En kväll med Toni Holgersson – 1980-talets Södertäljeartist – på turné

 Toni1LYCKAD SPELNING. Han sjunger och berättar om drömmen om kärlek, om sorgen och smärtan när kärleken försvinner. Och Gävlepubliken står knäpptyst, trollbunden av orden, rösten, ögonen.


Text: Katarina Eriksson
Foto: Annika Jonsson
Publicerad i LT: 18 maj 1990


Halv nio på söndagskvällen. Om en halvtimme ska Toni Holgersson stå på scen. Han har precis hunnit slänga på sig en sladdrig orange skjorta och tänt en av dagens oändliga cigaretter.

– Ni skulle ha varit med i Ljusdal i går på järnvägshotellet. Det var en härlig feststämning. Jag och Marie spelade extranummer i en halvtimme, ”covers” som vi aldrig repat förut. En sån spelning har man bara en gång på en turné.

Men det här är inte Ljusdal, utan Hotell Sara i Gävle – den sista spelningen på ”norrlandssvängen” av turnén tillsammans med Marie Bergman. För Toni är det den första riksturnén med ett helt band bakom sig.

BARA STRUL
Och den här dagen har det bara varit strul.

De två teknikerna och ”råddaren” kommer flera timmar försent till Gävle på grund av den sena efterfesten i Ljusdal. Och sedan fortsätter strulet vid soundchecken i pianobaren med den inhyrda högtalaranläggningen.

Toni får vänta tålmodigt på sin tur vid bardisken med en något mer otålig kvinnlig reporter från Damernas värld vid sin sida som ska göra en intervju. Men mest otålig är Länstidningens fotograf som skulle varit i Stockholm för länge sedan. Till slut känner sig Toni så pressad att han lämnar hotellet för att bli fotograferad nere i hamnen innan han gjort sin soundcheck.

Ljudteknikern, turnéledaren och allt-i allon Dan blir inte glad.

– Okej, du gör som du vill, men om du inte är tillbaka när vi är klara med Maries soundcheck så blir det inget för dig, säger han med trött röst.

FÖR SENT
Och typiskt nog. När Toni åter forsar in är det för sent. Det blir ingen soundcheck.

– Fan, det här kommer aldrig att gå, säger Toni en smula uppgivet en stund senare på hotellrummet och försvinner ner till en snabbkvällsmat med skinnjackan i handen.

Men det gör det. Konstigt nog. Plötsligt står han där på scenen och publiken suger in varje textrad och melodislinga. Han fyller hela scenen – det är nästan omöjligt att ta blicken från honom – de sömnigt kisande ögonen och den skapligt sensuella rösten. Han sjunger sina berättelser från nya LP:n ”Louise och kärleken” – om drömmen om kärlek och sorgen när kärleken ligger i spillror.


Toni2

SHOW. I skenet av spotlights och de romantiska ljusen står han plötsligt där på scenen – då är all stress och allt strul glömda. Då finns bara musiken – och magin mellan honom och publiken.

– Jag brukar gå in på en pub som heter Pub Inn, dit dom som har permis från Hall eller de som kommer att hamna där går. Och när jag var riktigt packad och ynklig brukade jag gå förbi Louises fönster på väg hem. Ibland kom jag in. Ibland inte. Den här kvällen hade hon redan besök och då gick jag hem och skrev den här låten, ”Droppar av stearin”, berättar han och publiken är knäpptyst.

Han kan det ovanliga – att tala med dem han sjunger för. Lyssnarna är ingen massa, inget gytter av kroppar i mörkret. Själv säger han att han försöker tänka sig att det bara står en människa där ute i mörkret, och för henne berättar han i ord och musik.

Kanske är det därför kvinnor fascineras av honom – han är drömmen om mannen som tar kärleken på allvar, som sjunger om erotik, ömhet och längtan utan mask. Även om han själv vägrar bli kallad för en romantisk rockpoet.

MARIE

– När det skrevs så om mig efter första LP:n lät det som jag svävade omkring i en rosa plastbubbla och var naiv, romantiker och drömmare. Men jag har svårt för den stämpeln, för jag är ju inte sån.

Efter femtio minuter kliver han ner från scenen. Marie Bergman tar över och drar upp tempot. Hon har lämnat genren som vis- och balladsångerska och tagit steget fullt ut som mogen rocksångerska.


Toni3DUETT. Nykomlingen och den välkända sångerskan sjöng ”covers” ihop.


Vid extranumret, Ulf Lundells gamla ”Kyssar och smek”, tar Marie hjälp av Toni, och när publiken troppat av sprider sig en nästan flamsig stämning.

– Det var en bra publik. Dom verkligen lyssnade, det var nästan konsertstämning, skrattar Marie, ansiktet lyser av svett och upprymdhet och Toni nickar instämmande.

– Det är oftast när man har minst förväntningar som det blir som bäst.

Det är en jämlik turné, trots att det skiljer massor av år i både ålder och artistisk erfarenhet mellan Marie och Toni. Hon är den garvade välkända sångerskan, som dock skördat störst framgångar i Danmark och Norge. Han är nykomlingen, stjärnskottet.

OGLASSIGA
Men tillsammans med Backa-Hans Eriksson, bas, Lasse Englund, gitarr (och gift med Marie Bergman), Mats Persson, trummor, och Dan Helgesen, synt, är de ett gäng som känns befriande fritt från glassiga attityder och tröttande rockmanér.

Kanske beror det på att både Backa-Hans, Lasse och Mats är samma musiker som finns med på ”Louise och kärleken”. Tillsammans arrangerade och producerade de Tonis låtar (en till och med i Lasse Englunds friggebod) så gott som ”live” i studion.

Toni trivs med framgången, han tycker det är roligt att få vara med i TV och radio, skäms inte för att han är lite fåfäng. Men ändå finns ödmjukheten där. Han kommer alltid att skriva låtar, vare sig folk vill lyssna till dem eller inte.

– Jag skriver för att de är en av sakerna i livet som får mig att må bra. Jag försöker skapa och skriva ner musiken jag har i hjärtat.

Inte förrän klockan halv fem är turnékvällen i Gävle slut. Då har Toni, Marie, Lasse och Backa-Hans suttit i flera timmar och snackat, om att Marie borde komma till Södertälje och sjunga med Göran Wiklund, favoritställena i USA, om musik, om livet.

Dagen därpå far Toni hem till Södertälje – hem till verkligheten.

På turné lever man ett konstigt liv ett par meter över marken utan kontakt med verkligheten. Så då måste man hem och få fötterna på jorden.

Publicerat av

Peter Karlsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *