Gästbloggare: Linus Hallenius

Fredag igen och nu har vi en rykande färsk gästbloggare att presentera. Den här gången är det fotbollsproffset Linus Hallenius som skrivit. Hallenius har efter en tid i Serie A flyttat till Schweiz där han nu representerar FC Aarau. Han skriver om den tunga tiden i Italien, klubbytet och framtiden.

Mycket nöje!

__________________________________________________________________

 

”Glädjen till fotbollen är tillbaka”

 

Efter flera år med skadeproblem och utebliven speltid så har jag startat om karriären i en liten stad som heter Aarau, 30 minuter från Zurich. FC Aarau heter klubben och vi är nykomlingar i Super League. Det har blivit som ett helt nytt kapitel i mitt fotbollsliv där den lyckade tiden i Hammarby och de jobbiga första proffsåren är bakom mig. Tänkte bara berätta lite om min första tid här nere och min situation idag.

 

I somras under semestern hemma i Sverige gick jag och väntade på att det skulle dyka upp en klubb som kändes rätt för mig. Jag hade bestämt mig för att jag ville lämna Genoa och förstod att de skulle släppa mig gratis eftersom min tid där inte blivit lyckad. Det enda jag egentligen var riktigt säker på var att jag ville hitta glädjen till fotbollen igen och bli lycklig som människa. Sista året i Genoa tärde väldigt mycket på mig på alla sätt och vis, fotbollen kändes piss och det kändes inte roligt att åka till träningarna. Eftersom fotbollen är en sådan stor del av mitt liv så påverkade det också mitt humör utanför träningarna. Jag var på botten. Tankarna på att flytta hem till Sverige och spela igen var starka, jag var säker på att det var enda sättet att hitta tillbaka till glädjen och tryggheten igen.

I slutet på juni visste jag fortfarande inte vad jag ville. FC Aarau och dess tränare hade visat intresse för mig inför varje ny säsong sedan de få matcher jag spelade i Lugano. Tränaren René hade tydligen ett gott öga för mig och ville verkligen ha mig till klubben när de nu gjorde comeback i högsta serien. Så jag åkte ner för att bekanta mig med klubben och staden. Jag fick ett väldigt gott intryck och det kändes som klubben var det jag hade sökt efter, en mindre och familjär klubb där spelarna i laget är tighta med varandra. Det kändes som en chans för mig att starta om och hitta glädjen igen. Sagt och gjort, efter en veckas trixande mellan Genoa och Aarau så skrev jag på ett 1-års kontrakt.

 

Jag kom ner till Aarau en vecka innan serien skulle sätta igång efter sju veckors semester med väldigt lite träning. Tidigare somrar hade jag tränat väldigt hårt under ledigheten och kommit väl förberedd till försäsongen. Efter det jobbiga året i Genoa hade all motivation och glädje försvunnit så jag bestämde mig tidigt för att försöka koppla bort allt som hade med fotboll att göra och njuta av att vara ledig. Jag kom alltså ner till Aarau nästintill otränad och de hade redan kört två veckors försäsong. Jag förstod att jag skulle behöva tid på mig för att komma i form och fick jobba väldigt mycket extra första två veckorna. Efter två veckors träning började formen infinna sig, jag var redo för att börja spela matcher.

Så från ingenstans fick jag väldigt ont i magen en dag på hotellrummet och det hela slutar med att jag måste akutoperera blindtarmen. En vecka går bort med hård träning (lite cykel funkade) pga stygnen som måste få läka ihop.  Jag var återigen tvungen att jobba mig ikapp de andra. Jag spelar mina två första matcher från start i slutet på augusti innan ligan tar ett landslagsuppehåll.  Jag får lite tid på mig att träna ikapp och när serien drar igång igen så gör jag mitt första mål på väldigt lång tid. Det kändes så skönt att veta att jag faktiskt fortfarande kunde göra mål och en stor del av den press som jag lagt på mig själv släppte. Jag ville så gärna få visa alla vad jag kunde direkt när jag kom till Aarau, istället kom problemet med blindtarmen vilket gjorde mig ännu mer stressad. Jag har lärt mig nu att det tar tid att komma i form, speciellt när man gått utan matcher ett helt år. Hösten blev första gången sedan tiden i Hammarby som jag kontinuerligt tränade och spelade matcher. Det började kännas som att jag var på väg tillbaka till den spelare jag vill vara.

 

Nu sitter jag här den 30 januari efter träningen och känner mig grymt laddad inför omstarten på lördag. Vi har haft fyra bra veckor med förberedelser; styrketräning, mycket löpning och träningsmatcher.  Jag känner mig mer redo och mer sugen på att spela match än jag gjort på väldigt länge. Jag är väldigt glad att jag valde att komma hit. Glädjen till fotbollen är tillbaka och jag trivs bra med hela tillvaron i Aarau. Nu vill jag göra en grym vårsäsong så får man se vart det tar mig till nästa säsong.

Följ OS hos oss

Nu är det inte länge kvar. Nästa vecka drar vinter-OS i Sotji i gång och ni är nog många med mig som väntat länge på det här mästerskapet. Redan nu kan ni dagligen läsa om våra största OS-hopp på dagbladet.se/sport där vi presenterar ett namn per dag ända fram till mästerskapet drar i gång.
Det ska bli oerhört intressant att följa spelen, inte minst ur en lokal synvinkel med flera potentiella medaljörer.
Jag hoppas att ni vill följa mästerskapet tillsammans med oss på Dagbladet, för det kommer finnas väldigt mycket att ta del av under de kommande veckorna.
Mittmedia, som Dagbladet ingår i, storsatsar nämligen på OS i Sotji och på webben i dag kan ni se en intervju med skidlegendaren Thomas Wassberg. Han kommer att agera expert åt oss under OS och ha ett eget tv-program som dagligen kommer att visas på dagbladet.se/sport.
Utöver det kommer vi att ha en ständigt uppdaterad hemsida, flera andra webbtv-program och journalister på plats i Ryssland som levererar både till papperstidningen och till webben under OS-veckorna.
Häng med, snart är det dags!

Gästbloggare: Mikael Dahlberg

Då var det dags för ännu en gästbloggare. Den här veckan är det förre GIF Sundsvallsspelaren och nuvarande Greklandsproffset Mikael Dahlberg som skriver. Dahlberg bjuder bland annat på en riktigt skön anekdot från sin tid i Sundsvall och berättar om hur hans första tid som utlandsproffs varit. Om ni vill läsa mer om livet som Dahlberg lever i Aten så kan ni gå in på hans sambos blogg: idamarie.chic.se.

Mycket nöje!

__________________________________________________________________

 

”Jag satte mig på Sundfors plats”

 

Efter att ha spelat Allsvensk fotboll i nästan ett decennium längtade jag efter ett äventyr. Jag kan inte påstå att jag var less på svensk fotboll, jag älskade fortfarande att träna och spela matcher med Gefle IF men jag var nyfiken på att uppleva ett annat land och framförallt fotbollen i ett annat land. Jag ville möta nya lag och nya spelare, jag ville ha domare som jag inte kände vid förnamn och jag ville spela på arenor som jag inte sett förut (i allsvenskan hade jag en fast plats i omklädningsrummet, även när vi spelade på bortaplan).

 

I december dök den möjligheten upp när det grekiska superligalaget Apollon ville signa mig. Det var en chans jag inte kunde/ville tacka nej till och därför sitter jag nu på ett fik i min nya hemstad Aten och skriver detta inlägg. Jag har varit här för kort tid för att kunna göra några stora jämförelser mellan svenska och grekiska fotbollslag men jag kan konstatera att det, i det lilla, finns både likheter och skillnader.

När svenska spelare (iaf dem jag spelat med) kommer in i omklädningsrummet på morgonen så hälsar man med ett kort hej och på sin höjd en igenkännande nick. I det grekiska omklädningsrummet är det kindpussar som gäller. Min engelska lagkamrat Lee, som kom till klubben samtidigt som mig, var smått chockad på första träningen (”what the fuck!? I’m not doing that”) men har nu, om än något motvilligt, börjat anamma hälsningsritualen.

En likhet som jag plockade upp var när vi satte oss i bussen för att åka på bortamatch. Precis som i Sverige är det fasta platser som gäller i bussen och dessa är uppdelade efter en strikt hierarki.

 

Få gånger har detta blivit så tydligt som när jag som grön (och nervös) 19-åring klev in i GIF Sundsvalls buss för att för första gången i livet åka på en allsvensk bortamatch. Lite försynt frågade jag PEO (lagkapten och lagfarsa) om det fanns någon ledig plats.

– Den är ledig, sa PEO och nickade mot dubbelsätet vid den bakre dörren.

Vilken jävla jackpot tänkte jag, ett eget dubbelsäte nära TV:n och dessutom bakom dörren där det fanns extra benutrymme. Jag packade upp min bok, tog av mig skorna och gjorde mig hemmastadd utan att märka att allas blickar riktades mot mig. Efter ett tag klev åldermannen och legenden Fredrik Sundfors in i bussen. Han skämtade och skrattade sig bakåt i mittgången fram tills han fick syn på mig. Hans glädje förbyttes då i renaste hat. Han tittade inte på mig, han tittade igenom mig. Jag började förstå att någonting var fel.

-Tjena Sumpen, försökte jag.

Jag fick inget svar. Han fortsatte bara stirra på mig med kolsvarta ögon. Jag började svettas.

– Läget?, fick jag ur mig.

Märkte att mitt röstläge låg någon oktav högre än normalt. Lät jävligt osäker. Fortfarande ingen respons från Sundfors. Hörde PEO skratta i bakgrunden. Kände en svettpärla längs ryggraden. Obehaglig tystnad. Insåg att jag hade begått ett rejält misstag och packade under tystnad ihop mina grejer och klämde ner mig i sätet bredvid Kalle Ljungberg. Där satt jag resten av säsongen.

 

Den första tiden här i Aten har varit väldigt positiv. Staden är mäktigt stor och väldigt vacker. Fotbollsmässigt har det också gått bra och jag har fått mycket speltid. Mina två första matcher i föreningen vann vi men i söndags förlorade vi med 2-1 efter ett insläppt mål i matchens slutminut. Det gör lika ont att förlora med matchens sista spark i Grekland som det gjorde i Sverige. Något som är skönt med fotboll är att det alltid kommer nya matcher och vi har chans att revanschera oss redan nu på lördag när vi möter Kalloni på bortaplan.

 

I övrigt kan jag glatt meddela att jag i Apollons spelarbuss hittat ett ledigt dubbelsäte som jag gjort till mitt.

 

/Micke Dahlberg

Inte läge för en formsvacka, Timrå

Timrå IK kändes på gång, vann flera matcher i rad och såg ut att klättra ordentligt. Istället har det kommit några snabba smällar på rad. Jag såg matchen mot Malmö på hemmais och jag tycker inte att man kan gnälla alltför mycket på insatsen, men det blev ju inte några poäng. Matchen mot Troja/Ljungby i går såg jag inte, men av rapporterna och resultatet förstår jag att det inte var någon höjdare.

Det börjar verkligen dra ihop sig i tabellen och det är oerhört viktigt för Timrå att inte hamna i någon svacka nu. Det är fyra poäng upp till Asplöven ovanför strecket och ned till Björklöven är det 12 – men då har Löven två matcher mindre spelade.

Att Mika Norja steppar upp till den höga nivå han haft tidigare blir viktigt, det har han inte gjort de senaste matcherna.

Samtidigt letar klubben efter en forward till då Hundertpfund försvinner i väg på OS. När Wade Bergman skickats till Norge så finns det lite utrymme för en sådan värvning. Att Bergman fick gå var förresten ett bra beslut, han tog aldrig en plats i det här Timrålaget.

Lördaxkrönika: Stöde var galans behållning

Här kommer min krönika från lördagstidningen:

 

Stöde var galans behållning

 

Ni missade väl inte bilderna från Idrottsgalan i Globen? Stöde IF uppmärksammades och det sändes ett inslag från föreningens verksamhet. Det värmde mitt idrottshjärta att få titta på när barn och ungdomar studsade runt i en gymnastiksal i några minuter i stället för att se någon inzoomad kostymnisse från Globen. En kollega på plats berättade för mig att inslaget visades på båda storbildsskärmarna i Globen och att det möttes av ett jubel bland Sveriges idrottselit, trots att programledaren Rickard Olsson sa IK Stöde i stället för Stöde IF. De må vara hänt, jag ­hoppas i alla fall att många av de idrottsledare i framskjutna positioner som fanns på plats verkligen tittade på inslaget och tog till sig av det. För det är ju det som sker ute i Stöde, och på tusentals andra platser runt om i landet, som är idrott på riktigt.
Missförstå mig inte, jag älskar elitidrott. Det är det som får mig att gå i gång på allvar och jag har själv varit en ­liten knatte som siktat mot eliten, men utan de här klubbarna och utan breddverksamhet är eliten inte mycket värd. Utan en bred bas finns det ingenting för spetsen att stå på och luta sig mot.
Alla kids vill inte bli elitidrottare men jag tycker det är oerhört viktigt att alla får en chans att fortsätta idrotta för att man tycker det är kul, oavsett om man är gammal eller ung. Personligen idrottar jag i dag på en ­”lokal” nivå – och älskar det. Det ger mig oerhört mycket och jag är glad över att vi i Sverige har seriesystem och en fungerande idrottsrörelse även för vuxna som inte befinner sig på den allra högsta ­nivån. Idrotten är till för alla.
En annan anledning till varför jag ­anser det vara så viktigt med bredden inom idrotten är för att jag tror att det är den som föder toppen och de stjärnor som vi älskar att följa. Tidigare i veckan läste jag en krönika av Ronnie Sandahl på Aftonbladet där jag tycker att han satte huvudet på spiken. Under rubriken ”myten om medfödd talang borde avlivas” resonerade han kring att det läggs för stort fokus på ordet talang. Att det inte handlar om att ­födas med vissa egenskaper för att bli framgångsrik, utan om att uppmuntras att utveckla sin egen förmåga. Där har alla klubbar ett ansvar att se till att så många ungdomar som möjligt fortsätter så länge som möjligt och att de uppmuntras att utveckla sina unika egenskaper.
Under fredagseftermiddagen gjorde Emil Forsberg, med moderklubb GIF Sundsvall, debut i seniorlandslaget i fotboll. Han var inte ens uttagen till Elitpojklägret i Halmstad som ungdomsspelare, men han fortsatte träna och brinna för fotbollen – det är talang.

Gästbloggare: Jesper Modin

Då var det fredag och även den här gången har vi en gästbloggare som skrivit ett inlägg i form av längdskidåkaren Jesper Modin. Modin slutade femma i VM-sprinten i Holmenkollen 2011 och kom trea i sprintvärldscupen samma år. Sedan kunde han under en lång tid varken träna eller tävla alls på grund av sjukdomsproblem. I dagens inlägg berättar han om den tuffa tiden, vägen tillbaka – och att njuta.

__________________________________________________________________

 

”Jakten framåt byttes mot jakten efter glädje”

 

Ofta flyter livet bara på. Sådär bekymmerslöst och lätt. Allt går ens väg. Det finns inga hinder. Man stannar inte ens upp för att reflektera och fundera. Allt går i ett. Ett väloljat maskineri.

Men sen så plötsligt händer det där som vänder upp och ned på hela tillvaron. Som verkligen kastar om ens liv. Ett gruskorn som hamnar i maskineriet. Ett gruskorn som får allt att stanna.

Lite så har min skidkarriär sett ut. Från början gick verkligen allt så lätt. Framgångarna avlöste varandra och allt gick som på räls. Det var verkligen härligt.  Härligt att alltid kunna känna sig pigg. Att alltid kunna lita på sin kropp. Att veta att den alltid levererade. I min värld fanns inget annat. Lite naivt kan tyckas, men det var det som formade mig som elitidrottare.

Men sen så händer det där som vänder upp och ned på allt. Det där gruskornet som ställer till det. När kroppen inte längre fungerar som man vill.  Kroppen, hälsan, det viktigaste man har. Det man alltid har tagit för givet. Det som alltid ska fungera och bara leverera.

För mig var det som att vakna upp ur en bubbla. En naiv bubbla där allt bara flutit på.  Det var som att tiden stannade upp. Någon tryckte på det evigt tickande stoppuret.

För min del stod stoppuret still ett halvår. Ett halvår då jag inte kunde utföra det jag älskar mest av allt. Att åka längdskidor. Att träna. Att tävla. Att få känna sig i form. Att ta ut sig till max. Att få känna mitt flow. Mitt flow som existerade i min bubbla. En bubbla som inte längre fanns.

 

Många vet säkert hur det är, och många har säkert haft det värre, men att hindras från att göra det man älskar är verkligen hemskt. Men det är inte förrän det händer som man inser det. Först då inser man hur mycket man uppskattade det där som bara flöt på och gick på rutin. Hur mycket glädje man trots allt fick ut av det där tvåtimmars löppasset i tre plusgrader och regn. Det man trodde att man aldrig skulle sakna.

Plötsligt får man tid att reflektera och fundera. För min egen del blev det ett sorts uppvaknande. En insikt om att jag aldrig egentligen njutit av det jag gjort förut. Jag har aldrig tagit mig tid att stanna upp för att tänka, njuta och reflektera över vad jag gjort. Istället har jag alltid haft nästa mål i huvudet. Nästa tävling. Nästa träningspass. En konstant jakt framåt.

När det inte längre fanns något mål i sikte var det förstås jobbigt. Från att ha haft en tydligt utstakad väg, till att inte ens veta om man någonsin skulle kunna träna igen, var oerhört tungt.

Men, när det såg som mörkast ut började det klichéartat nog vända. Energin började återvända och kroppen började piggna till igen. En fantastisk känsla. För första gången hade jag inte tankarna om nästa tävling i huvudet när jag tränade, utan nu handlade det bara om ren glädje. Glädje att äntligen kunna göra det jag saknat så mycket. Jakten framåt hade utbytts mot jakten efter glädje.

 

Vägen tillbaka till världseliten kommer att vara lång, men jag är fast besluten om att jag ska ta mig dit. Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte, men jag ska tillbaka! Just nu är jag dock bara så enormt lycklig över att kunna träna igen. Att få kliva in i min bubbla. Men skillnaden nu är att jag även går ut ibland. Jag går ut för att reflektera och fundera. För att njuta av livet. Det borde fler göra!

 

Jesper Modin

Ikväll behöver Granlo komma tillbaka

Jag såg Granlos hemmamatch mot Pixbo och stora delar av bortamötet med Mullsjö. Mot Pixbo var Granlo riktigt bleka i två perioder, samtidigt som Pixbo visade att man är ett av Sveriges bästa lag. I sista perioden den gången gick GBK på attack och skapade en hel del lägen, men någon vändning var aldrig nära.

Mot Mullsjö senast tycker jag att Granlo skapade en hel del målchanser men var inte tillräckligt effektiva, däremot var försvarsspelet inte alls bra. Dels kom inte Tomas Åhrberg upp i den standard som han kan hålla, dels fick han inte den hjälp man kan kräva av utespelarna.

Två rätt stora förluster på rad för Granlo och jag tror laget är oerhört revanschsuget i kväll när Caperiotäby väntar på bortaplan. Anton Samuelsson kommer inte till spel vilket ni kan läsa i den här artikeln. Det kommer att innebära att GBK spelar på två centrar från start vilket gör att Johan Samuelsson får spela vartannat byte. Det tycker jag är helt rätt. I inledningen av säsongen tycker jag att matchningen var lite väl försiktig när Johan Samuelsson spelades vart tredje byte i stora delar av matcherna.

Linköping och kvällens motståndare Caperiotäby är de lag som jagar Granlo närmast under slutspelsstrecket och de har båda fem poäng upp till GBK. En förlust i dag och avståndet är alltså två poäng ned. Med andra ord är det en väldigt viktig match och jag tror det skulle betyda väldigt mycket för Granlolaget med en seger i kväll. Får de till försvarsspelet på ett bättre sätt och kan hålla ett högt tempo så tror jag att Täby ligger illa till. Det gäller för Granlo att inte gå i fällan, bli stillastående och bolla runt för mycket. Då kommer hemmalaget att hugga på varje kontringstillfälle.

Krönika: Temperaturen stiger redan

Den här krönikan hade jag med i lördagstidningen. Nu kanske man får tänka om lite när det gäller Östersunds avtal med Lybien. Den här artikeln såg jag nämligen nu på morgonen.

_________________________________________________________________

Minns ni när GIF Sundsvall lånade ut unga talanger till Östersunds FK för att de skulle få speltid på en lite lägre nivå? Så är det inte längre, nu är ÖFK istället en tuff motståndare med höga ambitioner. Redan förra säsongen visade laget att man inte bara var en småkaxig nykomling i Superettan, utan att man faktiskt kunde lira boll också. Efter en succéstart föll laget visserligen tillbaka till en tiondeplats, men de hann ändå göra avtryck. I veckan skapade man nya rubriker i rikspressen. Den här gången handlade det om att klubben skrivit ett unikt och minst sagt oväntat samarbetsavtal med den libyska staten. Avtalet går i grova drag ut på att klubben ska utbilda lybiska herrspelare mellan 18 och 20 år på plats i Östersund i bland annat IT, engelska och sports management – samt givetvis spela boll. Under fem år innebär avtalet 530 miljoner kronor och Östersund hoppas på en vinst med cirka tio miljoner kronor om år. Skapliga pengar med tanke på att klubbens omsättning just nu är 22 miljoner per år.
Rent ekonomiskt innebär det givetvis att ÖFK får helt nya möjligheter att konkurrera och utmana lag som till exempel GIF Sundsvall. Dessutom har Östersund ännu en gång gått sin egen väg. I somras gjorde jag en intervju med föreningens ordförande Daniel Kindberg efter att laget inlett säsongen i Superettan starkt. Intervjun kom inte endast att handla om matcher, mål och publik – utan även om poesi och teater. Tidigare har spelare och ledare i klubben framfört teaterpjäser, dansat och skrivit en bok. Nyligen drogs även ett nytt projekt i gång där alla ska få arbeta fram sitt eget konstverk som auktioneras ut och pengarna går till välgörande ändamål. Ett fint projekt, men också något som Östersund tror gynnar dem på fotbollsplanen. ”Genom att låta spelarna ge sig in i situationer de inte behärskar och utmana sina egna rädslor växer de som individer”, har Daniel Kindberg tidigare sagt.
Östersund är med andra ord en klubb det snackas om just nu – precis som GIF Sundsvall varit under hösten och vintern. Rent sportsligt var det allsvenska kvalet i vanlig ordning omskrivet och uppmärksammat (det räcker med kvalmatcher mot Halmstad nu). Utanför fotbollsplanen har Kevin Walker varit Superettans i särklass mest uppmärksammade man det senaste halvåret, jag är övertygad om att det lett till nya GIF-fans runt om i landet. Tror även föreningen plockade in pluspoäng för hur man hanterade hans medverkan i programmet.
Så nog för att det snöade i Sundsvall i går och termometern visade kallgrader, redan nu tycker jag mig känna att fotbollstemperaturen i regionen stiger. Tänk er GIF Sundsvall, med allsvenska ambitioner och meriter samt en idol i laget ställas mot ett målande och dansande Östersunds FK med ett miljonsamarbete i ryggen senare i år. Första derbyt spelas 28/6 på Norrporten Arena. Jag längtar redan.