Gästbloggare: Olle Alvebjörk

Kovland har gjort en riktigt stark säsong och har tagit sig till play off. I kväll spelas första matchen mot Östersund och en av huvudanledningarna till att Kovland tagit sig så långt är målvakten Olle Alvebjörk som storspelat. Här skriver han själv ett inlägg inför kvällens match.

______________________________________________________________

 

Playoffplats och underdogs

 

 
Serierna är avslutade och efter en spännande avslutning för vår del så väntar nu playoffspel mot formstarka Östersund. Det är nu det roliga börjar och som alla vet så kan vad som helst hända i ett playoff. Inför denna säsong så var det inte många som trodde att ”kiffers” skulle gå så långt som till playoff. Många ansåg att vi inte hade vad som krävdes, så nu när serierna är avslutad känns det extra skönt att fått bevisa för de personer som inte trodde på oss att de hade fel.

 

Visst, på ett sätt kan jag väl förstå hur ”experterna” tänker. För vår del var fjolåret ett tungt år, slutade med kval, men som tur var lyckades vi reda ut det hela och säkra en plats i hockeyettan även denna säsong.

Denna säsong började bra för oss, vi hade ett par riktigt sköna segrar i säsongsinledningen men kring november började det gå emot oss. Många matcher som slutade i uddamålsförluster och självförtroendet blev i och med det sämre. Rent spelmässigt under serien innan jul så tycker inte jag att vi var ett lag som skulle behövt sluta på en nionde plats i tabellen. Tycker vi var med i de flesta matcherna men på något sätt så lyckades vi inte få med oss de poäng som vi hade hoppats på.

 
Vårt mål har hela tiden varit att ta oss till playoff, och innan fortsättningsserien efter jul startade så hade vi ett ”snack” om att vi har stora chanser att nå detta. Och det började onekligen bra för oss, vi var med i toppen genom hela serien och ett tag där hade vi sex raka segrar, måste vart tusen år sedan det hände senast för en annan. I slutändan så skulle det stå mellan oss och Kiruna om vilka som skulle knipa playoff-platsen tillsammans med Övik.
Det hela avgjordes i sista omgången där Kiruna hade allt i egna händer. De var tvungen att ta poäng hemma mot Ö-vik, men för oss krävdes det seger borta mot Lejon samt att Kiruna torskade. Vi åkte upp till Skellefteå och vann vår match, och när Ö-vik gjort sitt så stod det klart att vi gått vidare, endast en poäng före Kiruna. Såhär i efterhand så vill jag passa på att tacka Ö-vik som åkte upp och vann, starkt!

 

Nu är det alltså dags för playoff, motståndet är ett Östersund som gått bra i allettan. Dom var med och krigade om direktplatsen till allsvenskt kval tillsammans med Sundsvall. Nu slutade jämtlänningarna tvåa vilket gjorde att de får möta oss i första playoffomgången. Östersund är storfavoriter, dom har all press på sig. Detta gör ju det hela lite roligare för vår del, som underdogs är det bara ut och köra. Vi har inget att förlora och jag tror att om vi spelar som vi ska så har vi bra chans! Första matchen hemma i Ånäshallen blir otroligt viktig, seger där så har vi satt rejäl press på Östersund.
Avslutningsvis så hoppas jag på att många kommer och stöttar oss ikväll, det kommer garanterat bli en bra match, 19:00 släpps pucken!!!

 

Gästbloggare: Christoffer Persson

Det var ett tag sedan sist men nu har en ny gästbloggare ställt upp för bloggen. Sundsvall Hockey blev tidigare i veckan klart för kvalserien mot Hockeyallsvenskan, och därför passar det bra att lagets forward Christoffer Persson satt sig vid tangenterna.

Mycket nöje!

______________________________________________________________

 

Hej!
Jag heter Christoffer Persson, är 23 år gammal har nu fått chansen att skriva några rader om min vardag i Sundsvall Hockey.
Vi kan först backa bandet lite och berätta vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag började min hockeykarriär hemma i Gävle och Brynäs där jag spelade hela vägen fram tills jag blev senior, då flyttlasset gick vidare norrut till Sundsvall för att spela med laget i stan Sundsvall Hockey. Åren har sprungit iväg och nu är jag inne på mitt fjärde år i klubben. Jag känner verkligen att jag har tagit klubben och staden till mitt hjärta och att Sundsvall känns nu som hemma!

