Gästbloggare: Ebba Gustafsson

Hej! Mitt namn är Ebba Gustafsson, jag är 19 år gammal och brinner för min idrott – golf.

 

Min resa och mitt intresse började i tidig ålder, efter att jag hade testat en del lagidrotter så insåg jag snabbt att det inte var något för mig. På samma sätt insåg jag efter att min pappa tagit med mig till golfbanan i tidig ålder att det var just golf som var min grej. Varför är då golf min grej? Varför är golf någons grej överhuvudtaget? Ja, eftersom jag ofta får frågan om vad det är med golf som gör det så roligt och speciellt tänkte jag berätta utifrån mitt perspektiv vad som gör golfen så kul.

 

Tävlingsmomentet, jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och själva tävlingsmomentet i golf är den största anledningen till att jag håller på med det. Jag älskar det långlopp som golf verkligen är, att veta att ett misstag inte behöver innebära förlust. Att om jag gör en miss på hål ett har jag 17, 35 eller kanske till och med 53 hål att rätta till det misstaget på. Jag älskar känslan när jag står på första tee inför en tävling och veta att det är jag som har kontrollen, det är jag som styr den vita lilla bollen och jag möjligheten att kunna gå precis hur lågt som helst, för den enda som kan sätta begränsningar är jag själv.

 

Naturen, jag kan inte säga att jag är en naturmänniska som trivs bäst ute i skogen, men just den atmosfär som finns runt om i världen på alla olika golfklubbar är speciell. Lukten av nyklippt gräs och frisk luft är något som jag tror alla mår bra av. Jag har under mina senaste tre år i Uppsala haft många stressiga stunder då jag knappt kunnat tänka klart, då har golfen hjälpt mig. Det har varit, och är, som terapi för mig. Att kunna åka ut på golfbanan, ställa mig helt själv, lyssna på klubban som träffar bollen och bara andas in ren luft är något som får mig att kunna slappna av och må bra. Det som är så härligt med golfare är att det gamla ordspråket ”det finns inget dåligt väder…” Verkligen är något som vi lever efter, för bara man har bra kläder och rätt utrustning så spelar det ingen roll, vi är ute jämt och tar verkligen vara på sommaren (även om vädret är som det är i sommar).

 

Känslorna, när jag säger att det inte finns nåt i hela världen som kan bryta ner mig på det sätt som golf kan göra så låter ju det för de flesta helt sjukt. Hur kan man hålla på med något som kan få en att bara vilja sätta sig ner på marken och börja gråta, jag kan säga att det har hänt en del gånger… På exakt samma sätt som det kan göra mig ledsen, finns nog ingenting som kan höja mig mycket och få mig att känna mig så bra och glad som golfen gör. För på samma sätt att det är mitt fel att jag presterar dåliga resultat så är det bara jag som står för mina bra resultat. När jag lyckas är det verkligen jag som lyckas och att få känna att jag verkligen gjort något bra och fått något för alla träningstimmar jag lagt ner på golfen är verkligen en helt obeskrivlig känsla.

 

Gemenskapen, trots att det är massa individualister som håller på med den här sporten så är gemenskapen mellan oss väldigt speciell. Dels mellan personer på samma nivå, i samma ålder. Men det jag kanske framförallt tänker på är hur fantastiskt det är att min släkt varje sommar kan anordna en familjekamp där vi alla kan spela mot varandra trots att vi är på olika nivå, men kanske framförallt i olika åldrar.

 

Det här är bara fyra av massvis med anledningar till varför jag älskar golf och jag hoppas att jag kunnat både inspirerat och motiverat icke-golfare och golfare! Jag fortsätter min resa inom golfen och är så himla glad över att den hjälper mig att utvecklas både som idrottare och människa.

 

På återseende,

Kramar Ebba

Gästbloggare: Eric Larsson

Midsommarafton i dag men inte vilar gästbloggen för det! Nej, i dag är det GIF Sundsvalls Eric Larsson som knappat på tangenterna och han har gjort det bra dessutom. Perfekt uppladdning inför kvällens midsommarfirande och GIF Sundsvalls hemmamatch mot Sirius på söndag. Mycket nöje!

_______________________________________________________________________________

En kreativ innermittfältare blev en tjongande högerback. Högerbacken blev efter ett tag en hårt arbetande högermittfältare som senare skulle hitta tillbaka till högerbacksplatsen – den här gången som en kreativ och offensiv sådan.

 

Ända sedan jag var liten och lärde mig att gå har jag älskat att sparka på fotbollar. Jag ville ha en boll vid fötterna helst hela tiden. Byrån, eller rättare sagt målet, i pojkrummet stod tätt intill mamma och pappas rum och det var sällan som de två fick sova ut en söndagsmorgon. Att skjuta på bollen var det bästa jag visste. Vad jag inte visste då, var att fotbollen skulle bli en stor del av mitt liv.

 

Jag började spela fotboll i Gävle GIK som sexåring. Pappa var tränare och allt var mest en lek. Men åren gick och den där leken förvandlades snabbt från att vara något man gjorde på skoj med sina kompisar till något mycket allvarligare än så. När det började spelas matcher hittade jag snabbt min position – innermittfältare. Ingenting hade förändrats sedan jag var liten, jag ville ha bollen hela tiden och mest boll fick man ju om man spelade på mitten. Mitt spel utvecklades stadigt till det bättre men jag ville ta ännu större kliv och 2006 bestämde jag mig för att byta klubbadress. Mitt nya lag blev den allsvenska klubben Gefle IF.

 

Jag började som innermittfältare i juniorlaget och ganska snabbt såg klubben potential i mig och ville ge mig ett lärlingskontrakt. Det var bara ett litet problem. Mittfältsmotorn Mattias Woxlin och den då unga talangen Marcus Hansson, huserade på mittfältet. I truppen fanns bara en plats ledig, högerbacken. Att få ett kontrakt hade tidigt varit mitt mål så det var bara att acceptera min nya roll och försöka göra det bästa av situationen. Något som gick bra till en början. Det var bara det att min kreativa sida, den jag identifierade mig med som fotbollsspelare och som hade tagit mig upp i A-truppen, sakta men säkert började försvinna. Att varje gång jag fick bollen behöva tjonga den bakom backlinjen var inte riktigt min grej, något som min tränare också märkte och därför valde att flytta upp mig ett steg i planen. Som yttermittfältare fick jag mer utrymme att spela mitt spel, att hitta väggspelskombinationer och fylla på offensivt. Det som hade varit strängt förbjudet som ytterback.

Jag hade en väldigt bra tid i Gefle och det blev totalt 36 allsvenska matcher som yttermittfältare för klubben. Men när kontraktet gick ut i december 2012 fanns det ingen plats för mig i laget och mitt fotbollsäventyr skulle fortsätta i GIF Sundsvall.

 

Redan efter den första träningsveckan i min nya klubb kände jag att jag hade hittat rätt. Här var filosofin att hålla bollen på marken och spela på varandras fötter. Det var en stor omställning och jag var lite försiktig i början men kom snabbt in i det nya sättet att spela fotboll på.

Jag värvades som högerspelare men ganska snabbt kände både jag och tränarna att det var högerback jag skulle spela. Om det var strängt förbjudet att fylla på som ytterback i Gefle var det tvärtom här. I Sundsvall var direktiven att fylla på så mycket du orkar och hitta gärna väggspelkombinationer med forwards eller din yttermittfältare, vilket passade mig som handen i handsken.

 

Min första säsong i Sundsvall kändes väldigt bra. Jag fick en nytändning på min fotbollskarriär och den kreativa sidan, den som sakta men säkert försvann i Gefle, var tillbaka redan första dagen i min nya klubb.

Vi föll olyckligt på målsnöret i kvalet förra året och gick tyvärr inte upp i allsvenskan där vi hör hemma.

Men jag hittade i alla fall hem.

 

//Eric Larsson

 

 

 

 

 

 

 

Gästbloggare: Stefan Tärnhuvud

Fredag och en ny gästbloggare har skrivit i Sportbloggen. Den här veckan valde jag att publicera texten även i papperstidningen, så några av er kanske redan har läst sprintern Stefan Tärnhuvuds text. Om inte – passa på att läsa den här nu!

Trevlig helg!

_________________________________________________________________________________________

 

Hur svårt kan det vara att springa rakt fram? Inte särskilt svårt egentligen, såvida man inte vill göra det snabbt. Börjar man dissekera ett 100 m-lopp kan det brytas ner i olika faser, vinklar, kraftutveckling och psykologi. Sedan oktober har jag tränat för den tid som är nu, utomhussäsongen 2014. Timmar har lagts i Nordichallen och sjukhuskulverten för att kunna skala av hundradelar från mitt nuvarande personliga rekord på 100 m som är 10,35 s. Timmar ger hundradelar… utifrån sett kan det se ganska märkligt ut, men i en sprinters värld är det helt normalt.

 

I fredags på nationaldagen inleddes min tävlingssäsong. Resultatet blev den näst bästa säsongsdebuten hittills i min karriär vilket känns väldigt kul inför det fortsatta tävlandet. Nu på fredag är det dags igen i Göteborg i ett lopp där den hela svenska eliten finns på plats. Det är de tävlingarna som är som roligast när de bästa är med. Bra konkurrens stimulerar och utvecklar och tar fram det bästa ur en. Tävlingsschemat är ganska intensivt med lopp planerade runt om i Europa de närmaste veckorna. Men det är ju det här man har gått och väntat på och kämpat för när man har tränat hela vintern. Det är en obeskrivlig känsla att känna att teknik går hand i hand med fysik och man faktiskt flyger fram på arenan.

 

Utomhussäsongen 2014 bjuder på många intressanta händelser. SM och Finnkampen är två naturliga höjdpunkter där jag har två silverplatser från 2013 att förbättra och dessutom arrangeras SSG Wind Sprint den 20 juli på hemmaplan på Baldershov. En stor höjdpunkt och kanske också den roligaste tävlingen som finns under året. Till Sundsvall kommer världssprinters och springer tider på 100 m och 200 m som skulle räckt till att kvalificera sig till VM- och OS-finaler. Jag hoppas att alla sundsvallsbor tar chansen att komma och se en tävling vars nivå i Sverige endast överträffas av DN-galan.

 

Det stora för mig i år är dock EM i Zürich som går i augusti. Målet är att kvalificera mig dit både individuellt och som stafettlöpare och för stafettlagets vidkommande tror jag att vi har en god chans att kunna gå till final vilket vore en mycket stor händelse såklart. Kvalperioden för EM sträcker sig fram till i början av augusti och när den är klar hoppas jag vara en av tre som får starta på 100 m och en av fyra som får springa i stafettlaget. Jag har en 18-, 13-, och en 10-plats hittills på EM, och jag känner mig inte nöjd med det! Förhoppningsvis har alla timmar nedlagda på träning gjort att man kan få bort hundradelar på tävling.

 

Men samtidigt… hur svårt ska det vara?

Gästbloggare: Hampus Nordberg

Klockan är över midnatt och då passar jag på att lägga ut den här veckans gästbloggare. Bordtennisspelaren Hampus Nordberg, uppväxt i Lucksta, har skrivit dagens inlägg där han berättar om sitt liv som bordtennisspelare. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________________

 

Livet som bordtennisspelare

 

”Pingis är väl inte jobbigt. Man står ju bara där och bollar till varandra.”, ”Kan man verkligen försörja sig på att spela pingis?”. Om man fått en dollar för varje gång man fått dessa frågor och försvarat sporten hade jag närmat mig summorna som Kinas superstar och regerande VM- och OS-mästaren Zhang Jike tjänar.

 

Hampus Nordberg är mitt namn, föddes 1987 och är uppväxt i Lucksta, ungefär 2,5 mil utanför Sundsvall. Där bodde och tränade jag tills jag började bordtennisgymnasiet i Köping. Vid 19 års ålder fick jag ett kontrakt med Söderhamns UIF där jag fortfarande spelar. Min spelstil är väldigt allround, men med en bra forehand. Jag är hyfsat snabb och har bra returspel. Men framför allt är jag en stor känslospelare som visar vad jag tycker om min insats, både i med- och motgång. Jag har nu haft bordtennis som mitt arbete i åtta år, sedan jag tog studenten. Jag tillhör a-landslaget, gjorde mästerskapsdebut för ett år sedan då jag blev uttagen som en av fem spelare till VM i Paris. Och just nu ligger jag runt 200-sträcket på världsrankingen. Jag har vunnit SM-guld i lag 2010, i u-20 år 2008 och ett guld i dubbel tillsammans med klubbkamraten Viktor Brodd 2014. Internationellt har jag spelat mig till en 8-delsfinal i Pro tour-slutspelet 2012 och samma år vunnit en challengerturnering i Helsingborg.

 

Nu till det intressanta!

Vad är det som gör att man fortsätter att satsa? För det första är det en otrolig kick att vinna viktiga matcher och speciellt inför stor publik. Jag har aldrig varit nära droger, men känslan man får efter att gå segrandes ur en 40-50 minuter lång och tuff batalj, det är min drog här i livet. Adrenalinet, glädjen och lättnaden över att de tusentals timmarna man nött i träningshallen ger frukt är en underbar känsla. Att se hur långt man kan nå är den andra stora anledningen. Så länge jag känner hunger att förbättra mitt spel och min fysik, tillsammans med att så länge jag hatar att förlora, kommer jag att fortsätta satsa på bordtennisen.

 

Jag nämnde Zhang Jike, att han är en superstar i Kina. När jag var där senast syntes hans ansikte på var och varannan reklamskylt och var med på tv-reklamer, likt vår egen stjärna Zlatan Ibrahimovic. Med tanke på att bordtennis är världens näst största individuella idrott, och världens femte största idrott alla kategorier sett till antal utövare, är det inte konstigt att Jike är en riktig superstar. Men denna status kan vi svenska spelare inte ens drömma om att närma oss i Sverige.

 

”Pingis är väl inte jobbigt, man står ju bara där och bollar till varandra”, välkommen att komma och titta på en träning! Eller ännu enklare, gå in på Youtube och kolla på ihopklippta pingisvideos så lovar jag att ni ändrar uppfattning. Kondition, ben, bål och axlar är ett måste att hålla ordning på för att undvika förslitningsskador. För just de skadorna är vanliga. Hur mycket tränar vi då? En vanlig träningsvecka (utan matcher) består av tio pass á två och en halv timme och gym och kondition utöver det. Ett ”helt vanligt” träningsprogram för en professionell idrottare helt enkelt.

 

De flesta som väl har kommit in i pingisens värld och förstått sig på hur avancerad sporten är, fastnar sedan där och har skaffat ett intresse för resten av livet. Bedömning av skruv samtidigt som det är världens snabbaste bollsport gör att det är en sport med extremt små marginaler, och det är en stor del av att sporten är fantastisk!

 

Man brukar säga att vår klubb, Söderhamns UIF, representerar hela Norrland när det gäller bordtennis på elitnivå. Förutom oss är det bästa laget från Norrland ett topplag i tredjedivisionen. Därför är vår närmaste bortamatch i Stockholm, där både Spårvägen och Tibble/Kungsängen håller till. Resten är det desto längre till. Göteborg, Helsingborg, Eslöv och Simrishamn är några av resorna som det är lite längre än cykelavstånd till. Därför har det spenderats en hel del timmar i minibussen som vi alltid tar för att åka till matcherna. Är det något man önskar, inte bara för derbymatcherna utan även för hela Norrlandspingisen, så är det att Sundsvall ska få fram ett elitlag. För att Sundsvall inte har haft ett lag högre än tredjeligan på bra många är inte bra. Nu har staden dock många lovande ungdomar och jag hoppas att både spelarna och ledarna fortsätter att utvecklas!

 

Jag brukar säga att mina vardagar på plats i Söderhamn är underbara. Att få hålla på med idrotten man spelat sedan 5-årsåldern och samtidigt ha gott om tid för vänner och fritid. Ett liv likt andra heltidsidrottare, men i en sport som i Sverige lever i skymundan. En sport jag hoppas snart får ett nytt lyft i Sverige inom en snar framtid.