Gästbloggare: Oscar Johansson

Äntligen fredag igen och äntligen en ny gästbloggare! Dagens bloggare är Oscar Johansson i Timrå IK. Han kom tillbaka till sin moderklubb inför den gångna säsongen och här berättar han som sin hockeyresa och Timrå IK:s framtid. Mycket nöje!

__________________________________________________________________________________

Hej! Oscar Johansson här från Timrå IK. Tänkte berätta lite om känslan att vara tillbaka i moderklubben efter 5 år i andra klubbar, hur jag ser på säsongen som kommer och lite tankar om Timrås väg tillbaka.

 

Efter att ha spelat i föreningen från skridskoskola, till ungdomslag, juniorlag och senare även a-laget lämnade jag Timrå IK inför säsongen 2008/2009. Föregående säsong hade jag varit utlånad till Sundsvall Hockey i 34 matcher och endast gjort sporadiska inhopp i Timrås a-lag. Som sistaårsjunior är speltiden viktig för utvecklingen, vilket jag fick i Sundsvall och det var inget Timrå kunde erbjuda mig för tillfället. Känslan att lämna moderklubben var inte rolig och det var ett tungt besked för mig just då. Mitt mål hade hela tiden varit att få spela i Timrås a-lag och i SHL. Det ska dock erkännas att just vid det här tillfället var Timrå kanske topp-5 i Sverige och hade ett bra lag med en bred trupp. Det var svårt att ta en ordinarie plats och ska jag vara helt ärlig tycker jag inte jag var tillräckligt bra och inte räckte till för spel i SHL.

 

Jag hamnade i Sundsvall Hockey där jag hade 4 år med blandat resultat, både för mig som spelare och för laget. Men framförallt 4 väldigt nyttiga år i Hockeyallsvenskan på seniornivå. Jag fick lära mig att förstå vad som gäller för att spela hockey på hög seniornivå med långa resor i buss, träningar, matcher och förberedelser. Under dessa 4 år har jag mognat och utvecklats som både ishockeyspelare och person. Två gånger har jag fått uppleva att spela kvalserien för att hålla sig kvar. Det är inget jag unnar någon. Pressen är enorm på laget, på föreningen och du har allt att förlora. När vi åkte ur Hockeyallsvenskan med Sundsvall Hockey under mitt sista år kändes det väldigt tungt. Jag var lagkapten och det kändes som ett stort misslyckande. Som lagkapten har du ett ansvar att leda laget i både framgång och motgång. Tyvärr åkte vi ur, vi spelade inte som bäst när det behövdes som mest och det var riktigt tungt. Jag kan dock inte annat än säga att dessa 4 år verkligen har utvecklat mig och att jag samlat på mig nyttig erfarenhet.

 

Säsongen efter hamnade jag via en kort och strulig sejour i Borås så småningom i Asplöven och blev en ny erfarenhet rikare. I övrigt är det väl inte så mycket säga om säsongen då jag gick skadad sista 2,5 månaderna pga en hjärnskakning. Asplöven var nykomlingar med en liten organisation. Ingen trodde på oss men vi lyckades hålla oss kvar.

 

Timrå IK hade åkt ur SHL och ekonomin var körd i botten. Föreningen stod på ruinens brant. Jag hade problem med en hjärnskakning som tog tid att läka. Jag ville väldigt gärna spela för Timrå och fick acceptera ett tryout-kontrakt. Inget jag var nöjd med då men det var bara att knyta näven, träna hårt och prestera så bra som möjligt. Känslan att vara tillbaka i moderklubben som jag lämnade 5 år tidigare var otroligt skön. Jag var väldigt glad och väldigt motiverad. Jag var otroligt sugen att dels bevisa för mig själv att jag duger som hockeyspelare, men också att visa att jag är en annan och bättre hockeyspelare nu än när jag lämnade föreningen. Efter rekonstruktionen och degraderingen stod hela föreningen inför en tuff säsong såväl på planen som utanför planen. Vi var nära playoff och kanske var det över förväntan men det hade varit kul att få vara med där. Något att sträva efter den här säsongen naturligtvis! Jag tycker det ska bli otroligt spännande att se vad vi kan åstadkomma den här säsongen. Stora delar av laget är intakt och om vi kan få ihop det bra och alla spelare utvecklas från föregående säsong kan det bli riktigt, riktigt bra!

 

Framtiden för föreningen Timrå IK börjar sakta men säkert se ljusare ut. En stor satsning på unga spelare som ska genomsyra hela föreningen börjar ta form, vilket är helt rätt väg att gå. Det är tufft ekonomiskt för alla elitlag inom ishockey idag och det är en smartare och billigare investering att få fram egna talanger att utveckla, än att hela tiden fylla på med spelare utifrån. Det har varit tungt att se hur Timrå har hamnat snett på vägen och varit nära konkurs. Många personer berörs och folk blir arga, uppgivna, besvikna och ledsna. Mina känslor för Timrå är stora, det är min moderklubb, klubben i mitt hjärta. Det blir annorlunda och en speciell känsla att spela för en förening när jag har gått hela vägen från skridskoskola till a-lag. Timrå har fått mycket skit och tappat både marknadsvärde, popularitet och förtroende. Det är något vi ska ändra på! Jag vill vara med på resan att ta Timrå IK på rätt väg igen.

 

Tack alla fans, sponsorer, publik mm för den gångna säsongen och hoppas vi ses igen till nästa säsong!

 

Oscar Johansson

Gästbloggare: Henri Sjödal

Jag tjuvar lite den här veckan och lägger in gästbloggaren redan nu under torsdagskvällen. På fredagskvällen kommer vi att sända division IV-mötet mellan Essvik och Svartvik live på vår hemsida och därför passar det bra att Henri Sjödal, tränare i Essvik, skriver veckans inlägg. Mycket nöje!

___________________________________________________________________________________

Två gånger har jag varit med om….

 

…att skriva historia med mitt Essvik. Senast det hände var 2011 när Essvik för första gången sedan grundandet 1924 gjorde över 100 mål under en säsong i seriespel på seniornivå. Vi vann serien i överlägsen stil och tog steget upp i division fem igen efter en omstart i sexan 2010.

 

Men nu backar jag i tiden till första gången jag var med att skriva Essvikshistoria år 2005. Det här kapitlet i Essviks historia var inte lika glädjande. Efter en tung säsong åkte vi ur division fyra. För första gången någonsin skulle Essvik husera i division fem. Hela 2005 var en enda lång uppförsbacke. Vi hade tappat 13 spelare inför säsongen till våra rivaler Svartvik. Inte nog med att vi åkte ur, Svartvik vann serien överlägset och slog oss i det ena derbyt med förkrossande 9-1 på Hemmanet.

 

Medan vi slickade såren i division fem, försökte resa oss och ta oss tillbaka till Medelpadsallsvenskan skördade Svartvik stora framgångar i division tre. Svartvik gick så bra att de till och med kvalade för att ta steget upp till division två under 2007.

Men sedan hände något, efter ett misslyckat kval var det Svartviks tur att drabbas av en spelarflykt. Svartvik fick starta om i division sex medan Essvik återigen var tillbaka i fyran 2008. Under dessa kaotiska år med spelarflykter och nedläggningar av a-lag blev ett Njurundaderby allt mer sällsynt.

Derbyn som spelades mer eller mindre varje vecka under 90-talet då Njurunda IK, Essviks AIF, Svartviks IF och Söröje IF allt som oftast var samlade i division fyra. I takt med att lag och föreningar har försvunnit från Njurunda har även det allmänna intresset avtagit.

 

Att intresset avtagit tror jag kan bero på en mängd olika faktorer. Jag är dock övertygad om att den största bidragande faktorn är avsaknad av bra träningsmöjligheter under vinterhalvåret. Jag vill därför passa på att skicka en passning till Sundsvalls kommun och informera dem om att det finns många fotbollstokiga barn och ungdomar även söder om Skönsmon. Barn och ungdomar som drömmer att få representera Essviks eller Svartviks a-lag en dag. Varför inte uppmuntra våra Njurundaungdomar med en konstgräsplan även här ute!?

 

Ikväll (fredag) är det dock återigen dags för ett underbart Njurundaderby! Ett derby där Essvik och Svartvik tillsammans kommer att vara med att skriva historia. För första gången någonsin i Medelpad kommer en division fyra match att sändas direkt på webb-tv. För egen del får jag numera nöja mig att vara tränare. Men bara orden Svartvik och derby får pulsen att öka och man känner hur adrenalinet pumpar.

 

Min förhoppning på kvällen är en stor publiktillströmning i det utlovade fina vädret, en fantastisk match med hårda, justa dueller och att mina spelare får vara förebilder för våra barn och ungdomar på tv trots att det bara är för en kväll.

Jag hoppas även att den här gången skrivs det en bättre historia än vad det gjordes under 2005 och 9-1 förlusten. Sen om vi förlorar, då får man som Essvikare komma ihåg, det bästa med Svartvik, är trots allt den underbara utsikten över Essvik…

 

Gästbloggare: Angelica Lindholm Forsell

Tjäna Tjääna Tjääääna!!

Mitt namn är Angelica Lindholm Forsell, men kallas för Angen. 29 år ung och bor i Timrå med min man och vår son Algot, 5 år. Springer efter en sån där rund boll i Selånger FK dam som spelar i Div 1 Norra Norrland.

Jag började min karriär som 9-åring i IFK Timrås flicklag födda 85.

Mina föräldrar tyckte jag skulle göra något efter allt jag varit med om under det gångna året. Jag hade haft en tumör stor som ett nyfött babyhuvud på min äggstock. Så behandlades med cellgifter osv..

Nåja.. sparka boll var ju rätt roligt!

Jag minns första träningen vääldigt väl. Grus, skolplan i Timrå.

Jag kom dit som den lilla rumpnisse jag såg ut som. Elr kanske ska säga tant… mitt hår var på väg ut efter att jag tappat det och jag såg ut som ja.. mormor och farmor ser ut i huvudet.. kort hår med massa massa lockar.. Sexigt! Njaa..

Tjejerna kom springandes mot mig och frågade om dom fick kalla mig för Angen. Ja visst fick dom det!

Jag tror de kan ha å göra med att det var en tjej som spelade i 82:ornas lag som kallades för Angen som var rätt duktig.  Så Tack Angen Lindström.. utan dig hade jag nog inte kallats Angen idag! 😉

 

 

Åren gick och jag gjorde det rätt bra ifrån mig. Distriktslaget, några landslagsamlingar, Sund och SDFF står i mitt ”CV”. Och nu även Selånger.

Men vi backar bandet till tiden i SDFF. Jag spelade en halv säsong med dom redan som 15-åring. Gjorde jävligt bra ifrån mig.. blev en startspelare i div 1 (då näst högsta serien) gjorde mål, blev matchens lirare mm.. men så var de en viss person i laget som inte tålde att de kom en yngre som fick mer uppmärksamhet än henne.. Jag tog åt mig av rätt mycket av hennes snack. Och valde att gå tillbaka till Timrå halvvägs in i säsongen. Att det berodde på henne vet hon nog inte om.. och jag vet inte om hon skulle förstå nu att hon var rätt taskig.. men men.. jag är int bitter. Tappade bara mina chanser att få åka på fler landslagsamlingar då div 2 ansågs vara för låg nivå.. haha.. Tack!

Nä men skämt å sido. Då trivs jag hellre i ett lag än att spela och kanske lägga av pga att en människa inte kunde bete sig!

Men där och då bestämde jag mig för att jag absolut inte skulle bli som henne..

 

Spelade med Timrå säsongen ut, sen bytte jag till Sund! Där spelade jag i 3 säsonger om jag inte minns fel. Sen gick jag till SDFF igen då dom gick upp till div 1 igen inför säsongen 05. Och första åren var jäkligt roliga och lärorika. Hög nivå och ett gäng ödmjuka tjejer som alla hade samma mål!

 

2008 blev jag gravid med sonen Algot, som kikade ut i slutet av April 09. Tror ni man var lite sugen att spela?

Jo tack!

Testade ca 7 veckor efter förlossningen men ni kanske kan lista ut hur de gick?  Föreställ er en fet kossa som ska hoppa över häckar..  Nä! Jag gav de 5 veckor till sen var jag igång. En div 3 match och jag gjorde 4 mål.. jag tror jag gjorde 3-4 löpningar, (föreställ er kossan igen). Fick spela en div 2 match och sen 7 min i sista div 1 matchen. Sen var det bara till att börja ladda inför säsongen 2010. Hela laget hade nästan bytts ut och vi hade nya tränare som inte hade koll på vad man gick för.

Jag öste in mål i div 2 under våren och satt på bänken i div 1.  Men på hösten efter att ha gjort 4 mål i en match mot Hudik så fick jag chansen att starta matchen därpå med div 1.

Och den chansen tog jag.

Vi (jag, Emma Jonsson och Linda Sjödin) blev ”SDFF:s glödheta forwards” Jag och Jonsson på topp och Sjödda med kanonen strax bakom oss.

Hösten rullade på bra!

 

Inför säsongen 2011 fick vi återigen nya tränare.  Körde på som vi avslutade förra.. Jag var absolut en av dom 2 där framme fick jag höra på enskilda samtalet. Och de gick rätt bra.. förutom en träningsmatch mot Östersund där ingen var bra. Efter den så var jag helt plötsligt deras 4e val. (Ca 2 veckor efter dom suttit och sagt att jag absolut var en av dom 2 där framme).

Då ställde jag mig frågan,  är det värt all slit och tid från familjen? Bussåkandet in till träningarna 5 dagar i veckan, alla byten jag fick göra på jobbet för att kunna spela matcher med både Div 2 och 1. Bytte så jag jobbade när jag skulle varit ledig..Jag gav säkert upp en hel månadslön under 2010 då jag fick ge bort pass för att kunna vara med.

Jag hade en son hemma som utvecklades i rask takt och jag skulle samtidigt vara en bra mamma och sambo! Ja ni hör.. Vi damer har det långt ifrån lika bra som herrar på den nivån.   Hade jag kunnat leva på fotbollen hade jag nog inte fått ”soppatorsk”.

Prestationsångesten kom som ett brev på posten. Ångesten över att inte vara närvarande hemma med min son och sambo fick mig till slut att ”ge upp” ett svårt beslut att fatta i huvudet. Men i hjärtat var de enkelt.

Klart som fan att ens familj går före ett fritidsintresse som man inte tjänar ett skit på… men jag ville ju spela..

 

Jag bad om att få bli utlånad till Sund IF. Div 2. Vilket jag blev! Där fick jag träna lite som jag ville och det var på mina villkor. Kan låta konstigt. Men tjejerna och ledarna ställde upp på det och ja.. jag tackar dom från djupet av mitt hjärta att dom var så förstående som dom var. Dom har en stor medverkan till att jag ens spelar fotboll idag.

Tack alla Sundare!

Tyvärr så fick dom dra sig ur div 1. eftersom suget efter att återigen spela på lite högre nivå fanns så stod valet mellan Alnö, Timrå, Östersund elr Selånger.

 

Valet föll på Selånger. Heltidslön och vassa förmåner. Betalt boende mm.. Haha där lurade jag er allt! Valet var rätt enkelt, Selånger hade ett härligt gäng!  Vårsäsongen startade otroligt bra. Vi vann matcher och vi öste in mål. Jag, Sandra och Sanna gjorde 13 mål vardera.

Under hösten gick det betydligt sämre.

Tappade Sandra till SDFF och jag fick lägga mig på operationsbordet för att ta bort en ny tumör från äggstocken, och vi fick några skador på en redan tunn trupp. Så hösten var rätt tung. Men tjejerna kämpade till sig ett nytt kontrakt i div 1.

Denna säsong har börjat rätt bra. 2 vinster och en förlust.

Höjdpunkterna denna säsong kommer såklart vara derbyna mot SDFF som tyvärr åkte ur Elitettan ifjol och hamnade i samma serie som oss.

Förhoppningsvis är dom bara ner och vänder och ser till att Medelpad har ett lag högre upp. Vilket behövs för att hålla damfotbollen i Medelpad attraktiv.

Personligen tror jag inte SDFF hade varit där dom är idag om ett samarbete mellan klubbarna här i stan hade startat tidigare (är lite på gång nu, och de är väl på tiden!!)  men för att sånt ska funka, så gäller det att ge och ta. Inte bara Ta och ta och tro att man ska få hjälp då man som mest behöver de! Men man lär sig av sina misstag sägs de ju!

Självklart skulle jag gärna se oss gå upp. Men vi har inte som mål att gå upp i år då det kostar en hel del att spela i Elitettan.

Men vem vet. Allt kan hända!

 

Nä nu är ni rätt less på att läsa va?

Ha en underbar helg allihopa!  Själv sitter jag på bussen på väg uppåt i landet för att imorgon möta nykomlingarna Kiruna!  En bussresa på sisådär 11 timmar!

Mysigt!

Kom ihåg!

Behandla andra som ni själva vill bli behandlade, var ödmjuk och ärlig. Så kommer man långt. Och våga säga ifrån om någon behandlar er illa!

Peppa varandra om det går lite tungt.

Alla vägar är inte spikraka upp till toppen, ibland måste man klättra lite omvägar för att komma dit man vill!

I motgång föds framgång sägs de..

 

Pöss //Mamma Angen!

Gästbloggare: Oskar Nordlund

Fredag igen och den här veckan har vi en riktigt intressant gästbloggare. Oskar Nordlund har gjort stor succé i Ångetröjan den här säsongen och öst in mål så långt i serien. Här berättar han med sina egna ord om sin speciella fotbollsresa. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________

Min resa in i fotbollens värld!

 
Det började med att vi blev historisk med Ånge Hockey, då vi tog oss till kvalet till hockeyallsvenskan. Men efter den säsongen så bestämde sig föreningen att man ska satsa på egna produkter och därmed så tackade man nej till div 1 platsen. Det gjorde mig väldigt frustrerad och jag ville lägga av. Då ringde hockeytränaren som lämnade Ånge för Kovland och ville att jag skulle provspela i hans nya lag. Tanken var att jag skulle provspela, men efter många om och men så blev det inte så, jag kände att pendlingen skulle bli för jobbig. Motivationen hade också försvunnit lite för hockeyn.

 

Janne Berglund hörde av sig från Ånge IF och undrade om jag ville spela fotboll med dom. Jag tog det som ett skämt och skrattade bort det, Ånge hade ju precis gått upp i division 3. Någon månad senare träffades vi på ICA i Fränsta igen och han frågade samma sak, då började jag förstå att han kanske menade allvar, men inget mer med det. Efter ett tag hörde Benny Matsson av sig till mig och ville att jag skulle komma testa. Då åkte jag upp till Ånge och tränade fotboll för första gången på en seriös nivå. Jag hade inställningen att verkligen ge det en chans, att försöka ta en plats i division 3.

 

Min första träningsmatch var mot Stöde IF hemma på Ånge IP . Debuten blev lyckad, det tog bara en minut innan jag gjorde mitt första mål för Ånge IF. Mina första matcher i Ånge IF var jag forward, som var min normala plats i ungdomsåren. Men efter ett möte med Benny så bestämde vi oss för att använda mig som höger yttermittfältare. Detta för att jag skulle kunna komma bakifrån och utmana med riktigt hög fart. Jag skulle kunna använda min löpstyrka, löpa stenhårt i djupled, och ibland driva inåt i banan och damma av bössan. Den detaljen visade sig fungera väldigt bra, jag gjorde en hel del mål (22) och en hel del assist (16) från den positionen, i min första ordentliga fotbollssäsong. Vi spelade oftast 4-4-2 och jag hade en lite friare roll, vilket gjorde att det ibland upplevdes som 4-3-3 av många motståndare. Jag sparade min energi för att försöka vara ett djur i offensiven istället för att använda kraften i defensiven. Lloyd Saxton fick hålla rent bakåt, så det var lugnt.

 

Bästa minnet första året av division 3 var när vi i premiären förlorade mot Kvarnsvedens IK, för att sedan i returen fullkomligt köra över dom på våran hemmaborg med 5-2. Det var väldigt nära att vi gick upp i division 2 redan då, men vi tappade några viktiga poäng och föll på mållinjen. Men  personligen tror jag att det var bra att vi inte gick upp det första året, ytterligare en säsong skulle göra oss ännu starkare och vi skulle få lite mer kött på benen.

 

I min andra säsong i Ånge IF spelade vi fortfarande i division 3. I genrepet så mötte vi Hudiksvalls FF på bortaplan och i minut 60 så sparkade jag ihop i ett motlägg och foten blev skadad. Denna skada kämpade jag med hela säsongen och testade ibland att spela halvskadad. Det var jättefrustrerande, men jag kunde inte hålla mig från att försöka spela och träna, även om det var omöjligt att prestera bra. Vi testade alla möjliga tejpningar och rehabprogram, men det blev bara lite bättre. Resultaten för laget var väldigt bra, men jag bidrog inte med så mycket. Jag gjorde någon balja (7) och några assist (7), men inte mer. När jag äntligen börjar känna mig fräsch och det är dags för seriefinal mot IFK Östersund på bortaplan, då är olyckan framme igen. I den sista träningen innan match trampade jag på bollen och fick någon slags vridning/smäll på mitt ena knä. Vi vann mot Östersund med 3-1, men jag kunde inte spela en enda minut. Jag spelade inget mer förrän sista matchen mot Höga Kusten fotboll, då det bara blev 5 minuter.

Vi vann serien efter några nervösa matcher och minuter och nästan otroliga resultat. Glädjen var enorm i hela laget! När vi kom hem efter matchen så stod folk på trottoarerna och jublade, bilar tutade och folk vinkade och skrek. Det var faktiskt lite häftigt när man tänker efter att det var i lilla Ånge. Jag kände mig lite sur att jag hade spelat så lite, men det va inte så mycket att göra med tanke på skadorna.

 

När fotbollssäsongen var slut frågade Ånge hockey om jag ville komma och spela med dom igen. Jag hade ju min knäskada, men tänkte att det kunde vara bra att bihehålla styrkan i benen. Med skridskorna på gjorde det inte ont på samma sätt. Hockeyn flöt på ganska bra, det var mycket glädje, men jag längtade efter fotbollen.

 

Försäsongen drog i gång med fotbollen och vi var ett division 2 lag. Jag började väldigt försiktigt med tanke på knäet, men det gick bara bättre och bättre. Vi blev inbjudna till Norrlandscupen i Nordichallen, där våra motståndare var Selångers FK och Hudiksvalls FF. Det var våra första steg på en stor plan för året, vi hade bara varit inomhus i Minervahallen i Ånge och tränat. Det var var nyttiga matcher för oss, även fast tajmningen och flåset inte var så bra. Men vi tog med oss vissa delar i spelet och tillbaka till nötning och mängder av träning på basgrejor, löpning, passningar och rörelse.

 

När det var dags för våran egen Berners Cup, hade spelet blivit klart bättre, även om jag kände att det var en bit kvar till toppformen. Vi började närma oss seriepremiären borta mot Hudiksvall och jag hade nästan bara jobbat och missat massor av fotbollsträning. Detta gjorde även att jag hade missat de fyra senaste träningsmatcherna och jag missade tyvärr premiären också pga jobb. Men jag siktade in mig på hemmapremiären mot Tegs SK.

Min debut var ganska bra med tanke på att jag missat många matcher och träningar. Jag var forward och gjorde en balja och det var ganska bra för mitt självförtroende. Man vill komma in i stimmet på en gång. Nästa match var mot Sandviks IK på Storsjö Arena i Umeå. Vi gjorde en riktigt bra match, inget mål för min del men stod för två framspelningar och det kändes bra.

 

Sedan var det dags för Selånger FK i ett DERBY! Alltid älskat derbyn för det är ju de ”stora” matcherna. Det kommer mer publik, det är mer känslor och det är sådan skön känsla. Denna gång var det extra skönt när jag fick avgöra tillställningen.  Det blev ett mål på frispark och ett mål på en djupledslöpning. Sedan Mariehem SK i våran hemmaborg. Jag gjorde ett mål innan pausvilan och var osynlig, efter halvtid blev det ytterligare två mål, men jag var fortfarande osynlig i spelet. Ett av målen är ett favoritmål, jag får bollen på mitten av planen, vänder upp och sätter fart mot mål, tar ett steg åt vänster och hamnar mellan mittbackarna och nyper till från 25-30 meter och bollen seglar in i mål, jag blir överlycklig! Som sagt, ett favoritmål.

 

Nu väntar Anundsjö på lördag, det blir en tuff match men vi ska göra allt vi kan för att vinna. Jag tror nyckeln ligger i försvarsspelet den matchen. Vi får inte glömma bort att vi har ett ruggigt bra defensiv med Lloyd i målet och en backlinje som har varit grym såhär långt.

 

Vi i Ånge får ofta höra att vi bara har engelsmän och ja, vi har engelsmän i laget. Men vi har även lokala förmågor som gör ett ruskigt bra jobb. Andreas Wikander stabil mittback, Daniel Näslund behöver nog inte säga så mycket om han, hans utvecklingskurva denna säsong är enorm i mina ögon! Sedan har vi vår luriga mittfältare Daniel Wallsten som bara växer och växer för varje dag som går. Plus alla andra, ingen nämnd, ingen glömd.

 

Oskar Nordlund #31, Ånge IF

Gästbloggare: Johan Samuelsson

Äntligen fredag och äntligen en ny gästbloggare! Den här veckan är det Granlo BK:s och innebandylandslagets lagkapten Johan Samuelsson som skrivit. I dagens inlägg skriver han om årets säsong med Granlo, talangfulla spelare i distriktet – och drömmen om ett SM-guld.

__________________________________________________________________________________

”Det blev inte riktigt som vi hade hoppats”

 

Årets säsong blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi hade förhoppningar om att se till så att kurvan, som har gått spikrakt uppåt de senaste åren, skulle fortsätta gå i samma riktning. 2013 började exakt så, men sen tog det tvärstopp. Kort och gott kan man sammanfatta det med: Det blev inte riktigt som vi hade hoppats.

 

Vi har under säsongen fått äta upp vårt mål en och annan gång från utomstående. Innan säsongen gick vi ut högt och sa att vi skulle till slutspel och där var vårt mål att vinna den sista matchen. Ett ganska sunt mål om du frågar mig. Jag tror att alla på den här nivån har som mål att vinna. Konstigt vore det annars.

 

De flesta i laget verkar bli kvar och vi fortsätter bygga vidare mot föreningens mål: att bli en ledande förening i innebandy-Sverige. Vi har påbörjat en resa, men är långtifrån framme vid slutdestinationen. Vi har fortfarande att lära både på och utanför planen och tur är väl det. Det känns också skönt att veta att det jobbas mot att utveckla dessa bitar och att hela föreningen kämpar vidare för att uppnå sina mål!

 

Dragons har haft en del år fyllda med framgång och förhoppningsvis kan vi lära av dem och hitta vägar som leder till den succé som Öqvist och hans mannar har fixat. Ett första steg för att nå denna framgång är att ta vara på de guldklimpar som finns här i länet. Under både fjolåret och detta år har spelare från, framför allt, Ankarsvik varit och tränat med oss, men även spelare från andra klubbar i området. Jag kan lugnt säga att det finns talang så det räcker och blir över. Nu gäller det bara att hitta vägar för att dessa ska få utvecklas i sin takt för att kunna blomma ut till kommande landslagsspelare. Jag är helt övertygad om att potentialen finns!

 

Jag vill även passa på att ta tillfället i akt att tacka all publik för den här säsongen. Vi är extremt lyckliga över att ha en sådan härlig publik i vår hemmaborg och jag vet också att många ute i Sverige tycker att det är en av de roligaste bortamatcherna för att det är sådan bra publik, så tack ska ni ha och på återseende till hösten!

 

I övrigt vill jag också passa på att tacka de i min omgivning, familj, sambo, vänner, men framför allt arbetsgivare och kollegor som är så förstående och tillmötesgående som gör det möjligt att bedriva en idrottslig karriär tillsammans med ett yrke vid sidan av.

 

Tittar jag tillbaka på säsongen finns det ändå en hel del ljusglimtar både med klubblaget och landslaget. Om jag måste välja ut något som sticker ut blir mitt val väldigt enkelt. Att få fortsätta vara med och bygga vidare på det som har börjat byggas och att vara en del av det i två år till känns väldigt bra. Jag har min lilla korkek här i Sundsvall och här trivs jag bra.

 

Vi tar nya tag nu istället och ska se till så att vi kommer väl förberedda när serien drar igång till hösten. Jag var själv på plats i Malmö under finalen och kunde på nära håll följa Faluns glädje efter finalen. Nästa år är det vi som står där!