 
Personligen har mina år i Sundsvall Hockey gjort mig till en bättre spelare än vad jag var när jag kom som 20-åring. Förutsättningarna som jag och laget har för att utvecklas är klockrena, vi tränar förmiddagar vilket ger oss utrymme att träna extra på saker som man behöver. Samtidigt som jag hade hoppats på att kunnat bidra med mer poäng framåt denna säsong än vad jag gjort, så är jag mer än nöjd så länge laget vinner och vi spelar bra.
Under åren jag varit här har jag fått varit med om både mot- och medgång med klubben. Första året jag spelade här åkte vi ur Allsvenskan och har sedan dess huserat i division I. Ända sedan vi åkte ur Allsvenskan våren 2012 har klubbens målsättning alltid varit att ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Vi har under dom två tidigare åren i division I varit väldigt nära och ta oss till kvalserien, men har snubblat på mållinjen båda åren. I år är det mitt och lagets tredje år i division I, men jag skulle vilja påstå att årets upplaga av Sundsvall Hockey är det bästa vi haft under min tid här! Jag och hela klubben hoppas och kämpar för att detta ska vara året vi tar klivit upp.

 
Denna säsong började med att vi vann serien Division I Norra före jul ganska komfortabelt, för att sedan precis innan årsskiftet kastats in i den stentuffa Allettan Norra som vid serieseger skulle ge en direktplats till kvalserien. När man spelar en såpass kort serie på 14 omgångar ges de inte mycket möjligheter för misstag, varje poäng är värd otroligt mycket. Och även om vårt spel inte alltid glänst framåt med massa mål har vi hela tiden lyckas få med oss poäng ifrån matcherna vilket givit oss chansen att vara med och vinna serien.

Just det vi som lag har varit bra på under hela säsongen är att när inte offensiven funkat vissa matcher, då har vi verkligen stängt igen där bak och vunnit matcher med 1–0, 2–1 och så vidare. De få matcher som vi släppt in 3-4 mål (vilket ska sägas är väldigt få) har offensiven klivit fram och gjort sitt!

 
Tordagens seger inför ett fullsatt kokande Sundsvall Energi Arena mot Östersund blev som en ren final om vilka som skulle få direktplatsen till kvalserien, där fick vi bevisa för alla att vi verkligen kan spela bra och prestera när det behövs. Trycket i arenan var de nog de bästa vi haft under mina år i klubben. Den fullsatta arenan gav oss ett grymt stöd som inte gjorde det svårare att spela direkt. Gårdagens match var dessutom min första match på över två veckor då jag gått skadad, så det var verkligen precis rätt match att komma tillbaka till!

 
I och med segern är vi äntligen klara för vår första kvalserie sedan vi åkte ur Allsvenskan 2012 och efter två tidigare misslyckade försök.
Samtidigt som glädjen är stor är detta ännu bara ett delmål i vår resa som inte är klar förrän vi är tillbaka där Sundsvall Hockey hör hemma, i Allsvenskan.

Timrå imponerar på mig

Var på plats och såg Timrå IK mot topplaget Karlskrona under torsdagskvällen och det var faktiskt en häftig upplevelse.

Alla har väl hängt med i turerna kring Timrå den senaste tiden och hela föreningens existens är hotad. Det kan faktiskt ha varit den sista elitmatchen i Timrå på ett bra tag som vi såg igår.

Att spelartruppen och ledarna då lyckas gå ut och prestera på det sätt man gör är oerhört imponerande.

Anförda av publiken som slöt upp och verkligen visade sitt stöd för Timrå IK så slet spelarna stenhårt matchen igenom. Jag tycker det är beundransvärt att de lyckas fokusera på spelet och gå ut och visa sådan attityd som man gjorde igår. Det var klasser bättre än under den långa förlustsvit när laget inte alls fick spelet att stämma.

Timrå fick en drömstart på gårdagens match när Emil Berglund styrde in Emil Petterssons flippassning redan i första minuten. Karlskrona kom sedan tillbaka och vann på straffar, men Timrå IK ska ändå ta med sig den här insatsen som var klart bra.

