Visa alltid olycksoffer hänsyn

Torsdag 2 mars klockan 18.15
En debattartikel av Angelica Tillaeus är mest läst på norrteljetidning.se just nu.
Det är lätt att förstå varför.
Texten handlar om personer som fotograferar istället för att hjälpa till vid olyckor.
Det ger upphov till en viktig och nödvändig debatt om hur såväl privatpersoner som medier agerar.
I tisdags sände Norrtelje Tidning tv live från en trafikolycka. Det gav upphov till en hel diskussioner på NT:s Facebooksida. Somliga kritiserade oss för att vi sände live, andra förstod anledningen.
När Bärgslagsbladet/Arboga Tidning sände tv live från en brand några dagar före jul uppstod också en diskussion kring om det var pressetiskt rätt eller inte.
I ett blogginlägg förklarade jag varför vi valde att sända live från den branden. Jag skrev bland annat:
”Detta är en nyhetshändelse av stor vikt. Dels är branden i sig en nyhet, dels fanns det risk att branden skulle sprida sig till byggnader bredvid. Dessutom blev det extra dramatiskt när det fanns ammunition i villan.
Eftersom detta är en stor nyhetshändelse valde vi att sända live.”

Att medier är på plats när det sker olyckor och brott är som sig bör, oavsett om vi väljer att berätta vad som sker genom texter, bilder eller live-tv.
Det är däremot alltid lika viktigt att vi visar brotts- och olycksoffer hänsyn.
I de pressetiska regler som alla seriösa medier förhåller sig till finns det också en passus skriven om just detta:
”Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.
Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.”
Samtidigt är det inte ovanligt att vi ber våra läsare skicka in sina bilder när det inträffar olyckor eller liknande.
Är det rimligt och är det överensstämmande med pressetiken att medier gör det?
Ja. Jag anser att det är rimligt – men medierna har också ett stort ansvar, dels i hur vi uttrycker oss när vi ber allmänheten att skicka in bilder, dels hur vi hanterar det material som kommer in.
Det är också viktigt att vi vid liknande tillfällen förklarar för allmänheten hur viktigt det är att visa hänsyn, att inte vara i vägen för räddningstjänsten och att det är så mycket viktigare att hjälpa till än att fotografera.
Där har vi som arbetar inom medierna brustit allt för ofta, tyvärr.
Där måste vi bli bättre. Där måste vi ta ett större ansvar.

Fotografering på olycksplatser har under lång tid upplevts om ett problem hos uttryckningspersonalen.
I en artikel i Expressen från 2016 uppmanar polisen Patrik Nordgren allmänheten att sluta filma och fotografera vid olycksplatser.
– Vi har kommit till en punkt där folk prioriterar att filma en händelse i stället för att hjälpa någon som mår dåligt, säger han till Expressen.
– När man till och med blir ombedd att hjälpa till, men man väljer att stå och fotografera och filma, då tycker jag att det har gått överstyr, säger Fredrik Arvidsson, polisinspektör på polisen i region väst i en TT-artikel som bland annat publicerats i Aftonbladet.
Ambulansförbundet Alarm har gått ännu längre och föreslagit ett allmänt fotoförbud vis olycksplatser, eftersom det upplevs som ett växande arbetsmiljöproblem att människor fotograferar från olycksplatser.

Ett fotoförbud är inte rätt väg att gå, anser jag.
Det är viktigt att inte minst medier kan utföra sitt arbete, men det är lika viktigt att det arbetet görs pressetiskt korrekt och att medierna visar hänsyn till olycksoffer och människor som är utsatta för brott.
I den väl lästa och väl skrivna debattartikeln skriver Angelica Tillaeus om en olycka där en person prioriterade att fotografera istället för att hjälpa till.
”Spontant ville jag svära åt dig och kalla dig för fula ord när jag såg bilderna, men nu har det gått en vecka och det som finns kvar i mig är nyfikenhet. Hur tänkte du?”, skriver Tillaeus.

Ja.
Varför sker detta?
Varför väljer somliga att fotografera istället för att hjälpa till vid en olycka?
Somliga kanske tror att det beror på att medierna frestar med stora pengar för bilder från olyckor, men så enkelt är inte problemet.
Det finns något annat bakom detta.
Enligt psykologiprofessorn Pär-Anders Granhag kan det finnas flera bakomliggande faktorer till varför somliga väljer att fotografera istället för att hjälpa till på olycksplatser.
Han säger bland annat att många ibland använder kameralinsen som ett filter av verkligheten eller förlamas av åskådareffekten.
– Det låter som en paradox men oftast är det enklare för en ensam person att ingripa, säger Pär-Anders Granhag till SVT.

Kanske är det just förlamningen som är själva orsaken?
Kanske är det samma bakomliggande faktorer som när jag i går kväll kom med tåget till Västerås och följde strömmen av människor på väg in till stan.
På promenadvägen hade en kraftigt berusad man ramlat. Han lyckades inte ta sig upp på egen hand. Minst 30 människor vandrade förbi honom, utan att vilja stanna. Jag stannade och hjälpte honom. Han var tacksam.
Vi liksom förlamas av verkligheten, eller kanske är vi bara rädda att göra fel.

Sammanfattningsvis har vi alla ett stort ansvar för andra människor som har drabbats av olyckor.
Inte minst vi som arbetar inom medierna har det.
Att medier finns på plats vid olyckor, brott och andra nyhetshändelser ser jag som en självklarhet. Men vi får aldrig glömma att visa respekt mot räddningstjänstens arbete och vi ska alltid visa brotts- och olycksoffer hänsyn.
Vi får heller aldrig glömma vikten att hjälpa andra människor som befinner sig i en utsatt situation.
Att en människa får hjälp är så mycket viktigare än texter och bilder.
Om en människa får hjälp har jag så mycket hellre en ouppdaterad sajt och vita sidor i tidningen.

Publicerat av

Daniel Nordström

4 reaktioner till “Visa alltid olycksoffer hänsyn”

  1. Jag tycker att tjejen gjorde en enorm insats. Hoppas att busschauffören klarade sig och att alla på bussen och i lastbilen mår bra efter omständigheterna,som kunde slutat med en fruktansvärd katastrof.

  2. Allmänt fotoförbud behöver bara gälla privatpersoner, inte professionella fotografer, som journalister och tidningsfotografer.

    Alternativt att när antalet personer garanterat är dubbelt antalet skadade. Ja, och att det går att fotografera om ennhar tillstånd av de som är där.

    Jag var själv inblandad i en olycka. Det var trångt och en fotograf började tränga sig på.

    Det var tur att det fanns personer i min beantskap som kunde stoppa mig när jag röt åt fotografen att dra åt helvete när han stod i vägen. Adrenalinet pumpade, offret led med ett öppet benbrott och gamen trängde sig närmare.

    Sådant kan vi vara utan. Tror dessutom att han var professionell fotograf.

  3. Medierna agerar med dubbelmoralen som rättesnöre. Ta ett bestämt beslut att inte köpa, ta in eller publicera bilder från allmänheten. Punkt slut. Rapportera gärna att olycka skett och beskriv händelseförloppet. Men inte med hjälp av allmänheten. Stoppa de förväntningar som finns bland allmänheten att kunna sko sig på olyckor som drabbar medmänniskor. Gör ert jobb.

  4. Fotoförbud eller inte. Daniel Nordström argumenterar väl för sin ståndpunkt om att inte ha förbud. MEN en faktor glömde du Daniel. Vad för RISKER det finns med fotograferingen i den stunden!
    Som i Ander exempel så tränger sig fotografen och mer eller mindre hindrar ANDRA att utföra sitt jobb. Den fotograferande tar sig rätten. Om nu inte sunt förnuft kan råda – finns det verkligen annan åtgärd än förbud?
    Men mer generellt så är det en stor fara med de som STANNAR för att få en ”bra bild”. Eller de som bara tittar och gör det ”trångt”, De finns även de som t.o.m. befinner sig i motsatt riktning och kan bli orsak till påföljande olyckor för att de inte är uppmärksamma på hur de själva kör eller distraherar föraren i bilen.
    Vi har en hel del regler och förbud i trafiken som alla ska följa och respektera. Ingen ifrågasätter dem eftersom vi vill ha en säker och bra fungerande trafik. Jag vill ha ett säkert, bra omhändertagande även vid olyckor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *