Namnpublicera eller inte – den eviga frågan

Fredag 26 april klockan 10.20
Under denna vecka har VLT uppmärksammat problematiken med personer som gång på gång kör bil onyktra. Den värste rattfylleristen vi berättar om har åkt fast 80 gånger. Personen i fråga är definitivt en fara för allmänheten.
Trots det publicerar vi inte namn och bild på den 49-årige mannen från Västerås, medan vi i andra sammanhang publicerar namn och bild på personer som enbart är misstänkta.
Hur går det ihop?

I tre olika artiklar har VLT:s kriminalreporter Mikaela Lundblad tittat närmare på rattfylleridomar i Västmanlands tingsrätt under 2018.
Många rattfyllerister är återfallsförbrytare. Trots att de gång på gång döms för rattfylleri fortsätter de att utsätta andra människor för livsfara. Vi publicerar vad de 17 värsta rattfylleristerna i Västmanland dömts för.
Vi berättar också om en 49-årig man från Västerås som åkt fast för rattfylleri hela 80 gånger sedan 2001. Så sent som för några veckor sedan dömdes han på nytt – misstänkt för att vid två tillfällen ha kört narkotikapåverkad.
Dessa återfallsförbrytare är ett stort problem i samhället – och dessutom en fara för dess medborgare.
Intresset för allmänheten är definitivt stort och det är också just därför vi skriver om detta. Det är viktigt att lyfta detta problem.

Men bör inte allmänheten också få veta vilka dessa ständiga rattfyllerister är, detta för att både kunna uppmärksamma om dessa personer sätter sig i en bil och för att ha kännedom om vilka man bör akta sig extra mycket för i trafiken?
Det är en fråga som inte har ett självklart svar.
Det hade inte varit helt orimligt att publicera namn och bild inte minst på den 49-årige man som åkt fast 80 gånger för rattfylleri. Jag har, trots det, avstått att publicera namn på personen.
Som alla förstår handlar detta om en man med grava missbruksproblem. Det är en okänd person, vars identitet knappast har ett uppenbart allmänintresse. I dessa artiklar är det problematiken med ständiga rattfyllerister som står i fokus, inte deras identiteter.
Det hade, enligt min mening, helt enkelt inte varit publicistiskt ansvarsfullt att publicera namn och bild på de notoriska rattfyllerister vi skriver om i dessa artiklar.

Men, hur rimmar det då med andra aktuella fall? Jag tänker då främst på den folkkäre artisten Ulf Lundell, som nyligen åtalats för rattfylleri, industriledaren Karl Hedin, som är misstänkt för jaktbrott och tv-kände Simon Kachoa, som är misstänkt för bedrägeri?
Det är helt enkelt helt andra fall – och varje enskilt fall är och måste bedömas både enskilt och unikt.

Om vi börjar med Ulf Lundell. Vi har skrivit om hans rattfylleri, men valde i det skede vi skrev att inte publicera hans namn. Han är visserligen folkkär och känd i hela landet, men i åtalet mot honom finns ingen lokal koppling till brottet.
Det är fullt naturligt att Expressen och Aftonbladet – efter att han själv gått ut och berättat om åtalet – publicerat namn och bild på honom.
Men, för lokaltidningar med spridningsområde långt ifrån där brottet inträffade, fanns inte samma naturliga skäl att publicera namn och bild när vi skrev om åtalet.
Att jag skriver Ulf Lundells namn här och nu beror just på att han själv berättat om detta via sin officiella sajt.

Karl Hedin och Simon Kachoa, som ännu enbart är misstänkta för brott, då?
Helt olika fall naturligtvis, men det finns en gemensam nämnare.
Den är att båda själva har valt ett liv i offentligheten.
Simon Kachoa har till exempel varit med i tv-produktionerna Biggest Loser och Let´s Dance och har därmed valt att träda in i offentligheten.
Karl Hedin har jag skrivit om tidigare, både kring varför jag valde att publicera namn och bild på honom och reaktionerna efteråt.
Hedin har varit offentligt aktiv i debatten om varg. Han har haft flera föredrag och också skrivit en bok i ämnet. Han är även en känd industriledare.

Det är inte ovanligt att läsare hör av sig just kring namnpubliceringsfrågor.
Det är både bra och viktigt att dessa diskuteras, men i många fall förenklas debatten kring publicistiska frågor. Det finns många aspekter som måste övervägas innan utgivarbeslut fattas. Det är dessutom helt orimligt att jämföra olika fall med varandra.
Medier publicerar inte namn och bild på personer som en del av ett straff. Namn och bild publiceras om utgivaren bedömer att det finns ett uppenbart allmänintresse. Det kan uppstå när en person grips, misstänks eller döms.
I grunden finns alltid de pressetiska riktlinjer som alla seriösa medier med ansvariga utgivare jobbar efter.
Trots att vi alla jobbar efter samma riktlinjer gör olika utgivare olika bedömningar. Det är precis som det ska vara – och olika beslut måste också alltid diskuteras. Även utgivare kan givetvis göra felbedömningar. Om någon anser sig felaktigt behandlad av en publicering kan alla vända sig till Allmänhetens pressombudsman.
Så här jobbar vi med nyheter på VLT och de andra titlarna som jag är ansvarig utgivare för.

Publicerat av

Daniel Nordström

En kommentar till “Namnpublicera eller inte – den eviga frågan”

  1. Så den här killen är en fara för allmänheten. Men på vilket sätt kan det underlätta faran om man publicerar namn och bild på personen? Det är inte så att man kan identifiera personer som sitter i en bil framför sin ratt när man är ute och kör. Så i vilket syfte ska man publicera bild då det inte kommer hjälpa allmänheten att undvika honom i trafiken?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *