Timrå IK stod för lördagsunderhållning

Jag ska villigt erkänna att mina förväntningar på Timrå-Djurgården i lördags inte var de högsta. Däremot insåg jag att väldigt mycket stod på spel då den period som Timrå IK är inne i just kan avgöra hela säsongen. Något som jag var inne på i min krönika från lördagstidningen.

Och snacka om att Timrå svarade upp.

Rolf Nilsson valde att matcha kedjan med Emil Pettersson, Thomas Hundertpfund och Emil Berglund som förstakedja. De tackade för förtroendet och var riktigt bra matchen igenom. Viktigt att en sådan som Hundertpfund, som man inför säsongen såg som en ledande spelare, klev fram och visade hög klass. Vidare fick André Hult producera poäng vilket jag tror betydde mycket för honom personligen.

Mika Norja fick dessutom hålla nollan efter att ha släppt några enkla puckar de senaste matcherna och hemmapubliken fick något att glädjas åt. Nu gäller det att Timrå försöker bygga vidare på den här segern. Det kommer många matcher på kort tid och det är nu som serien kan sätta sig på allvar. Det gäller att hänga med på tåget.

Nu saknades både Andreas Molinder och Pelle Hallin och det blir väldigt intressant att se hur man väljer att formera laget när de kommer tillbaka. De spelare som fick ta större roller i den här matchen tog verkligen chansen.

Lördagskrönika: Ödesmånad för Timrå IK

Min krönika från i lördags gick aldrig ut. Lite försenad, men här är den:

En ödesmånad för Timrå IK

Sista matchen innan landslagsuppehållet slutade med en 6–1-seger mot Södertälje och flera av de yngre spelarna fick göra mål. Där och då tänkte jag ”synd för Timrå IK att uppehållet kommer nu”. Känslan var att laget hade mått väldigt bra av att få bygga vidare på den matchen omgående och skapa en bra trend.
I stället kom ett uppehåll, en återstart – och en riktig stjärnsmäll i måndags.
3–7-förlusten mot BIK Karlskoga följdes sedan upp med ytterligare en förlust borta mot Björklöven, och nu har november månad börjat nattsvart för TIK. I dag tar man emot Djurgården hemma och sex matcher väntar under de kommande två veckorna. Timrå ska bland annat möta Asplöven, Rögle, Oskarshamn (sedan Troja/Ljungby den första december), lag som alla ligger nära TIK i tabellen. Totalt tio matcher ska spelas fram till den 14 december då det är dags för nästa uppehåll.
Perioden som kommer är därmed oerhört viktig – jag tror faktiskt att den kan bli helt avgörande för Timrå IK:s öde den här säsongen. Några vinster i rad och laget kan få andrum nedåt och i stället blicka uppåt i tabellen. Blir det ytterligare några förluster kan det istället bli en jobbig fortsättning på den här säsongen.
Det är bara att titta på siffrorna från i fjol. Efter 18 spelade omgångar i Elitserien hade Timrå IK tagit 22 poäng (en mindre än så här långt i år) och låg då på en nionde plats i tabellen före lag som AIK, Växjö och Rögle. I november månad, från den 19:e omgången till omgång 28, tog laget däremot endast sex poäng på tio matcher och tappade mark i tabellen.
Nu måste Timrå se till att det inte blir en repris.
Som jag ser det har de rutinerade spelarna och tränarna ett väldigt stort
ansvar under den här perioden. TIK har ett ungt lag den här säsongen och man kan inte förvänta sig att spelare som gör en av sina första säsonger som seniorer ska leverera i match efter match. När det går tungt är det viktigt att ledarna i laget står först i ledet och verkligen visar vägen. Här handlar det om att få alla att fokusera på en match och ett byte i taget. En  sådan som Pelle Hallin är nog viktigare än någonsin just nu, typiskt då att han klev av skadad mot Björklöven.
Defensivt tycker jag att Timrå känts stabilt under stora delar hittills, men offensivt saknas det någon som kliver fram. Självklart så handlar det om kvalitet och just nu tror jag TIK hade mått väldigt bra av att spetsa till laget med en skicklig forward, men det är så klart svårt om inte pengarna finns.
Emil Pettersson är delad tvåa i interna poängligan med sju poäng på sina 15 matcher, lika många poäng som Andreas Molinder och fler än André Hult. Det är bra gjort av unge Pettersson – men säger också en del om vad de mer erfarna spelarna presterat offensivt. Tilltänkta nyckelspelare måste nu steppa upp och visa vägen under den viktiga perioden.

Gästbloggare: Hanna Westrin

Ännu en gästbloggare har skrivit ett inlägg i bloggen. Den här gången är det en tjej som bland annat deltagit i OS. Nu är hon dessutom aktuell med en comeback i simbassängen. Hanna Westrin är dagens bloggare. Mycket nöje!

___________________________________________________________________________________

”Ett inlägg om att njuta, vara efterklok och comebacka som 22-åring”

Det är en gedigen skara idrottare som har gästbloggat tidigare, och när jag läser deras inlägg kan jag inte undgå att känna igen mig i deras beskrivningar av känslor och tankar när man står mitt i karriären. De tidigare gästbloggarna har mycket gemensamt, inte nog med att dessa personer (Kevin, Robin, Benny och Ida) har en fenomenal bollkänsla, de har också sinnet för lagspel som gemensam faktor. Jag föddes utan bollkänsla och är en individualist ut i fingerspetsarna. Den här gruppen idrottare lever sina idrottsdrömmar för tillfället eller står med fötterna i startgroparna inför spännande säsonger. Jag har redan levt min idrottsdröm, och det är detta ”efter-karriären-perspektiv” jag tänkte dela med mig av.

OS, VM, EM. Flertalet SM-guld både på junior- och seniornivå. Rekord, utmärkelser och ett regn av lovord i media och från experter. Jag spåddes en lysande framtid som skulle sträcka sig till nutid enligt planen. OS i London 2012 var målet, där ”skulle jag vara som bäst” hette det. Och visst, jag hade alla fysiska förutsättningar för att nå det målet, men vad händer när glädjen i det man viger sitt liv åt drunknar i krav på utveckling och press från omgivning? Det blir lite svårjobbat, kan jag meddela.

Det är inte svårt att trivas med tillvaron när resultaten kommer på löpande band och man kan sola sig i glansen av sina medaljer om man känner för det. Hade jag fått uppleva min idrottskarriär igen, då hade jag givit ett råd till mig själv: Njut. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att ta en minut här och där, till att bara insupa atmosfären i en OS-arena eller reflektera över framgångarna och givit mig själv en klapp på axeln. Jag stannade aldrig någonsin upp under karriären och gladdes över vad jag åstadkommit, aldrig någonsin. Jag såg bara framåt, framåt, framåt hela tiden. Aldrig nöjd, det fanns alltid saker jag kunnat göra bättre som jag fokuserade vid istället för att också ägna en tanke åt det som jag faktiskt hade gjort bra.

Jag känner mig otroligt stolt när jag nu blickar tillbaka på min idrottskarriär, men det är ändå med en bitter eftersmak. Det finns några saker som jag hade kunnat göra annorlunda, men jag var inte mer än 15 år när jag presterade som bäst och 16 år när jag klev upp på startpallen på OS, det får man ha i åtanke. Givetvis går det att vara efterklok idag, flera år senare.

När jag var 14-15 år frågade en journalist mig hur länge jag skulle satsa på simningen, ”Så länge jag tycker det är roligt” svarade jag. Banalt svar kan tyckas, men samtidigt förbannat klokt. 2010 kom jag till den punkten i karriären då jag tyckte att priset för framgång var för högt att betala. Gnistan och glädjen var borta sedan länge och jag såg ingen framtid för mig själv i bassängen. Då la jag av av helt rätt anledning tycker jag.

Idag, tre och ett halvt år efter avslutad karriär, har jag hittat tillbaka. Inte till någon landslagsform, men till glädjen i bassängen. Inga framtidsplaner inom simningen och inga krav, bara ren och skär glädje i bassängen. Om en vecka ställer jag mig på SM-startpallen i Göteborg, då gör jag det med ett enda mål: Att njuta av de drygt trettioen sekunderna i bassängen. Tider och resultat är numera sekundärt, idag värderar jag andra saker i livet högre.

 

Timrå måste ta poäng

Efter käftsmällen i måndags spelar Timrå mot Björklöven ikväll. Löven är riktigt formstarkt med fem raka segrar och det blir en tuff uppgift för TIK. Timrå har tre poäng ned till Troja som ligger under strecket – samtidigt är det bara fyra till Mora på en sjundeplats. Det är en väldigt viktig period nu efter uppehållet och nu handlar det om att ta en del poäng för att undvika att bli indraget i bottenstriden. En formmässigt bra period nu kan göra att laget lyfter lite och får andrum. Några svaga matcher i rad och helt plötsligt kommer TIK att befinna sig i en riktigt utsatt position i tabellen.

Med tanke på att Timrå har ett ungt lag kommer man att pendla i prestationerna den här säsongen, men det gäller att undvika att gå in i en längre formsvacka. Här har de mer rutinerade spelarna och även tränarna ett väldigt stort ansvar att se till att laget hela tiden fokuserar på nästa match och inte börjar grubbla för mycket. Då kan det gå riktigt illa.

 

Superettan 2014

Nu sitter jag på tåget på väg hem från Halmstad och tänker tillbaka på GIF Sundsvalls säsong. Det blir spel i Superettan även 2014 efter kvalförlusten mot HBK, men jag tycker att man tappade den allsvenska platsen tidigare än så.

Efter bortaförlusten mot Östersund tycker jag att GIF-laget i några matcher inte gick för seger fullt ut, det kändes som man spelade lite för försiktigt istället för att gå för seger. Det ledde till att det endast blev oavgjort i hemmamatcher som de mot Örgryte och Värnamo.

När GIF sedan hade ledningen i båda kvalmatcherna mot Halmstad men ändå inte lyckades stänga matcherna och vinna så kan man inte säga annat än att HBK var värdiga vinnare.

För GIF:s del handlar det nu om att omgående sätta igång med arbetet inför nästa säsong. Vi vet att tränarduon blir kvar och stora delar av truppen har dessutom gällande kontrakt. Men avgörande blir vilka ekonomiska förutsättningar man kan lyckas skapa. För varje år i Superettan lär det bli tuffare att göra en riktig satsning mot Allsvenskan och det ekonomiska läget inom idrotten är väl inte det allra bästa just nu.

Rent sportsligt tycker jag ändå att GIF har en bra grund att stå på inför 2014 med en stark säsong i ryggen.

Punkterna som avgör idag

Precis som GIF Sundsvalls spelartrupp så vaknar jag upp i Varberg idag och snart går tåget mot Halmstad. Om några timmar avgörs det vilken serie GIF Sundsvall kommer att spela i nästa säsong. För att det ska bli Allsvenskan tror jag följande punkter blir avgörande idag:
Mittfältskampen. HBK vann det centrala mittfältet senast och här måste Kevin Walker och co vinna striden idag.
Mittbackarna. Stefan Ålander och Jon Gudni Fjoluson gjorde ett bra jobb mot Boman och Baldvinsson senast och det kommer att behövas idag med.
Kantspelet. Halmstad fick mata inlägg mot GIF:s straffområde senast, idag måste de sätta stopp för dessa på ett bättre sätt.
Anfallsspelet. Det offensiva spelet var inte bra från Sundsvallslagets sida senast och det såg ut att saknas en offensiv strategi. Idag måste man spela ett mer varierat spel och våga spela bollen framåt.

Någon måste kliva fram

Nu sätter jag mig på tåget mot Halmstad för morgondagens kvalmatch. Som uppladdning lägger jag upp en krönika här. Trevlig helg!
——————————————————————————————————–

Det är 1–1 mot Halmstad i ”halvtid” inför andra kvalmatchen på söndag. Det innebär att GIF Sundsvall måste göra mål på Örjans Vall då bortamål är värt mer än ett mål på hemmaplan i kvalspel. Det är en svår, men inte alls omöjlig uppgift som väntar Sundsvallslaget.

Men vad kommer då egentligen att krävas för att det ska bli allsvenskt spel i Sundsvall nästa säsong?

Framför allt tror jag att någon spelare verkligen måste kliva fram och visa vägen.

I första mötet på Norrporten Arena kändes Halmstad mer allsvenskt än GIF Sundsvall. Deras anfallsduo Baldvinsson och Boman var stenhårda på topp, och även om framför allt Stefan Ålander men även Jón Gudni Fjóluson gjorde ett bra jobb mot dem så satte sig HBK:s forwards i respekt. De skapade oreda, stångades och slet när inläggen kom farandes. Nu måste Sundsvallslaget visa samma attityd.

I returen krävs GIF-spelare som tar tag i matchen, och sina lagkamrater, när spelet inte stämmer. Offensivt blev det mycket rullande i sidled på konstgräset i Sundsvall i onsdags och jag tror att med en sådan som Ari Skúlason i laget hade det sett annorlunda ut. Den hete islänningen hade ett temperament som i början av hans karriär i Sundsvall stundtals stjälpte honom med gula kort och avstängningar till följd. I slutet av tiden i Sundsvall var det däremot en stor styrka att ha en viljestark och ständigt krigande lagkapten på det centrala mittfältet som inte accepterade en dålig insats, vare sig från sig själv eller från omgivningen. Han kunde sin ringa storlek till trots dela ut tjuvsmällar defensivt likväl som han tog initiativ med både avslut, passningar och genombrott i ­offensiven. Det kommer att krävas att någon tar samma ansvar på söndag om GIF Sundsvall ska spela i Allsvenskan under 2014.

Spelare som målvakten Tommy ”Knogjärn” Naurin, lagkaptenen Stefan Ålander och mittmältsmotorn Kevin Walker är sådana som kan, och ska, gå i bräschen för det här laget. Även Johan Eklund på topp måste vinna dueller, slita – och göra mål.

Bredvid honom den här matchen hoppas jag att vi får se vindsnabbe Pa Dibba. Direkt efter 1–1-matchen i onsdags skrev jag att jag vill ha Dibba i startelvan på söndag och det verkar inte vara helt omöjligt att det blir så. Adam Chennoufi hade en tung kväll senast och det borde bli en förändring på topp. Underlaget i Halmstad är naturgräs och det kommer inte att vara av samma kvalitet som konstgräset i Sundsvall, därmed kommer GIF bli tvungna att ibland lyfta långt. Då vill jag se Pa Dibba ligga och hugga på nickskarvar från Johan Eklund.

Även om utgångsläget är tufft så tror jag GIF Sundsvall har ganska goda möjligheter på söndag. Halmstads BK hade faktiskt chansen att säkra kontraktet hemma mot Brommapojkarna i Allsvenskans sista omgång. Den gången pallade man inte för trycket. Om någon Giffare kliver fram, visar vägen och vill bli hjälte kan det bli en repris nu.

Gästbloggare: Ida Brännström

Då var det dags för en ny fredagsbloggare. Den här gången är det SDFF-spelaren Ida Brännström, med meriter från Damallsvenskan, som skriver. Mycket nöje!

___________________________________________________________________________________

Hallå där!

Känns tufft att ta vid denna följetång när tidigare gästbloggare haft stora framgångar under året, men har man tagit fan i båten får man ro honom i land! Det är ingen hemlighet att vi i Sundsvalls DFF har haft en misslyckad säsong. Att åka ur en serie uppfattas sällan som en positiv bedrift. Vi tappade namn som Emma Jonsson, Julia Bhy, Isabelle Viksell, Hanna Glas, Lina Ringshamre, Jonna Wistrand m.fl. Som grädde på moset åkte vi på 3 korsbandsskador och flera andra långdragna åkommor. En liten trupp med stort hjärta stod kvar. Vi kryddade det med några duktiga nyförvärv och vi kämpade oss igenom en tuff serie. Årets Elitetta var otroligt jämn och svår att förutspå, en mardröm för en speltorsk. Vi kan hitta många olika fel på domaren, stolpen, grästuvan, osv men vi måste nog inse att vi inte räckte till i år trots att vi krigade på hela säsongen. SDFF har höga målsättningar och vi har knackat på dörren till Allsvenskan tidigare år. Jag tror och hoppas att dessa ambitioner kommer bli verklighet inom en snar framtid. Det finns många bra spelare i distriktet och det kryllar även av unga talanger som vill vara med på denna resa. Ett decennium har gått sen jag stod där själv, ung och oerfaren. Missade flyget till landslagssamling, var alltid i mitten på kvadraten, ramlade av cykeln på väg till träningen och glömde fotbollsskorna hemma. Det är inte mycket som har förändrats sedan dess förutom att jag blivit äldre. Trots mina oturliga missöden har jag haft förmånen att vara med om medgång (och motgång) inom fotbollen. Från att vara med och ta upp SDFF till div 1, till att trilla ur allsvenskan med Bälinge, för att sedan ta SM-guld och spela Champions Leauge med Linköping innan vi åkte ur Elitettan med SDFF. En resa som jag skulle göra om vilken dag som helst! Man lär sig otroligt mycket av såväl medgång som motgång. Det bästa är att det är de ljusa stunderna som ligger fastsvetsade på näthinnan. Guldhattar och jubel, en hög femma efter uddamålsvinst och massa skönt surr i bussen. Med lite distans till årets säsong kan jag trots många förluster och sömnlösa nätter se tillbaka på året med ett leende på läpparna. Vi har haft många fina stunder med ett fantastiskt härligt gäng. Även fast fotboll är på fullast allvar får man inte glömma bort att man i grund och botten spelar för att det är roligt. Jag vill därför dela med mig av ett fantastiskt härligt klipp från Grunden Bois TV, där glädjen för fotbollen inte går att ta miste på!

Tack för mig! / Ida Brännström

Krönika: Fördel Halmstad – men GIF:s bortafacit är starkt

Precis innan jag sprang över till Norrporten Arena i går såg jag inledningen på TV4 Sports sändning inför kvalmötet GIF Sundsvall–Halmstad. Experten Hasse Backe pratade om att det skulle bli intressant att se hur hemmalaget gick in i matchen. Skulle man våga gå för en seger? Backes råd var att inte fega och tänka för mycket på bortamålen, inledningsvis fick han som han ville. GIF Sundsvall fick nämligen en drömstart när Daniel Sliper vackert pricksköt 1–0 efter bra precis en minut.
Tyvärr för GIF Sundsvall så fick inte målet önskad effekt utan hemmalaget slutade snarare att våga. I stället upplevde jag ett Halmstad som tog över och inläggsspelet från gästerna ställde till det för Sundsvallslaget vid ett antal tillfällen under gårdagens match, framför allt kom attackerna från HBK:s högerkant och det är något GIF måste se över till returen.
I andra halvlek kom så det där bortamålet efter just ett inlägg från höger när islänningen Baldvinsson tryckte in kvitteringen, och HBK var det bättre laget. Hemmalaget saknade visserligen inte chanser då Simon Helg var igenom, Kevin Walker hade ett distansskott och Pa Dibba var nära. Men HBK träffade å sin sida målramen gånger två och det kändes inte som GIF fick i gång spelet fullt ut.
Att misslyckas med att göra mål borta mot bottenlaget Landskrona i den sista omgången i lördags, i en match där man inte hade något att förlora, var svagt. Även i går tycker jag att hemmalaget stundtals körde fast och passningsspelet stämde inte till hundra procent. Adam Chennoufi fungerade inte i rollen som anfallare utan hade en tung kväll, Pa Dibba var däremot en injektion när han kom in och jag anser att han borde få starta i söndagens match på Örjans Vall. GIF Sundsvall måste nu göra mål i den matchen för att ha chansen att gå upp och behöver ett hot i djupledsspelet. Där har Dibba mycket att tillföra och även om han inte varit i toppslag den senaste tiden bör han spela från start då.
Att släppa in ett bortamål i ett kvalspel är alltid tungt och nu känns det som en ganska klar fördel Halmstad inför returen, med tanke både på resultatet och insatsen i gårdagens match.
Vad som däremot talar för att GIF Sundsvall ska kunna greja det är lagets imponerande bortafacit den här säsongen. Man tog lika många poäng (29) hemma som borta i Superettan och var med det seriens bästa bortalag. Tidigare år har det även snackats mycket om underlaget, men årets upplaga av GIF Sundsvall har endast fyra förluster totalt den här säsongen – ingen av dem på naturgräs. Jag upplever att laget hittat en välfungerande modell på bortaplan och den måste man se till att plocka fram ännu en gång. Nu handlar det om att nollställa sig och verkligen våga gå för segern i rond nummer två.
Efter matchen kom sena rapporter om att Kevin Walker spelade småskadad då han fick en låsning i ena knäet inför matchen och haltade ut ur omklädningsrummet efteråt. Det är bara hoppas att mittfältsmotorn kommer till spel då en allsvensk plats finns i potten på söndag. Han kommer att behövas.

Krönika: Domarsituationen

Skrev några rader om domarsituationen i samband med en artikel om innebandydomaren Jörgen Grundström tidigare i veckan. Slänger upp den krönikan här.

__________________________________________________________________

Bjud in domarna för en träff
En het situation på planen, ett domslut som går emot och sedan några mindre väl valda ord. Jag har gjort det, och jag är rätt säker på att många fler gjort precis samma sak. Även om det inte är illa menat utan sker i stridens hetta så kan det ändå få tråkiga konsekvenser.
Utöver att domaren i fråga kan ta illa vid sig riskerar idrotten att tappa domare. Och då blir det väldigt svårt att genomföra matcherna.
Det här gäller inte bara spelare utan är i allra högsta grad en fråga som berör föräldrar och ledare. Precis som Jörgen Grundström säger så räcker det med att en enda förälder beter sig illa på läktaren om resten samtidigt sitter tysta. Det är nog väldigt sällan som en domare får beröm eller höra att han/hon gjort någonting bra.
Jag tror att besök hos klubbarna är helt rätt väg att gå för att skapa en bättre stämning på planerna. En bra dialog mellan domare och spelare är viktig på alla nivåer och det bidrar alldeles säkert till ett bättre klimat och ökad förståelse ute på planen.
Bara genom att sätta sig och prata i en helt annan situation än den under matcher tror jag förbättrar förutsättningarna för en bra stämning.
För några år sedan spelade jag själv en het match där känslorna svallade. Ett par dagar senare hörde domarduon av sig (Jörgen Grundström var en av dem) och ville komma på en träning och prata med spelarna. Det blev ett givande snack och en investering för kommande matcher. Ett oväntat men mycket bra initiativ.
Distriktets alla klubbar, oavsett idrott, borde ta chansen och bjuda in domarna för en träff – det tror jag alla skulle tjäna på!