Gästbloggare: Angelica Lindholm Forsell

Tjäna Tjääna Tjääääna!!

Mitt namn är Angelica Lindholm Forsell, men kallas för Angen. 29 år ung och bor i Timrå med min man och vår son Algot, 5 år. Springer efter en sån där rund boll i Selånger FK dam som spelar i Div 1 Norra Norrland.

Jag började min karriär som 9-åring i IFK Timrås flicklag födda 85.

Mina föräldrar tyckte jag skulle göra något efter allt jag varit med om under det gångna året. Jag hade haft en tumör stor som ett nyfött babyhuvud på min äggstock. Så behandlades med cellgifter osv..

Nåja.. sparka boll var ju rätt roligt!

Jag minns första träningen vääldigt väl. Grus, skolplan i Timrå.

Jag kom dit som den lilla rumpnisse jag såg ut som. Elr kanske ska säga tant… mitt hår var på väg ut efter att jag tappat det och jag såg ut som ja.. mormor och farmor ser ut i huvudet.. kort hår med massa massa lockar.. Sexigt! Njaa..

Tjejerna kom springandes mot mig och frågade om dom fick kalla mig för Angen. Ja visst fick dom det!

Jag tror de kan ha å göra med att det var en tjej som spelade i 82:ornas lag som kallades för Angen som var rätt duktig.  Så Tack Angen Lindström.. utan dig hade jag nog inte kallats Angen idag! 😉

 

 

Åren gick och jag gjorde det rätt bra ifrån mig. Distriktslaget, några landslagsamlingar, Sund och SDFF står i mitt ”CV”. Och nu även Selånger.

Men vi backar bandet till tiden i SDFF. Jag spelade en halv säsong med dom redan som 15-åring. Gjorde jävligt bra ifrån mig.. blev en startspelare i div 1 (då näst högsta serien) gjorde mål, blev matchens lirare mm.. men så var de en viss person i laget som inte tålde att de kom en yngre som fick mer uppmärksamhet än henne.. Jag tog åt mig av rätt mycket av hennes snack. Och valde att gå tillbaka till Timrå halvvägs in i säsongen. Att det berodde på henne vet hon nog inte om.. och jag vet inte om hon skulle förstå nu att hon var rätt taskig.. men men.. jag är int bitter. Tappade bara mina chanser att få åka på fler landslagsamlingar då div 2 ansågs vara för låg nivå.. haha.. Tack!

Nä men skämt å sido. Då trivs jag hellre i ett lag än att spela och kanske lägga av pga att en människa inte kunde bete sig!

Men där och då bestämde jag mig för att jag absolut inte skulle bli som henne..

 

Spelade med Timrå säsongen ut, sen bytte jag till Sund! Där spelade jag i 3 säsonger om jag inte minns fel. Sen gick jag till SDFF igen då dom gick upp till div 1 igen inför säsongen 05. Och första åren var jäkligt roliga och lärorika. Hög nivå och ett gäng ödmjuka tjejer som alla hade samma mål!

 

2008 blev jag gravid med sonen Algot, som kikade ut i slutet av April 09. Tror ni man var lite sugen att spela?

Jo tack!

Testade ca 7 veckor efter förlossningen men ni kanske kan lista ut hur de gick?  Föreställ er en fet kossa som ska hoppa över häckar..  Nä! Jag gav de 5 veckor till sen var jag igång. En div 3 match och jag gjorde 4 mål.. jag tror jag gjorde 3-4 löpningar, (föreställ er kossan igen). Fick spela en div 2 match och sen 7 min i sista div 1 matchen. Sen var det bara till att börja ladda inför säsongen 2010. Hela laget hade nästan bytts ut och vi hade nya tränare som inte hade koll på vad man gick för.

Jag öste in mål i div 2 under våren och satt på bänken i div 1.  Men på hösten efter att ha gjort 4 mål i en match mot Hudik så fick jag chansen att starta matchen därpå med div 1.

Och den chansen tog jag.

Vi (jag, Emma Jonsson och Linda Sjödin) blev ”SDFF:s glödheta forwards” Jag och Jonsson på topp och Sjödda med kanonen strax bakom oss.

Hösten rullade på bra!

 

Inför säsongen 2011 fick vi återigen nya tränare.  Körde på som vi avslutade förra.. Jag var absolut en av dom 2 där framme fick jag höra på enskilda samtalet. Och de gick rätt bra.. förutom en träningsmatch mot Östersund där ingen var bra. Efter den så var jag helt plötsligt deras 4e val. (Ca 2 veckor efter dom suttit och sagt att jag absolut var en av dom 2 där framme).

Då ställde jag mig frågan,  är det värt all slit och tid från familjen? Bussåkandet in till träningarna 5 dagar i veckan, alla byten jag fick göra på jobbet för att kunna spela matcher med både Div 2 och 1. Bytte så jag jobbade när jag skulle varit ledig..Jag gav säkert upp en hel månadslön under 2010 då jag fick ge bort pass för att kunna vara med.

Jag hade en son hemma som utvecklades i rask takt och jag skulle samtidigt vara en bra mamma och sambo! Ja ni hör.. Vi damer har det långt ifrån lika bra som herrar på den nivån.   Hade jag kunnat leva på fotbollen hade jag nog inte fått ”soppatorsk”.

Prestationsångesten kom som ett brev på posten. Ångesten över att inte vara närvarande hemma med min son och sambo fick mig till slut att ”ge upp” ett svårt beslut att fatta i huvudet. Men i hjärtat var de enkelt.

Klart som fan att ens familj går före ett fritidsintresse som man inte tjänar ett skit på… men jag ville ju spela..

 

Jag bad om att få bli utlånad till Sund IF. Div 2. Vilket jag blev! Där fick jag träna lite som jag ville och det var på mina villkor. Kan låta konstigt. Men tjejerna och ledarna ställde upp på det och ja.. jag tackar dom från djupet av mitt hjärta att dom var så förstående som dom var. Dom har en stor medverkan till att jag ens spelar fotboll idag.

Tack alla Sundare!

Tyvärr så fick dom dra sig ur div 1. eftersom suget efter att återigen spela på lite högre nivå fanns så stod valet mellan Alnö, Timrå, Östersund elr Selånger.

 

Valet föll på Selånger. Heltidslön och vassa förmåner. Betalt boende mm.. Haha där lurade jag er allt! Valet var rätt enkelt, Selånger hade ett härligt gäng!  Vårsäsongen startade otroligt bra. Vi vann matcher och vi öste in mål. Jag, Sandra och Sanna gjorde 13 mål vardera.

Under hösten gick det betydligt sämre.

Tappade Sandra till SDFF och jag fick lägga mig på operationsbordet för att ta bort en ny tumör från äggstocken, och vi fick några skador på en redan tunn trupp. Så hösten var rätt tung. Men tjejerna kämpade till sig ett nytt kontrakt i div 1.

Denna säsong har börjat rätt bra. 2 vinster och en förlust.

Höjdpunkterna denna säsong kommer såklart vara derbyna mot SDFF som tyvärr åkte ur Elitettan ifjol och hamnade i samma serie som oss.

Förhoppningsvis är dom bara ner och vänder och ser till att Medelpad har ett lag högre upp. Vilket behövs för att hålla damfotbollen i Medelpad attraktiv.

Personligen tror jag inte SDFF hade varit där dom är idag om ett samarbete mellan klubbarna här i stan hade startat tidigare (är lite på gång nu, och de är väl på tiden!!)  men för att sånt ska funka, så gäller det att ge och ta. Inte bara Ta och ta och tro att man ska få hjälp då man som mest behöver de! Men man lär sig av sina misstag sägs de ju!

Självklart skulle jag gärna se oss gå upp. Men vi har inte som mål att gå upp i år då det kostar en hel del att spela i Elitettan.

Men vem vet. Allt kan hända!

 

Nä nu är ni rätt less på att läsa va?

Ha en underbar helg allihopa!  Själv sitter jag på bussen på väg uppåt i landet för att imorgon möta nykomlingarna Kiruna!  En bussresa på sisådär 11 timmar!

Mysigt!

Kom ihåg!

Behandla andra som ni själva vill bli behandlade, var ödmjuk och ärlig. Så kommer man långt. Och våga säga ifrån om någon behandlar er illa!

Peppa varandra om det går lite tungt.

Alla vägar är inte spikraka upp till toppen, ibland måste man klättra lite omvägar för att komma dit man vill!

I motgång föds framgång sägs de..

 

Pöss //Mamma Angen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *