Gästbloggare: Patrik Svensson

En ny fredagsbloggare är här! Den här gången är det en kille som blev vald till årets nykomling i Superligan förra säsongen och sedan valde att sluta med innebandyn. Några matcher in på årets säsong var han sedan tillbaka och Granlo BK blev en publikfavorit rikare. Dagens gästbloggare är Patrik Svensson, och han berättar om beslutet att göra comeback och drömmen om SM-guld. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________

”Vill inget hellre än sitta tio timmar i en buss”

 

Ja, nån längre vila blev de ju inte. Fyra matcher in i serien var jag åter tillbaka på planen, efter några hektiska dagar kunde jag inte längre hålla mig borta och comebacken var ett faktum!

Många sa hela tiden att så skulle bli fallet, kanske känner dom mig bättre än jag..

Det jag inte räknade med var vilken påverkan ” vilan” hade på mig. En negativ, men framförallt en mycket positiv!

 

Den negativa:

Fysiskt har jag känt mig bra, mycket för att jag körde fystränarens träningar, men med mina vänner istället. Men oj vad viktigt det är viktigt att matcha på försäsongen! Jag trodde allt skulle vara som förra året, att jag gör mina poäng å att allt skulle flyta från start. Så fel jag hade. Den första halvan har gått i motgångens tecken, poängen har uteblivit och jag har känt mig allmänt vilsen på planen. Tajmingen var borta och skygglapparna har vägrat försvinna. När jag väl känt att det varit på gång, då har istället skada/sjukdom gjort att jag missat matcher och man är tillbaka på ruta ett. Jag har ”träningsspelat” mot lag som Storvreta, Falun, och Pixbo när dom är i tävlings-mode. Det är inte bara bra för självförtroendet..

 

De är två saker som hållit modet uppe, att laget gått bra och att de är fantastiskt roligt med innebandy! Då kommer jag genast in på den positiva sidan av ”vilan”. Jag uppskattar innebandyn så otroligt mycket mer i år. Då jag verkligen trodde det var slut på spelandet, kommer allt nu som en bonus. Jag uppskattar surret i omklädningsrummet, fyspassen känns lätta och jag vill inget hellre än att sitta i en buss i tio timmar. Det är lätt att det klagas efter nån månad. ” Vi tränar för mycket” , ”inte en bussresa till” ”hatar fys” ”måste vi ha morgonträningar”  med mera är sånt som hör till när säsongen kommit en bit. I år rycks jag inte med i det, jag försöker istället komma med energi och glädje i dom lägena!

 

2014 har just börjat. Jag vill vinna SM-guld. Om det blir så eller inte vet jag inte, men jag är tacksam att jag har chansen och jag tänker njuta varenda sekund av säsongen. Å ja, jag tänker hitta formen oxå, typ imorgon!

 

Jag vill till sist passa på att tacka två personer som aldrig får nån cred, men som är en väldigt stor del i att jag kan spela innebandy och som funnits där år efter år.

Börjar med min mor som alltid ställer upp i vått och torrt. Barnvakt, hushållerska, städerska mm. De jag inte hinner med, de hjälper hon till med, stort tack!

Den andra, är min ex- flickvän tillika mor till mina barn. Hon råddar, är psykolog och missar sällan en match. Hon tom planerar ”barnveckor” efter hur mitt innebandyschema ligger, då hon vet att de är viktigt för mig att få så mycket tid med dom som möjligt. En jättebra mor, och en fantastisk människa! Tack Maria!

Vi ses i hallen!

Mvh Patrik Svensson

Förebild på och utanför planen

För en tid sedan skrev jag en krönika om Granit Buzuku som ordnade en fotbollscup för ungdomar i Skönsberg, den finns att läsa här.

Nu på morgonen ramlade jag över ett klipp med en annan idrottare som tar ansvar. Det är förre Sundsvall Dragonsspelaren JJ Miller, nu i Borås. Miller är kanske Basketligans allra bästa spelare – dessutom verkar han vara en riktigt bra person utanför basketplanen. Kolla in reportaget här.

Krönika: Ge oss ett år med överraskningar

Den här krönikan var med i lördagstidningen, slänger upp den här i bloggen också.

 

Ge oss ett år med överraskningar

Sedan några dagar tillbaka är 2013 över. Jag gissar att många av er har gjort som jag och tittat bakåt. Vad gjorde man egentligen under 2013? Vad tar vi med oss och vad vill vi helst av allt glömma?
Tidigare i veckan skrev jag en krönika om vad jag mindes från sportåret 2013. Elitloppet med Robert Bergh, femmilen med Johan Olsson, Johannes Skagius genombrott, GIF Sundsvalls kvalförlust, Söråkers SM-slutspel, Granlo BK:s debutsäsong i Superligan, Timrå IK:s uttåg ur Elitserien, Sundsvall Wildcats avancemang, Sundsvall Dragons SM-finalserie, Sundsvall DFF:s degradering och elitklubbarnas ekonomiska problem är några av alla minnen jag bär med mig från året 2013. Det är minnen som är både mörka och ljusa, överraskande och mer förväntade.
Nu är summeringen gjord – det är dags att blicka framåt. Vad kommer att hända under 2014?
Det går ju att gissa, spekulera och tro, men egentligen så har man ingen aning, det är bara ett erkänna. Och det är precis det som är det fantastiska med idrotten. Den överraskar, överrumplar och förvånar oss gång på gång. Stjärnor släcks och nya tänds. Oväntade hjältar föds och andra blir syndabockar. Så det jag hoppas på under det kommande idrottsåret är just att bli överraskad så många gånger det bara går, helst av allt på ett positivt sätt. Kanske genom att Timrå IK gör en raketresa uppåt i tabellen under våren, att Sundsvall Dragons efter en turbulent säsong går hela vägen och bärgar ett SM-guld eller att Anna Holmlund vinner OS-guld trots sina skadeproblem under året. Riktigt häftigt vore det om vi får se några nya stjärnor födas under 2014. Vem vet, kanske dyker det snart upp en ny Henrik Zetterberg eller en blivande Charlotte Kalla i vårt distrikt som vi får följa på vägen upp mot stjärnorna. Man vet aldrig, och det har ju faktiskt hänt tidigare.
Kevin Walker är ett lysande exempel på en person som överraskade mig under det gångna året. Även om jag visste att han kunde sjunga och spela gitarr kunde jag aldrig gissa på att mittfältaren skulle gå och vinna Idol, och det gjorde nog inte du heller. Ingen idrottsprestation, visst, men ändå en händelse som jag inte kommer att glömma i första taget och något som kom helt oväntat. Det vi kan ta med oss från Walkers äventyr på Idol-scenen är det handlar om att våga. För att lyckas skapa de där överraskningarna, skrällarna och unika ögonblicken som vi så gärna vill ha så gäller det att våga satsa för att vinna – och att våga misslyckas. Kevin Walker ställde sig på en scen som han aldrig tidigare hade stått på och han utsattes för en hel del kritik. Trots det körde han vidare med ett leende och vann hela tävlingen, det är något som alla idrottare borde kunna inspireras av på ett eller annat sätt.
Tar man en titt i spåkulan inför 2014 kan man se en del saker ganska klart, men det är de där händelserna som man inte kan förutspå som verkligen lockar mig. Därför kastar jag iväg en uppmaning: Kom igen nu distriktets alla idrottare, överraska oss! Våga satsa för att vinna, våga misslyckas och ge oss ett år som vi aldrig någonsin kommer att glömma.

Två stortorskar

Timrå IK föll tungt borta mot Djurgården i går. Med tanke på lagets form så trodde jag att man skulle ha en skaplig chans, men så blev det inte. Istället blev TIK nollade och föll med 4-0. Tar man en titt i tabellen så slås man verkligen av hur jämn den här serien är. Just nu skiljer endast fem poäng från 12:e till 6:e plats. På onsdag kommer Asplöven till E.On Arena, ett lag som ligger en poäng före Timrå i tabellen. Viktiga poäng på spel, med andra ord..

 

Samtidigt som Timrå föll tungt mot Djurgården var jag på plats i Sporthallen och såg Granlo BK åka på en storförlust mot Pixbo. Göteborgslaget var det bättre laget och vann fullt rättvist, anförda av förre Granlospelaren Martin Östholm som jag tycker var bäst på banan tillsammans med Pixbos målvakt Jon Hedlund. Granlo hade svårt att komma till de rätta lägena och bortsett från de 5-10 första minuterna skapade man inte mycket alls under de två första perioderna. 9 skott på mål på två perioder på hemmaplan är alldeles för dåligt. I tredje perioden släppte GBK loss och gick på attack, men då stod Jon Hedlund i vägen och räddade gästerna.

Laget hyllade Hallin

Var på plats på e.on arena i fredags och redan inför match fick man härliga vibbar då köerna ringlade långa. Även på isen visade Timrå klass och krossade Björklöven. Det var en värdig hyllning till kaptenen Per Hallin som slog rekord som meste Timråspelare. I hemmalaget var det framförallt kedjan med Bergström, Hult och Persson som imponerade och där tror jag verkligen att Rolf Nilsson hittat en förstakedja. Spännande att se om Timrå kan bygga vidare på segerraden borta mot Djurgården idag. Chanserna är goda tror jag.

Krönika: Historiske Hallin gör sin största insats för Timrå

Mot Björklöven i morgon gör Timrås  Per Hallin sin 564:e tävlingsmatch för klubben. Kaptenen blir därmed TIK:s meste spelare genom tiderna då han går om Robert Carlsson med en match.
Det är stort. Ännu större är det i och med att det är under just den här säsongen som Hallin slår rekordet. Att han över huvud taget spelar med Timrå IK i år är något alldeles speciellt.
På isen är Pelle Hallin en spelare som ofta går i bräschen med sitt uppoffrande spel. Han ger alltid allt och är en lagspelare ut i fingerspetsarna. Även utanför isen har han visat vägen under det här året, och jag tänker framför allt på det som hände i våras.
Efter att ha gjort en av sina bästa säsonger i karriären kändes det inte särskilt logiskt att Per Hallin skulle följa med Timrå IK ned i Hockeyallsvenskan. Ett Timrå som slogs för sin existens med stora ekonomiska problem och en framtid som inte såg särskilt ljus ut. Då valde Hallin att som förste spelare förlänga kontraktet med tre säsonger och verkligen visa vägen. Han tog det första steget och visade att han trodde på Timrå IK. Framför allt så visade han upp ett bultande klubbhjärta, och jag tror att många tvivlande supportrar på nytt började tro när Hallin satte pennan på det där kontraktet. Det kan ha varit viktigare än vad man tror.
Därför känns det rätt att lagkaptenen får skriva in sig i historieböckerna som den meste Timråspelaren någonsin. När han mot Björklöven i morgon gör sin 564:e tävlingsmatch i Timråtröjan passerar han Robert Carlsson som har gjort 563. Bakom dem på topplistan finns Pär Styf (539), Håkan Pettersson (451), Stefan Pettersson (441), Olle Åhman (419), Christian Söderström (415), Christer Sehlstedt (390), Bo Berggren (386) och Lars-Eje Lindström (369).
Flera på den här listan träffade jag i somras när Timrås silverlag från 1973/74 hade en återträff. Det var häftigt att vara med när de surrade om gamla minnen och dagens Timrå. De är alla stora namn som varit med om framgångar i Timråtröjan och jag ska absolut inte jämföra prestationer mellan spelarna på den där listan, men om någon i dagens Timrå ska ta över som den som spelat flest matcher för klubben tror jag de gamla profilerna är glada över att det är Per Hallin.
Hur många matcher till som Hallin kommer att spela för klubben vet vi inte, men jag känner att det han gör just nu kan vara hans allra största insats för Timrå IK. Han har hjälpt klubben kvar i högstaligan via Kvalserien, han har spelat slutspel och han har gjort några landskamper under sina år i TIK-dressen. Men att följa med ”sin” klubb ner i allsvenskan när föreningen befinner sig i en så utsatt situation som Timrå IK gjorde och gör är något speciellt. Hade jag varit Timråledare hade jag känt mig trygg med att det är just Hallin som är kapten för de unga killarna i årets lag. Han är inte den skickligaste hockeyspelaren jag sett i en Timråtröja och inte den som gjort flest poäng. Däremot har han en inställning som för Timrås del nog gärna får smitta av sig på kommande generationer, det kan vara hans arv till Timrå IK den dag han lägger av.
I morgon blir Per Hallin historisk – det är han väl värd.