En medieröst som kommer att saknas

Söndag 11 mars klockan 14.25
Till sist kom det väntade beskedet.
Sofia Olsson Olsén lämnar Aftonbladet.
Hon är en publicist som har haft en unik röst i det svenska medielandskapet.
Ironiskt nog blev det de frågor hon brinner för mest som slutligen blev hennes fall.
Hennes röst har varit viktig.
Den kommer att saknas.
Jag har känt Sofia Olsson Olsén under många år. En gång i tiden var vi nära konkurrenter på lokaltidningsmarknaden. Jag jobbade då på Folkbladet Västerbotten i Umeå. Olsson Olsén var chefredaktör på Norran i Skellefteå. Hon fick saker att hända på Norran.
Men, tyvärr utsattes hon för flera hot.
Hon valde att lämna Skellefteå.
Kanske var det så att varken Skellefteå eller Norran var mogna för hennes ledarskap och publicistiska stil. Det jag däremot vet med säkerhet är att Norran fick ett lyft under hennes ledning, inte minst digitalt.

Därefter gjorde hon karriär på Aftonbladet och blev till slut publisher, den första kvinnliga på Sveriges största nyhetsmedium. Aftonbladet har varit ett vasst nyhetsorgan under lång tid. Lika vasst var Aftonbladet under Sofia Olsson Olséns ledning.
Sedan kom problemen.
#Metoo, den viktiga rörelsen, drog igång med full kraft. Budskapet i #metoo är just de frågor som Sofia Olsson Olsén brinner för allra mest, ändå gav det henne ironiskt nog problem.
Ett antal personer på Aftonbladets redaktion nämndes i #metoo-kampanjen. Det handlade om i något fall om händelser som inträffat för flera år sedan. Man kan ana att den tidigare Aftonbladetledningen inte riktigt hanterat dessa fall fullt ut. De hamnade nu på Sofia Olsson Olséns bord.

Sedan kom det aningen märkliga missförståndet om dokument 2.0, som stoppades av Sofia Olsson Olsén. Aftonbladet och inte minst Sofia Olsson Olsén hamnade under hårt tryck.
Till slut blev hon sjukskriven.
Hon gick hem och redan då anade jag att hon gjorde det för gott.

Det är tufft att vara chef på ett stort företag.
Det är kanske ännu tuffare att vara det på ett medieföretag.
Och det är, tyvärr, betydligt tuffare om chefen är en kvinna.
I en medievärld där de allra flesta mediechefer är män betraktas och bedöms manliga chefer, märkligt nog, ofta på ett annat sätt.
Trycker utifrån är också alltid lindrigare för manliga chefer.
Jag själv får till exempel ofta en hel del så kallade hatmejl. De handlar i regel om att jag är allmänt dum i huvudet, att jag har ett fult skägg, att jag är kommunist, marxist eller något annat som klassiska nättroll brukar häva ur sig.
Allt det där har blivit vardagsmat för mediechefer, politiker och många fler som uttrycker sig i offentligheten.
Mina kvinnliga chefskollegor i mediebranschen, inte minst om man arbetar på ett stort medieföretag, får betydligt brutalare hatmejl.
De kvinnliga kollegorna tvingas ta emot hot om sexuellt våld, kommentarer om sitt utseende, sexistiska kommentarer och all vidrig skit man kan tänka sig.
Det tär även på den som är tuff och luttrad.
Detta är sorgligt och i sig ett stort problem för det offentliga samtalet och vårt demokratiska samhälle.

Sofia Olsson Olsén är inte en person som tar skit.
Hon har stått rakryggad genom stormarna.
Hon har tagit fajten med de som hatar.
Hon har tagit debatten.
Men, den dagen hon gick hem tog det också slut.
Världen snurrar nämligen oerhört snabbt i mediebranschen.
Det hinner hända mycket under den tid en chef är borta.
Till sist blir det helt enkelt mer eller mindre omöjligt att komma tillbaka.

Jag är övertygad om att Lena K Samuelsson blir en utmärkt efterträdare för Sofia Olsson Olsén. Bättre namn kunde inte Aftonbladet få.
Sofia Olsson Olsén kommer också att resa sig.
Hon lär komma tillbaka till ett bra jobb inom mediebranschen – eller inom någon helt annan bransch.
Ändå känns allt så sorgligt.
Sofia Olsson Olsén hade en unik röst från sin position som publisher på Aftonbladet.
Den rösten behövdes.
Den rösten kommer att saknas.

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “En medieröst som kommer att saknas”

  1. Problemet var ju att hon var allt för konflikträdd. Hon gick hellre ut och rökte på balkongen när det hettade till på redaktionen istället för att gå in och reda ut saker och ting. Personal som kom till henne med problem med andra kollegor kände att de inte fick tillräckligt med stöd och slutade komma till henne med sina problem. Hon må vara en duktig publicist men som person saknar hon den där tuffheten att kunna gå emot auktoriteter som varit på tidningen dubbelt så länge som hon själv varit eller gå i polemik med populära skribenter av rädsla för att de skulle säga upp sig. Som chef kan man inte ha sina egna ”darlings” som man skyddar no matter what. Hennes personlighet passar som mellanchef och där hon har någon över sig som hon kan bolla saker med men inte som den absolut ytterst ansvariga. Då går hon som sagt hellre ut och röker på balkongen än tar konflikten och hoppas allt löser sig av sig självt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *