Krönika om eldsjälar

Skrev en krönika till tidningen häromdagen. Slänger upp den här med:

Vem klippte egentligen gräset inför alla de där matcherna som jag spelat i division V-fotbollen?

Vem kokade kaffet?

Och vem i styrelsen såg till att domare och träningstider bokades?

Inte var det jag i alla fall. För det där sköter ju eldsjälen. Det tar nog jag, och många med mig, för givet.

Frågan är om det alltid kommer att vara så.

IFK Sundsvalls ordförande Tomas Sandström nämner i en artikel i dagens tidning att det är för få personer som engagerar sig i klubben, att det är för få som vill bidra med ideellt arbete för att få det att gå runt och för att kunna bedriva en bra verksamhet. Han är knappast den ende föreningsmänniskan som känner på det sättet.

Det finns fortfarande ett antal stora eldsjälar kvar inom fotbollen i distriktet, och utan dem hade det förmodligen varit omöjligt att bedriva verksamhet på flera håll. Människor som lägger ner en stor del av sin fritid (förmodligen även en hel del arbetstid) på att jobba, mer eller mindre, gratis åt fotbollsklubbar runt om i närområdet.

Frågan är vad som händer den dagen de inte längre lägger ner samma tid på att få ”sina” föreningar att gå runt. Finns det då andra som tar vid?

Jag är tveksam.

Min känsla är att det blir allt färre som är beredda att offra en så stor del av sin fritid för att jobba åt en förening eller ett lag som det faktiskt krävs. Utan dessa personer riskerar fler och fler lag att försvinna. Framför allt på gräsrotsnivå, men även högre upp som Tomas Sandström beskriver i artikeln.

Det kostar tid och kraft att hålla i gång en förening, och någon måste vara beredd att lägga ner den tiden. Ofta är det dessutom tid som läggs ner utan att personen i fråga får uppmärksamhet eller fokus riktat mot sig – än mindre betalt.

Vi borde bli bättre på att lyfta fram de här människorna och inse vilket hästjobb de faktiskt lägger ner. Efter lite googlande i samband med att jag skrev den här krönikan hittade jag ”Eldsjälsprogrammet” på Västernorrlands Idrottsförbunds hemsida. Ett program som går ut på att uppmärksamma och hylla eldsjälar i distriktet. Det är ett initiativ som jag gillar och hoppas att fler tar efter. För vi måste vara rädda om de eldsjälar som fortfarande finns kvar, och samtidigt uppmuntra de nya. Utan alla materialförvaltare, lagledare, styrelsemedlemmar och fikaförsäljare skulle nämligen idrotten få väldigt svårt att överleva i framtiden.

Förresten. Vet du någon eldsjäl som är värd att uppmärksamma, hör gärna av dig. Kanske kan det leda till ett bra reportage.

2 reaktioner till “Krönika om eldsjälar”

  1. Ett annat problem som följer med det du nämner om eldsjälar, ( min far hörde till dessa i säkert 35 år), är att eldsjälarnas familjer kommer i andra hand i bästa fall…jag såg uppriktigt sagt inte min far speciellt mycket under min uppväxt. Det har gjort att jag själv aldrig skulle utsätta min familj för samma sak. Jag har aldrig och kommer aldrig att jobba ide’ellt. En annan del i detta är också att eldsjälarna ofta är starka personligheter, som gärna vet bäst och ofta kommer i konflikt med andra i organisationen. Till och med att man går ur föreningen. Det har jag upplevt mer än en gång…

    1. Förstår att det kan vara ett problem. Därför kanske ännu viktigare att yngre personer tar vid och att man kan hjälpas åt? Då blir belastningen inte lika stor på en ensam person.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *