyromanen-taskigt-lage-for-vastmanland-stor-risk-for-aterfall

    Frågan är nu givetvis VAD psykiatrin har gjort för att hjälpa patienten och även skydda medborgarna mot pyromandåd. Hälso- och sjukvård ska enligt lag bedrivas enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det skulle vara intressant att få ta del av hur psykiatrin ser på sin insats i detta fall.

    Vidare ska hälso- och sjukvården och socialtjänsten enligt lag samverka för att säkerställa att den enskilde får sina behov tillgodosedda. Hur har samverkan mellan kommunen och psykiatrin fungerat i detta fall?

    Något har ju uppenbarligen gått väldigt snett. Varför?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *