Krönika: Öppna dörren för publiken

Livepubliken sviker många av elitlagen, både i landet i stort och i vårt distrikt. Vad det beror på? Otroligt svårt att svara på. Det kan handla om ekonomi, ökad konkurrens och en massa annat. Oavsett vilket så tror jag att det går att göra något åt saken. En del kan vara att bjuda in publiken på ett annat sätt, kanske genom att låta fansen ta del av idrottarnas vardag. Nu menar jag inte att 200 Timråsupportrar ska tränga ihop sig i E.ON Arenas omklädningsrum efter en morgonvärmning eller att ­Jakob Sigurdarson ska bjuda hem hela Sporthallen på en ­fika hemma vid köksbordet. Det går att låta publiken komma riktigt nära ändå.
I HBO:s dokumentärserie ”24/7”,  som följer Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs väg mot årets upplaga av Winter Classic, får man följa en NHL-spelares vardag. Inne i omklädningsrummen, i spelarbussen och hemma hos stjärnorna. Serien har sänts även tidigare säsonger och jag följer den slaviskt. NHL har i år dessutom gjort en egen satsning på en dokumentärserie som följer några av ligans största stjärnor inför och under OS i Sotji. ”Det här är en del av en övergripande plan, en plan på att fortsätta bygga hockey som sport, att göra den mer nationell och få fler människor att få upp ögonen för den”, sa John Collins i NHL:s ledning till USA Today i november.
Jag tror att NHL är helt rätt ute i den här satsningen, och att det är något som skulle gå att genomföra även i en mindre skala. HV 71 är ett svenskt lag som lyckats med att närma sig sin publik på det här sättet. Tidigare gjorde de besök hemma hos spelarna i laget då spelaren fick visa upp hur han bodde och man gjorde en intervju som lades ut på hemsidan. Klubben har sedan tagit det ett steg längre och producerar ­något som heter ”HVTV All Access”. Där får man följa laget i omklädningsrummet, på resor och under matcher. Jag har ingen som helst relation till HV 71, men tror att mitt intresse för laget ökat genom att jag fått se deras spelare och ledare på så nära håll. De har samtidigt ­visat att den här typen av program går att göra även i Sverige.
Självklart förstår jag att våra ­lokala lag inte har samma resurser som NHL. Däremot tror jag att det i en tid då spelare kommer och går i en rasande fart skulle vara ett perfekt sätt även för lagen i vårt distrikt att profilera sig på. Åk hem till Mika Norja för en fika, följ Hlynur Baeringsson under en dag på jobbet eller låt kameran stå på under ett av GIF Sundsvalls taktiksnack. Låt publiken lära känna profilerna på riktigt, då tror jag chansen ökar att de dyker upp på matcherna.
Samtidigt som jag tycker att det här är något för elitlagen att satsa på så gäller samma sak för media. Vi borde bli bättre på att göra den här typen av reportage – förutsatt att klubbarna bjuder till och öppnar dörren. Jag läste en krönika av Aftonbladets Marcus Leifby för någon vecka sedan där han menade att något svenskt medieföretag borde göra en egen variant av ”24/7”. TV3 har gjort något liknande då de följt några svenska OS-hopp, bland andra Anna Holmlund, och deras väg mot OS i Sotji. Jag hoppas att det kommer ännu fler satsningar av samma slag i framtiden. En dokumentär som följer Charlotte Kalla när hon tränar i slalombacken vid Södra berget skulle bli en succé, tror jag.

Fem poäng till Medelpad

Efter lite julledighet är jag tillbaka på jobbet igen, men även sista dagen på ledigheten (igår) bestod av idrott. Jag var på plats i Sporthallen och såg när Granlo BK slog regerande mästarna Falun på hemmaplan på ett riktigt imponerande sätt. I två perioder hade Falun i stort sett ingenting att komma med offensivt mot Granlo som var riktigt starka defensivt samtidigt som hemmalaget var ruskigt effektivt i den första perioden.

Falun kom tillbaka i tredje och GBK var i gungning, men kunde sedan vinna i förlängningen. Det som framförallt imponerade på mig var andrakedjan med Patrik Svensson i spetsen som verkligen klev fram, dessutom var den kedjan riktigt starka i försvarsspelet. Svensson var tillbaka i ”fjolårsformen” och kan han börja leverera som förra säsongen blir det en riktig boost för laget. Kristoffer Asp var även han lysande och dessutom skapade Patrik Fransson stor oreda varje gång han var inne på planen. Frasse borde nog ha matchats ännu mer i gårdagens match. Positivt för Granlos del av även powerplay-spelet som resulterade i flera kassar.

I den matchen blev det alltså två poäng till Medelpad, de andra tre kom när Timrå IK bortaslog Södertälje.

Den segern var oerhört viktig för Timrålaget som nu är sex poäng före Södertälje som parkerar under det nedre strecket. På Timrås hemsida kan ni kika på highlights från matchen och där får man bland annat se Mika Norja står för en del avancerade räddningar, André Hult vara inblandad i det mesta offensivt och Jeremy Boyce som liggandes slår in 3-1-pucken i öppen kasse i slutet av matchen. Målskyttarna i går var Boyce, Hult och Hundertpfund. Dessutom var Nils Bergström inblandad i två av målen. Viktigt att den här typen av spelare är med och producerar, det behövs. Timrå möter nu serieledande Karlskoga på bortaplan imorgon och det är givetvis en riktigt tuff uppgift, men bortaformen verkar ju vara god.

 

Gästbloggare: Erica Udén Johansson

Då är det fredag igen och en ny gästbloggare är här. Den här gången är det en tjej som är högaktuell för OS i Sotji. Erica Udén Johansson valde att flytta hem från Nordamerika för att slå sig in i den svenska OS-truppen. I sitt inlägg skriver hon om livet på college, beslutet att flytta hem och kampen för att bli en OS-deltagare. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________

En annorlunda men ändå så välbekant säsong

Att få uppleva Sundsvall/Sverige vintertid var ett tag sedan för mig. Senaste gången jag var hemma vid jul var 2010. Annars brukar jag spendera mina vintrar och jular på andra sidan atlanten, nämligen i Hamden, Connecticut, USA där jag också pluggar på college. Quinnipiac Univeristy har som sagt varit mitt hem de senaste tre åren. Klimatet är ungefär som här fast i snitt några grader varmare. När vi väl får snö blir det alltid kaos och skolan stängs ner för att det är för riskfyllt att köra dit. De vet inte riktigt hur man plogar ordentligt där borta och risken finns också att folk kan stämma en till höger och vänster om något skulle hända, så det är enklare att stänga ner skolan och därmed undvika konflikter.

Valet att flytta till USA för studier var för mig ganska enkelt. Klart jag var nervös när jag skulle åka och oroade mig för hur allt skulle gå eftersom jag inte riktigt kände någon där men jag hade ändå en känsla av trygghet. Mamma och pappa hade pushat och peppat mig till att åka, ”Tänk vilken upplevelse! Varför inte prova nu när du har fått chansen? Det kan ju vara för sent senare.” Ja, de kan ju bli för sent  tänkte jag och ja, varför inte!  Skulle jag verkligen inte trivas där kan jag ju alltid komma hem igen och hitta på något annat.

Det kändes även som ett bra steg i karriären att spela college hockey. Jag hade precis deltagit i ett OS som trots snöpligt resultat var magiskt. Jag hade också vunnit SM-guld med Segeltorp, vilket jag är väldigt stolt över, men jag såg inget annat sätt att toppa det med utbudet som fanns i Sverige. Så jag tog mina väskor och flög över till USA. Sedan dess har tre snabba år gått med många utmaningar i både hockeyn och i skolan och jag har fått många fina minnen från alla spännande matcher och trevliga människor som har hjälpt till och stöttat mig när jag har varit som mest förvirrad.

Helt plötsligt är det OS år igen och jag kände att jag ville vara med i leken igen, jag ville ha revansch!

I våras satte jag mig ner med mina coacher på college och gick igenom de alternativ som jag hade och mina chanser till att få en plats i Damkronorna till OS. Plan A som vi kom fram till var att jag skulle stanna kvar i USA och fortsätta skolan som vanligt, men att jag inte skulle spela några matcher med mitt lag eftersom om jag skulle ta mig till OS skulle jag missa så många matcher. Jag tyckte inte att jag ville offra mer college matcher än vad jag redan hade gjort i och med reparationen av mitt korsband 2011. Jag skulle därför redshirta (på ren svengelska) vilket betyder att jag inte tappar ett av de totalt fyra år som man får spela college hockey.

Någon vecka senare kom det fram att en annan tjej ville byta skola och komma till oss istället. Mina coacher ville att hon skulle komma och tänkte därför använda pengarna de skulle ge till mig för mitt femte år till henne, vilket skulle betyda att jag var utan skolbidrag sista året. Det kändes ju lite sådär eftersom jag inte har de pengar som krävs för att gå där, ca 250 000kr/år. Då gick vi över till Plan B vilket var att flytta hem under OS året och spela för Wildcats igen.  Eftersom de hade lyckats ta sig till riksserien den här säsongen kändes det som att flytta hem inte var en dålig idé ändå.

Nu så här i efterhand kan jag säga att Plan B var definitivt den bästa idéen. Det är klart att jag kanske hade kunnat få högre tempo på mina träningar eftersom jag inte hade haft några matcher att ta hänsyn till och de faktum att college hockey är den bästa ligan för damhockey. Men om jag hade stannat där hade jag inte fått tillräckligt med chanser att visa upp mig för förbundskaptenen och slåss om OS platserna.

Att få spela i riksserien med Wildcats och få chanser att varje vecka  visa vad jag går för, har gett mig så mycket mer än vad jag hade kunnat få där borta.

Turneringen vi spelade i Örebro förra helgen med Damkronorna var ytterligare bevis på att min kurva fortfarande går uppåt och jag är nöjd med hur vi som lag spelade, men även hur jag själv spelade. Vi jobbar hårt med att få alla detaljer att hamna på plats och komma naturligt i vårt spel. Denna helg var definitivt ett steg i rätt riktning.

Nu har jag även fått veta att jag är uttagen till nästa turnering i Tyskland under nyår och det känns jätte kul! Senast jag var med i den turneringen gjorde jag två mål i finalen mot Kanada U22 och vi vann med 2-1, så jag har fina minnen från Tyskland också.

Detta är den sista turneringen innan OS så nu finns det inget att spara på! OS-truppen är sagd att den ska tas ut den 14 januari så samtidigt som det är en nervös väntan jobbar jag hårt för att kunna spela min bästa hockey någonsin.

Det har varit ett annorlunda år, jag är hemma i Sundsvall igen ett år för tidigt, men samtidigt är det välbekant eftersom det var med Wildcats min damhockey karriär startade. Tjejerna här är grymma att jobba med, det finns alltid någon att träna med utöver de ispass och fyspass vi kör med laget, så jag har bra förutsättningar för att lyckas med det jag vill. Nu gäller det bara att jag får ut det jag vill när det väl gäller också, men jag har en bra känsla och en tro på det jag gör!

Hoppas att alla får en trevlig jul och ett gott nytt år!

//Erica

Idrott – mer än bara resultat och tabeller

Min krönika från lördagstidningen hittade aldrig ut på webben. Här kommer den nu några dagar senare.

__________________________________________________________________

På söndag får vi svaret. Vem äger egentligen Sundsvall? Det är nämligen namnet på GIF-spelaren Granit Buzukus fotbollscup som avgörs i Skönsbergshallen i morgon. I går publicerade jag ett inlägg i min blogg på Dagbladets hemsida som Granit Buzuku hade skrivit. Där berättar han om sin uppväxt, om hur han började spela fotboll och kärleken till stadsdelen Skönsberg. Det var härlig läsning som dessutom berörde. I inlägget förklarar han att han arrangerar cupen som ett tack till området där han växte upp och för att ungdomar från olika stadsdelar i Sundsvall som brinner för fotboll ska få chansen att visa upp sig och ha roligt, ett härligt initiativ tycker jag. Granit fick, för egen del, den här fotbollssäsongen förstörd på grund av en knäskada och har inte slagit igenom som elitfotbollsspelare ännu. Trots det vet många i Sundsvall, och framför allt i Skönsberg, vem han är. Jag gillar verkligen att han använder den uppmärksamheten och sitt namn till att göra något bra, som att ordna en fotbollscup för ungdomar. Något som kanske kan inspirera fler elitidrottare att ta efter.
Tänk vilken möjlighet det är att genom sitt namn och sin person kunna göra något bra för andra. Det är få förunnat och något man verkligen bör ta vara på.
För någon vecka sedan läste jag en tweet från Timråbacken Jonathan Carlsson som skrev: ”Bus med barnen och en dag med fantastisk personal på lekterapin. Härliga möten och en stark inspirationskälla”.
Timrå IK:s spelartrupp hade besökt lekterapin på Sundsvalls sjukhus och jag är säker på att det var uppskattat. Tydligt är att det också uppskattades av spelarna själva.
Idrott är inte bara resultat, tabeller och prestation – det handlar om så mycket mer. Det är glädje, gemenskap och känslor. Som elitidrottare med många fans som följer en har man en unik chans att förgylla någons dag och ge tillbaka. Ta den!
Ett lysande exempel på en som verkligen gjort det är BK Häckens Mohammed Ali Khan. Han fick nyligen pris av fotbollsmagasinet Offside som ”Allsvenskans stora hjärta”. Det priset ska gå till en person som visat upp ledaregenskaper på planen samt varit en god kraft utanför banan. Ali Khan är förutom fotbollsspelare även egen företagare, pluggar på distans och är ordförande i Göteborgs Downsfamilj (en förening som han startade efter att hans eget barn föddes med Downs syndrom). Under sin tid i Frölunda startade han dessutom fotbollsklubben FC Gole, en klubb där killar med strulig bakgrund skulle få chansen att lira boll.
Årets fotbollssäsong gick inte lika bra som Mohammed Ali Khan och Häcken hoppades, men han var ändå nöjd när han intervjuades av Offside i samband med att han fick ta emot priset: ”Jag hade förstås gärna blivit årets back också. Men det här priset känns finare, för det säger också något om mig som människa”, sa han.
Ibland är inte de sportsliga resultaten det viktigaste.

Förutsåg Kevin Walkers succé

Kevin Walker har varit namnet på allas läppar den här hösten och det är inte konstigt med tanke på hans succé. Det var nog inte många som hade förväntat sig att det skulle gå så bra för GIF-spelaren i Idol – men det finns en som visste att han kunde vinna allt. En kompis visade mig en artikel från Expressen 2007 där Robert Walker förutser att Kevin kan vinna i Idol. Ta en titt på faktarutan som finns i den här artikeln.

Gästbloggare: Granit Buzuku

GIF Sundsvall har en mittfältare med det stenhårda namnet Granit Buzuku. Han är uppväxt i området Skönsberg i Sundsvall och ordnar kommande helg en cup i Skönsbergs idrottshall. Som dagens gästbloggare skriver Granit om sin uppväxt och den korsbandsskada som han drabbades av den här säsongen.

Mycket nöje!

_________________________________________________________________________

Tjena tjena! Granit Buzuku här! Jag är 20 år och är yttermittfältare och offensiv mittfältare i Gif Sundsvall. Min familj är från Kosovo och flydde till Sverige från kriget som utbröt 1992 i forna Jugoslavien. Mina föräldrar och syskon flydde för ett bättre liv till Sverige, och senare efter många flyttar till olika flyktingförläggningar så hamnade vi i Lycksele uppe i Norrland där jag föddes 1993. Efter ett år så beslutade syskonen och föräldrarna att flytta till Fagerdal/Sidsjön, även där en förläggning, o senare till Skönsberg där vi blev kvar ett bra tag!

Där jag fick läsa min första bok, gå första dagen på dagis, göra min första skoldag, sparka min första fotboll och lära känna andra människor med andra kulturer. Allt var väldigt nytt för mig och vi trivdes jättebra i Skönsberg! Jag har 2 äldre systrar, en som heter Kosovare och som är svensk mästarinna o Skandinavisk mästare i boxning. Min andra syster heter Ardiana och är en riktig pluggis, det är mycket plugg i hennes hjärna:) Sen har jag också en äldre bror som heter Faton. Även han spelar fotboll, i div 1 med Selånger.

Vägen till GIF Sundsvall har absolut inte varit lätt pga alla sporter man testade på när man var yngre. Först basket sen boxning o efter det taekwondo. Men fotboll blev något jag fastnade för efter karriären i taekwondo där jag slutade på topp med 2 guld o bäst i Norrland som 9-åring i 12 års-klassen, haha! Fotboll blev det när jag blev 9, men det var mestadels i Skönsberg, orten jag är uppväxt i och där man konstant spelade (street fotboll). Men en dag blev jag medtvingad av två klasskamrater till en träning med Gif Sundsvalls P93:or. Jag tackade ja och följde med dem, men första träningen hamnade jag som målvakt. Kortast i laget men ändå målvakt! Efter en tid frågade jag tränaren om jag fick spela forward och fick självklart göra det. Jag började imponera som forward med massa mål och blev efter en tid uppflyttad till P92 o senare vidare till P91.

En lång väg med massa roliga minnen men tiden gick för snabbt, allt för snabbt! Jag blev 15 o blev uttagen till landslaget o senare när jag var 16 fick jag göra min första träning med A-laget i Gif Sundsvall. Det ledde till att jag var med i matchtruppen som 16 åring! Riktigt coolt för mig! Det är alltid hårda vägar för att nå alla framgångar som matcher med landslaget o Gif Sundsvall. Det är inte lätt o bli bäst och det krävs enormt mycket tålamod och kunskap.

2012 fick jag min första riktiga motgång där jag skadade knät och det ledde till att året 2012, som skulle bli mitt år att visa hela Sundsvall vem Granit Buzuku är, drabbades jag istället av en korsbandsskada som höll mig borta från fotbollen. Istället blev jag ganska bra kompis med gymmet istället, haha! Men dagen innan operationen fick jag ett samtal som var det bästa samtalet jag fått. De va från giffarna o de sa att de ville förlänga mitt kontrakt o att de velat de under ett bra tag nu. Det var bara o springa o krita på sen vidare till Sophiahemmet i Stockholm för att opereras!

På fritiden brukar jag ägna min tid åt att umgås så mycket som möjligt med familjen som kommer högst upp i min priotetslista, flickvännen, som hjälpt mig riktigt mycket under rehabperioden och i övrigt är hon en jättefin person som är ett fotbollsfreak också, men det tog tid att lära henne offside:) Sen mina vänner, men också att träna på det jag är dålig på o oftast så hittar ni mig i Skönsberg. Området jag växt upp i o bott i 16 år! Skönsberg är som glöden i mig för att jag vill ge så mycket till det området som format mig till den jag är idag!

Som tack till området o allt så har jag startat en fotbollsturnering, inte bara till Skönsberg utan till alla förorter runt om i Sundsvall där folk som brinner för fotboll men inte har samma resurser som vissa andra har får visa upp sig och ha kul med varandra! Jag är stolt över att komma från ett ställe lite utanför stan och det är en sak jag kommer bära med mig hela livet!

”Man kan ta en kille från Skönsberg men man kan inte ta Skönsberg från en kille” Citat från världens bästa spelare Zlatan Ibrahimovic som jag tycker är ett grymt citat och som jag tycker passar riktigt bra in!

En landslagsman från Sundsvall

Sundsvallskillen Emil Forsberg är uttagen i Erik Hamréns landslagstrupp till lägret i januari. Han har haft en riktigt häftig debutsäsong i MFF med SM-guld och nu kommer även landslagsdebuten. Emil har spetsegenskaper som inte särskilt många andra har inom svensk fotboll och det ska bli riktigt spännande att se honom i den miljön.

Här kommer en krönika jag skrev om honom efter SM-guldet med Malmö tidigare i år:

”Tackar så hjärtligt för alla gratulationer! Helt otroligt. Vem hade trott detta för ett år sedan?! Sluta aldrig drömma gott folk”.

Orden är Emil Forsbergs. Mittfältaren skrev det på sin Facebooksida efter att hans Malmö FF säkrat SM-guldet i går och han fick kröna sin debutsäsong i MFF med att bli svensk mästare.

Och det är väl tur att han aldrig slutade drömma, trots att han var liten i växten och som en av de sista spelarna plockades bort inför Elitpojklägret i Halmstad som tonåring.

2009 siktade han sedan på att slå sig in i GIF Sundsvalls talanglag Medskogsbrons BK. Om han inte tagit en plats där fanns planer på att välja innebandyn före fotbollen, ett val som kanske inneburit att Granlo BK haft ytterligare en forward att tillgå i Superligan den här säsongen. På innebandyplanen minns jag nämligen Emil Forsberg som en stor talang med bländade klubbteknik.

”Jag pratade med Joel (Cedergren, då tränare i Medskogsbron) innan säsongen och sa att jag skulle vara nöjd om jag fick göra några inhopp i division III. Jag tänkte kämpa på, och fick jag chansen i trean så skulle jag ta den”, sa Emil i en intervju med mig våren 2009.

Som jag minns det var det inte ens givet att han skulle komma med i Medskogsbrons trupp den där säsongen, men han fick chansen – och tog den.

Under våren 2009 exploderade Forsbergs karriär med debut i Superettan och i P18-landslaget. Samtidigt växte förväntningarna på en spelare vars farfar Lennart och pappa Leif varit två stora GIF-profiler.

Efter Emils debutmatch hemma mot Qviding ställde jag själv frågan om han ville plocka ner pappa Leifs tröja nummer tio som fortfarande hänger på Norrporten Arenas läktare.

Det ville han inte, och det gjorde han nog rätt i.

Med nummer 33 på ryggen har Emil Forsberg börjat skriva sin egen fotbollshistoria. Så långt innehåller den allsvenskt spel med moderklubben och ett SM-guld med Malmö FF.

Det lär komma mer för killen som inte slutade drömma.

Rätt spelare producerade

André Hult är en spelare med mycket hockey i sig och stundtals i matcherna så långt i år har han fått ut det. Att han är en av spelarna som måste bära Timrå offensivt, producera och vinna matcher åt laget tror jag är ett måste för att TIK ska lyckas den här säsongen. Därför var det väldigt bra att just Hult klev fram med två kassar igår när Timrå slog Almtuna borta med 4-2. Mot Västerås senast var Hult inblandad i Timrås enda mål (gjort av Nils Bergström) och för TIK:s del är det bara att hoppas att han levererar även hemma mot Mora på lördag innan uppehåll väntar.

Det känns verkligen som att om Timrå får till det offensiva spelet så har laget alla möjligheter att klättra ordentligt i tabellen. Defensivt släpper laget inte till många mål, Almtunas andra kasse i går kom med 15 sekunder kvar då matchen var död.

Lite oroväckande dock att Pelle Hallin fick kliva av gårdagens match, men Rolf Nilsson gav lugnande besked efter matchen och det ska inte vara alltför illa ställt med TIK-kaptenen.

Nya klubbar för ex-tikare

Förre Timråmålvakten Joakim Lundström har klart med en ny klubb då han skrivit på för Helsingfors, mer om det kan ni läsa här.

Under gårdagen kom nyheten att Fredrik Warg hade brutit sitt kontrakt och var på väg till Sverige. Sportbladet gick då ut med uppgifter om att Timrå var en av klubbarna som jagade honom. Det kändes ganska otroligt att Timrå skulle vara med i matchen om Warg då klubben har en tuff ekonomisk situation. Mycket riktigt så var det Brynäs som värvade honom och Kent Norberg berättar i den här artikeln att Timrå aldrig var med och budade.

I kväll gästar Timrå Almtuna som just nu är ett av lagen man slåss med i bottenskiktet av tabellen. Det börjar bli tjatigt att säga men nyckeln för Timrå är ju att få fart på offensiven. Defensivt tycker jag att laget allt som oftast presterar bra och man har dessutom i de flesta matcherna en målvakt som ger laget chansen att vinna. Offensivt är en del givetvis att det saknas spetsspelare, men samtidigt måste man med det befintliga materialet kunna hitta ett sätt att skapa fler heta målchanser.