Nu handlar allt om föreningens överlevnad och skulle TIK klara sig tror jag att laget har stora möjligheter att åtminstone förnya det Hockeyallsvenska kontraktet. I dagsläget skiljer sex poäng från sista- till åttondeplatsen.

Gästbloggare: Caroline Markström

Caroline Markströms inlägg publicerades i tidningen förra veckan, men av olika anledningar dök texten aldrig upp på bloggen.

Nu är den äntligen här!

Markström berättar om sitt liv som ishockeyspelare på andra sidan Atlanten. Mycket nöje!

______________________________________________________________

”Det finns inga ursäkter”

 

Jag började spela hockey i Kovland med killarna i min ålder och där spelade jag fram till J18. Något år innan det började jag med Timrås damlag samtidigt som jag spelade med killarna, men jag tyckte alltid att det var roligare att spela med killarna som jag hade växt upp med. Timrås damlag slogs sedan ihop med Sundsvall och vi blev senare bara Sundsvall, så när killarna började bli för stora och bra så fick jag övergå till att bara spela damhockey. Jag spelade med Sundsvall några år, sedan hamnade jag här på St.Cloud State University.

 
Sedan jag var liten hade jag sagt att jag ska spela collegehockey i USA, utan att riktigt veta vad det innebar. Men jag tog mig hit och spelar nu division I-hockey i den bästa dam-ligan i USA, WCHA, och jag älskar det.
Det är tuffa, roliga matcher med bra tempo. Vad som jag älskar mest med hockeyn här är att alla verkligen vill vara där. Alla kommer på varje träning, det finns inga ursäkter alls. Vi är på hallen mellan klockan 14-17 varje dag och då är alla där. Är du skadad så är du där ändå och gör rehab.

 
Jag var inte riktigt van vid det här, i Sundsvall var det mycket ursäkter och inte så mycket folk på träningarna vilket var omotiverande, och fick mig att stå lite still i utvecklingen tror jag, vil ket var mitt eget fel också. Eftersom vi var så lite folk så behövde man liksom
inte pressa sig så mycket och aldrig tävla med någon om platsen, och det var lite synd för det tycker jag är jätteviktigt. Här är det helt annorlunda, här gäller det att träna bra och spela bra om du vill spela. Vi tävlar om platser och jag känner att jag utvecklas här.

 

Nu kom jag nyligen med till min första turnering med Damkronorna, innan det hade jag bara varit med i U18 landslaget. Det här var en 4-nationersturnering och vi kom tvåa, förlorade finalen mot Kanada.

 

Personligen gick turneringen helt okej, jag spelade bra i två matcher och sådär i en match. Jag hade en rolig vecka med bra hockey och ett härligt gäng tjejer, och nu får vi se hur det går framöver.

 
Caroline Markström

”Pojkdröm uppfylld”

Helgerna är över och det är dags att dra igång 2015 på allvar. Då passar det bra med en ny gästbloggare och den här gången är det ex-tikaren Max Friberg som tagit sig tid att skriva ett inlägg. Han var förutom en bra hockeyspelare dessutom en jäkligt trevlig kille under sina år i Timrå, och nu har han nyligen fått göra sin debut i världens bästa liga.

Om det skriver Max i dagens inlägg.

Mycket nöje!

______________________________________________________________

Hej allihopa!

 

Jag heter MaxFriberg och fick äran från Oskar att göra ett gästinlägg här på bloggen om livet som hockeyspelare på andra sidan Atlanten.

Efter det mycket jobbiga slutet på min tid i Timrå där vi inte riktigt räckte till i Kvalserien och åkte ur Elitserien bestämde jag mig för att testa på hockeyn i Nordamerika. Jag hade skrivit på för Anaheim Ducks sommaren innan och dom tyckte lika väl som jag att det var dags att åka över.
Nu har jag varit här i ungefär ett och ett halvt år och jag gillar livet här borta. Man saknar såklart allt svenskt, men hittills så är saknaden nått man kan leva med.
Hockeymässigt känns det som jag har fått ett lyft och jag tror att dom mindre rinkarna här passar mig lite bättre, det är väldigt roligt med mycket fart, fysiskt spel och att så fort man har pucken i anfallszon så kan det bli en målchans.
Under dessa 2 säsonger jag har varit här har det varit spel i Anaheims farmarlag Norfolk Admirals…ända fram till för ungefär 2 veckor sen.
Säsongen började med träningsläger i Kalifornien med Anaheim Ducks och det gick över förväntan tyckte jag, och jag tillsammans med en till forward blev som sista spelare nedskickade till Norfolk. Härliga bortaresor i chartrade plan byttes mot 10-timmars bussresor.
Vi hann precis ner till 1:a seriematchen av dom 76 vi spelar här i AHL och där var tyvärr olyckan framme. Efter en kollision i första bytet (45 sekunder in) slog jag armbågen ur led och blev utan hockeyn i dryga 6 veckor. Efter veckor av läktarcoachning och rehab fick jag sen klartecken att hoppa på isen igen.
Sen fick jag ett samtal några dagar efter julaftonen, vi hade spelat match mot Lehigh Valley Phantoms (Philadelphia Flyers farmarlag) och var på väg till en annan ort på en av dom klassiska ”Roadtripsen” när jag blev nerkallad till tränarna i bussen.
”Congrats Maxy, you’re going to Anaheim in the morning”
Klockan 4 ringde klockan så mycket sömn blev det inte (inte för att jag kunde sova ändå) och jag begav mig till flygplatsen. Efter ca 6 timmar på planet landade jag i Kalifornien med sms väntande från min svenska lagkamrat och kompis Rickard Rakell, han gratulerade och berättade att vi skulle spela ihop redan samma eftermiddag!
Sen fanns det inte mycket tid att spilla, bara snabbt till hotellet, käka lunch, byta om och sen dra iväg till Honda Center!
En mäktig upplevelse där jag fick spela 8 minuter och 47 sekunder. Vi spelade mot Vancouver och det var ju extra coolt att få spela mot Sedinarna, att matchen sen gick till övertid och vi lyckades knipa extrapoängen var jätteroligt!
En dröm för alla unga hockeyspelare skulle jag tro att få spela i NHL och jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått genom åren.
Jag är väldigt imponerad hur alla dessa superstjärnor är så pass ödmjuka och hur väl dom tog hand om en när man själv inte är helt säker och van i den bra mycket större och mäktigare miljön än den man var van vid.
Nu är jag tillbaka i Norfolk igen och är just nu på bussen på väg norrut för 4 matcher på 6 dagar. Vi ligger på sista platsen i den östra konferensen och har mycket jobb att göra under våren om vi ska nå en slutspelsplats.
Där ligger fokuset nu, hjälpa laget så gott man kan och så klart även göra så bra ifrån sig så man kan få fler chanser i världens bästa hockeyliga.
Jag följer fortfarande Timrå så gott jag kan, kollar alltid resultaten och försöker se dom matcher som visas på tv:n .
Det var allt för mig, tack ni som läste!

Granlo har varit fartblinda

Granlo BK tog sig upp i Superligan tack vare en långsiktig resa där man sakta men säkert tog steg för steg.

Väl i Superligan ville föreningen att det skulle gå fort – för fort.

Efter debutåret i högsta serien satsade man på att bredda organisationen och flera personer anställdes kring laget. Samtidigt drog man inte in de förväntade slantarna via sponsorer och liknande och det blev i slutändan en ekvation som inte går ihop. Granlo var helt enkelt fartblinda.

Det som förvånar mig är hur man har kunnat låta det gå så långt?

Föreningen har nu ansökt om rekonstruktion för att undvika en konkurs, och ansåg det vara sista utvägen.

”Kanske har man varit lite överoptimistiska tidigare och trott att sponsorpengarna kommer i morgon. Man har inte tagit tag i det man skulle behöva göra. Det är lätt att säga i efterhand, men när vi kom in hade vi en rejäl ryggsäck. Vi sa direkt att vi måste ta tag i det”, sa ordföranden Lennart Karlqvist när jag pratade med honom på måndagsmorgonen.

Den senaste tiden har föreningen skurit rejält i sin organisation och bantat bort flera tjänster. Numer är det endast tränare och spelare i A-laget som är avlönade, och det är givetvis rätt väg att gå. Den satsning man gjorde var alldeles för dyr, nu gäller det att gå tillbaka till grunderna.

 

Gästbloggare: Pontus Silfwer

En ny gästbloggare är här och den här gången är det en kille som varit med om en riktigt häftig fotbollssäsong. Pontus Silfwer från Alnö var en viktig kugge i det IK Frej som skrällde och tog sig hela vägen till Superettan nyligen.

Dessutom har han personligen en väldigt intressant bakgrund då han tidigt kom upp i GIF Sundsvalls A-lag men sedan har fått ta en liten omväg tillbaka till elitfotbollen igen.

Jag imponeras över hans resa!

Mycket nöje.

______________________________________________________________________________

 

Vägen tillbaka till Elitfotbollen

 

För snart fem år sedan startade jag min fotbollskarriär på elitnivå. Med två säsonger i GIF Sundsvall och Superettan. Under säsongerna fick jag chansen att göra tjugofem framträdanden i det älskade blåa matchstället. Men under dessa två säsonger lyckades jag inte ta en plats i laget och under vår resa mot Allsvenskan blev det bara två matcher från start. Kanske borde jag ha satsat på spel i ett annat lag, men som 18-åring var jag inte beredd att lämna mitt älskade GIF.
När jag såg GIF avancera till Allsvenskan hemifrån tv-soffan så hade jag svårt att känna den där äkta glädjen. Jag var så klart glad och stolt över grabbarna, men själv kände jag mig inte särskilt delaktig i avancemanget. Under sommaruppehållet min sista säsong passade jag på att provspela för ett annat lag och chansen att skriva på för ett topplag i Division I dök upp. Men jag tvekade och i samtal med GIF fick jag signaler om att de gärna såg att jag stannade kvar i klubben.
Att fyra månader senare få beskedet att Sundsvall ville gå skilda vägar kom minst sagt som en kalldusch. Jag hoppades in i det sista att det skulle finnas någon annan klubb där jag skulle kunna få chansen att spela i Superettan, men intresset fanns helt enkelt inte.
Vid det här laget var det väldigt länge sedan fotboll kändes roligt. Kanske har jag inte vad som krävs för att spela i Superettan? Jag övervägde att helt lägga av med fotbollen.
Den assisterande tränaren i Sundsvall, Sören Ericson, valde att sluta samma säsong och ta över Division II-laget Hudiksvall. Sören hade alltid stöttat mig och vi pratade ofta. Sören fick mig på andra tankar och det blev plötsligt ett lätt beslut att följa honom till Hudiksvall och spela boll.
Jag bosatte mig fem minuter ifrån träningsanläggningen i en lägenhet på tjugo kvadratmeter. Jag började för första gången på många år känna mig som en betydelsefull pusselbit i ett fotbollslag och fotboll började bli roligt igen. Det var förstås tufft att vara arbetslös Division II-spelare, men all min lediga tid la jag på styrketräning. Med glädjen kom styrkan och viljan. Men även om Sören var ett fantastiskt stöd, så var det en bra bit från Division II till Superettan.
Efter säsongen i Hudiksvall hörde ett Division 1-lag av sig – IK Frej. IK Frej var inte direkt något lag jag hade hört talats om förut. Nyfiket besökte jag Vikingavallen, en förfärlig konstgräsplan utslängd mitt i ett villaområde i Täby Kyrkby. Faciliteterna var nog knappt godkända för Division 1.
Men det fanns någonting i och kring IK Frej. Laget, tränarna, styrelsen – alla var glada, hejade på varandra och alla verkade känna varandra väldigt väl, som en familj.
Jag hade ett möte med Bartosz, tränare i IK Frej. Han försökte inte sälja in någon eventuell ny arena eller någon form av storsatsning. Han sålde in den fotbollsfilosofi som han stod för och en dröm om ett lag som spelar bra fotboll och kämpar för varandra. Jag skrev på för två år.
Inte långt senare kom grupplottningen till Svenska Cupen som IK Frej hade kvalificerat sig till säsongen innan. Och självklart skulle vi möta GIF Sundsvall på hemmaplan. IK Frej är ett spelande lag och vi rullade oss fram till en 2–1-seger.
Säsongen 2013 slutade vi på en mittenplacering i tabellen, trots en svag säsongsinledning. Tack vare Bartosz förtroende och en del av ett spelande lag, kände jag nu att jag lyckats etablera mig som en spelförande mittfältare i ett etablerat Division 1-lag.
Säsongen 2014 startade vi med 15 nya spelare – vi var 4-5 spelare kvar från säsongen 2013 plus ytterligare några namn från juniorlaget. Men det märktes snabbt att Frej inte hade värvat 15 nya individer – vi hade värvat ett lag.
Säsongen började med fem raka segrar och när det var dags för uppehåll så var vi serieledare, något som ingen hade räknat med. Ända in i sista omgången så spelade vi om förstaplatsen, dock var AFC United strået vassare under höstsäsongen – och de knep direktplatsen.
Efter sista matchen visste vi att vi skulle få kvala mot anrika Östers IF. Inför den första kvalmatchen höll Bartosz ett kort tal:
– Om vi hade fått tagit en kvalplats innan säsongen hade börjat, sa Bartosz, hade vi tagit den då?
Alla i laget var överens – det hade vi. Vi hade inte förlorat en direktplats till Superettan, vi hade spelat till oss en välförtjänt kvalplats.
I kvalet förvånade IK Frej nog alla i år. Och ärligt talat hade de flesta nog ingen aning om vilka vi var. Men efter att vi spelat Öster ut ur Superettan med totalt 5–3 över två matcher så lyckades vi skapa en hel del fotbollsrubriker.
Lilla IK Frej som knappt fått plats i den lokala tidningen under säsongen syntes nu plötsligt i alla de stora tidningarna och i sportinslagen. IK Frej från Täby Kyrkby spelar elitfotboll i Superettan nästa år. Och som vi har firat!
För egen del så har jag aldrig varit så här nära ordinarie spel i Superettan. Men samtidigt så sitter jag på ett utgående kontrakt. Självklart finns det en liten del i mig som undrar om Superettan verkligen ska bli verklighet?
Att få vara en ordinarie pusselbit i ett spelande mittfält är ju det jag har arbetat så länge för. IK Frej har uttryckt intresse för en förlängning av kontraktet och andra lag i Superettan har hört sig för. Och även ett utländskt lag i en bra serie!
Peppar peppar ta i trä, men nog ser det ut som att jag kanske får spela elitfotboll nästa år. Så om ni håller tummarna för Alnösonen Pontus Silfwer under nästa säsong så lovar jag att bjuda på massor av mittfältsmagi i Superettan!

 

Gästkrönika: Johan Eklund

GIF Sundsvall tog steget upp i Allsvenskan och målkungen Johan Eklund var en stor nyckel till det. Nu har han själv skrivit en krönika om säsongen som gått. Mycket nöje:

 

”Vi har haft en otrolig moral i laget”

 

Slutet gott allting gott….
Äntligen får jag väl ändå säga, Allsvenskan 2015. Orden smakar riktigt bra i munnen och äntligen är vi tillbaka där vi hör hemma.
Men vi börjar i rätt ände, försäsongen drog igång den 7:e januari 2014 om jag inte missminner mig. Det var konditionstest, styrketest, träning, träning och åter träning blandat med åtskilliga glas O’boy och tusentals bananer som var vår vardag från den dagen och fram till mitten av mars. Det käkades ägg och dracks proteindrycker, allt för att komma så väl förberedda som möjligt till säsongen.
Cupspelet som drog igång den första helgen i mars blev väl ingen riktig höjdare för oss även om vi hade en
avgörande match mot IFK Göteborg för avancemang till slut. Vi torskade den matchen klart efter 90 minuter men kände ändå att vi inte var allt för långt ifrån en av förhandsfavoriterna till att vinna Allsvenskan, vi fick med oss något från den matchen och trots förlusten visade vi för oss själva att vi var bra.  Det fanns ingen tid att deppa,
bara timmar efter matchen lyfte flyget mot Malaga, vårt efterlängtade ”träningsläger”, som vi delvis själva
finansierat skulle äntligen gå av stapeln.
Vill även rikta ett tack till föreningen ”Gamla Giffare” som var med och stöttade oss ekonomiskt så att vi kom iväg. Vi hade några härliga dagar tillsammans där nere och fokuset låg på att stärka lagandan i gruppen, några träningspass hanns det också med i form av sandlöpning och park-tabata.
Solen sken på oss och vi mådde gott där nere på sol-
kusten, det hände många roliga grejer som vi i laget
fortfarande snackar om lite då och då =) Resan stärkte oss verkligen som grupp.
Vi kom hem välbehållna och fortsatte förberedelserna inför premiären mot Jönköpings Södra, som gav oss en
rejäl käftsmäll i premiären året innan (0–3).
Efter en krampaktig insats dök han så upp, vår egen ”gubben i lådan” Pa Amat Dibba, min kollega där framme. Han som värmer upp fötterna innan träning och match så fort temperaturen understiger 10 grader.
Hur som helst drog han till med en stenhård vänster upp i nättaket och vi var i ledning, i slutminuterna störtdyker vårt eget ”knogjärn” ner till sin vänstra stolpe och räddar en straff (undrar nu om han redan då fick sprickan i armbågen kanske?), vilket gör att årets första trepoängare satt på kontot. Ju mer jag tänker på det så sammanfattar den matchen vår säsong ganska bra, vi har inte alltid nått upp i den nivå vi vill spelmässigt, men ändå lyckats vinna en hel del matcher.
Vi har haft en otrolig moral i laget och alltid lyckats resa oss efter våra förluster.
Ibland har det varit individuella prestationer som
Dibbas eller Naurins insatser i premiären, andra gånger har det varit vårt starka kollektiv och viljan att kriga för varandra som fixat poängen. Vi är ett lag som kan vinna fotbollsmatcher på alla möjliga sätt, en enorm styrka som gjort att vi i dag kan blicka fram emot Allsvenskan nästa säsong.
Det var även fantastiskt att se vilken uppslutning det var från er supportrar under matchen i söndags samt på efterfesten på Allstar. Jag träffade supportrar från Malmö, Stockholm och Falun en söndagskväll i Sundsvall, helt fantastiskt.
Vilken otrolig inramning vi fick uppleva under bataljen mot Landskrona, tänk om varje match kunde vara så. Ni ska sträcka på er och känna delaktighet i det här avancemanget. Jag kan
inte minnas en enda match under året där vi saknat er supportrar på plats, om ni så är tre stycken mot Varberg, 500 som mot Bajen, Assyriska, Syrianska och Sirius eller ett 50-tal som i Göteborg så betyder det oerhört mycket för oss på planen att ni är där och stöttar oss. Givetvis ska alla ni som kommer och tittar på oss på Norrporten Arena också sträcka på er.
Jag och övriga spelartruppen vill rikta ett stort tack till alla er som följt och stöttat oss under året.
Det var en liten summering från säsongen som varit, nu ska vi passa på att njuta av framgången i några veckor. Samtidigt börjar förberedelserna för nästa säsong så smått. Den 20 november går vi på en välförtjänt semester och återsamlas igen den 7:e januari.
Den här gången är vi i Allsvenskan för att stanna. Nu ska jag njuta av kvalmatcherna mellan Ljungskile och Gefle =)

Drömnamnet att ersätta Walker med

Den allsvenska segersången hann inte ens tystna innan uppgifter gjorde gällande att GIF Sundsvalls lagkapten Kevin Walker är klar för Djurgården inför nästa säsong. Mittfältaren har ett utgående kontrakt med GIF och därför har risken funnits att han lämnar föreningen efter den här säsongen – men det är ändå en tung smäll för föreningen om den här övergången blir av.
Lagkapten Walker är förutom en skicklig fotbollsspelare, som varit en av GIF:s främsta de senaste säsongerna, dessutom en stor karaktär som drar publik till matcherna. Jag är helt övertygad om att GIF Sundsvalls publiksnitt hade varit lägre om inte Kevin Walker spelat i laget. Dessutom ska man inte underskatta att det pratas om GIF runt om i landet tack vare den skönsjungande mittfältaren.
Hans medverkan i Idol blev någonting större än vad han själv och alla andra kunnat drömma om, och det satte faktiskt GIF Sundsvall på kartan även för människor som inte är fotbollsintresserade.
När medieanalysföretaget Retriever presenterade sin lista över hur ofta de största sportstjärnorna förekommit i webbpublicerad och tryckt press under de senaste tolv månaderna kom Kevin Walker på 17:e plats. Med andra ord: han var en av de mest omskrivna idrottarna i hela landet under året. Det kommer ingen annan Giffare i närheten av och det ska till en väldigt speciell och profilstark värvning för att kunna kompensera det.
Det ser jag som omöjligt – däremot går det att försöka hitta lösningar för att ersätta Walker på planen om han lämnar.
Det kommer givetvis inte att bli lätt då han tillhör en av Superettans allra bästa spelare och sist GIF var i Allsvenskan imponerade han stort på vårsäsongen, men det går.
Så här på rak arm är Tobias Eriksson det namn som dyker upp i mitt huvud. Den tidigare GIF Sundsvallsspelaren tillhör Kalmar FF men har i omgångar varit aktuell för GIF de senaste säsongerna. Eriksson är när han är skadefri en klasspelare på allsvensk nivå som kan spela både på en kant och centralt. Vi pratar om en löpstark mittfältare med en riktigt fin passningsfot och bra blick för spelet.
Han vore drömnamnet att ersätta Kevin Walker med om han lämnar.

Unika förmågan som talar för GIF

Redan timmarna innan matchen kändes det som en bra GIF-dag. Då kom nämligen beskedet att ett Ängelholms FF i kris trots allt kan fullfölja säsongen och därmed slipper tabellen ritas om. Det var ett viktigt, väntat och positivt besked för alla inblandade – inte minst för GIF Sundsvall.

Därmed hade laget allt i egna händer inför matchen mot Sirius. Även om det spelmässigt inte var lysande så blev det till slut tre poäng mot Uppsalalaget, och det var skyttekungen Johan Eklund som stod för avgörandet.

Pa Dibba och nämnde Eklund måste vara seriens främsta anfallspar och de visade upp sitt samarbete i slutet av den första halvleken. Jón Gudni Fjóluson levererade som så många gånger förr en bra djupledsboll, Dibba löpte ifrån försvaret och spelade mycket fint fram till Eklund som satte dit ledningsmålet.

Johan Eklund är nu på väg att skriva in sig som en riktigt stor GIF-spelare. Han är redan klubbens främste målskytt på 2000-talet och nu är han på god väg att skjuta laget mot en ny allsvensk sejour. Eklund är både en målskytt och lojal lagspelare i ett – det är inte särskilt vanligt. Dessutom vågar han ställa krav på sin omgivning och jag tror att han betyder väldigt mycket för den här gruppen.

Jag minns hur otroligt irriterad han var efter det misslyckade kvalet mot Halmstads BK förra säsongen och Eklund vill nog inte uppleva samma känsla en gång till. Den här säsongen vill skyttekungen föra sitt GIF upp till Allsvenskan och det faktum att han förlängde sitt kontrakt redan för en tid sedan vittnar om att han tror att laget kommer att klara det och ta steget upp.

Efter gårdagens seger mot Sirius är den tron knappast mindre. Tvärtom, GIF har nu skaffat sig ett fantastiskt utgångsläge inför den sista omgången av Superettan och en kvalplats är redan säkrad.

Det kommer dessutom räcka med en poäng hemma mot bottenlaget Landskrona för att gå direkt upp och det är givetvis ett läge som alla inblandade hade tackat ja till om man fått chansen inför den här säsongen. Det här är en matchboll som man bara inte får missa, men samtidigt ska man komma ihåg att Landskrona har ett förnyat kontrakt att spela för och de kommer att sälja sig dyrt.

Men med tanke på hur den här GIF-upplagan gång på gång lyckats vinna tighta matcher är känslan god inför söndagens avgörande, sju uddamålssegrar på de nio senaste matcherna säger en hel del om karaktären på den här gruppen. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll hur GIF spelar, de hittar alltid ett sätt att gå vinnande ur matcherna och det är precis den unika egenskapen som behövs den här tiden på året. Det är en sådan egenskap som är skillnaden mellan ett allsvenskt avancemang eller ytterligare ett år i Superettan.

Nu gäller det att fortsätta på samma sätt hela vägen in. Efter matchen uttalade sig tränare Joel Cedergren klokt när han menade att man inte kan gå in med inställningen att bevaka något i sista matchen. Gör man det är man illa ute och risken är att man blir passiv. På söndag vill jag i stället se ett GIF Sundsvall som går ut på sin egen hemmaplan och vågar gå för seger.

Då talar mycket för att det kan leda hela vägen till en allsvensk återkomst.