Gästbloggare: Hampus Nordberg

Klockan är över midnatt och då passar jag på att lägga ut den här veckans gästbloggare. Bordtennisspelaren Hampus Nordberg, uppväxt i Lucksta, har skrivit dagens inlägg där han berättar om sitt liv som bordtennisspelare. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________________

 

Livet som bordtennisspelare

 

”Pingis är väl inte jobbigt. Man står ju bara där och bollar till varandra.”, ”Kan man verkligen försörja sig på att spela pingis?”. Om man fått en dollar för varje gång man fått dessa frågor och försvarat sporten hade jag närmat mig summorna som Kinas superstar och regerande VM- och OS-mästaren Zhang Jike tjänar.

 

Hampus Nordberg är mitt namn, föddes 1987 och är uppväxt i Lucksta, ungefär 2,5 mil utanför Sundsvall. Där bodde och tränade jag tills jag började bordtennisgymnasiet i Köping. Vid 19 års ålder fick jag ett kontrakt med Söderhamns UIF där jag fortfarande spelar. Min spelstil är väldigt allround, men med en bra forehand. Jag är hyfsat snabb och har bra returspel. Men framför allt är jag en stor känslospelare som visar vad jag tycker om min insats, både i med- och motgång. Jag har nu haft bordtennis som mitt arbete i åtta år, sedan jag tog studenten. Jag tillhör a-landslaget, gjorde mästerskapsdebut för ett år sedan då jag blev uttagen som en av fem spelare till VM i Paris. Och just nu ligger jag runt 200-sträcket på världsrankingen. Jag har vunnit SM-guld i lag 2010, i u-20 år 2008 och ett guld i dubbel tillsammans med klubbkamraten Viktor Brodd 2014. Internationellt har jag spelat mig till en 8-delsfinal i Pro tour-slutspelet 2012 och samma år vunnit en challengerturnering i Helsingborg.

 

Nu till det intressanta!

Vad är det som gör att man fortsätter att satsa? För det första är det en otrolig kick att vinna viktiga matcher och speciellt inför stor publik. Jag har aldrig varit nära droger, men känslan man får efter att gå segrandes ur en 40-50 minuter lång och tuff batalj, det är min drog här i livet. Adrenalinet, glädjen och lättnaden över att de tusentals timmarna man nött i träningshallen ger frukt är en underbar känsla. Att se hur långt man kan nå är den andra stora anledningen. Så länge jag känner hunger att förbättra mitt spel och min fysik, tillsammans med att så länge jag hatar att förlora, kommer jag att fortsätta satsa på bordtennisen.

 

Jag nämnde Zhang Jike, att han är en superstar i Kina. När jag var där senast syntes hans ansikte på var och varannan reklamskylt och var med på tv-reklamer, likt vår egen stjärna Zlatan Ibrahimovic. Med tanke på att bordtennis är världens näst största individuella idrott, och världens femte största idrott alla kategorier sett till antal utövare, är det inte konstigt att Jike är en riktig superstar. Men denna status kan vi svenska spelare inte ens drömma om att närma oss i Sverige.

 

”Pingis är väl inte jobbigt, man står ju bara där och bollar till varandra”, välkommen att komma och titta på en träning! Eller ännu enklare, gå in på Youtube och kolla på ihopklippta pingisvideos så lovar jag att ni ändrar uppfattning. Kondition, ben, bål och axlar är ett måste att hålla ordning på för att undvika förslitningsskador. För just de skadorna är vanliga. Hur mycket tränar vi då? En vanlig träningsvecka (utan matcher) består av tio pass á två och en halv timme och gym och kondition utöver det. Ett ”helt vanligt” träningsprogram för en professionell idrottare helt enkelt.

 

De flesta som väl har kommit in i pingisens värld och förstått sig på hur avancerad sporten är, fastnar sedan där och har skaffat ett intresse för resten av livet. Bedömning av skruv samtidigt som det är världens snabbaste bollsport gör att det är en sport med extremt små marginaler, och det är en stor del av att sporten är fantastisk!

 

Man brukar säga att vår klubb, Söderhamns UIF, representerar hela Norrland när det gäller bordtennis på elitnivå. Förutom oss är det bästa laget från Norrland ett topplag i tredjedivisionen. Därför är vår närmaste bortamatch i Stockholm, där både Spårvägen och Tibble/Kungsängen håller till. Resten är det desto längre till. Göteborg, Helsingborg, Eslöv och Simrishamn är några av resorna som det är lite längre än cykelavstånd till. Därför har det spenderats en hel del timmar i minibussen som vi alltid tar för att åka till matcherna. Är det något man önskar, inte bara för derbymatcherna utan även för hela Norrlandspingisen, så är det att Sundsvall ska få fram ett elitlag. För att Sundsvall inte har haft ett lag högre än tredjeligan på bra många är inte bra. Nu har staden dock många lovande ungdomar och jag hoppas att både spelarna och ledarna fortsätter att utvecklas!

 

Jag brukar säga att mina vardagar på plats i Söderhamn är underbara. Att få hålla på med idrotten man spelat sedan 5-årsåldern och samtidigt ha gott om tid för vänner och fritid. Ett liv likt andra heltidsidrottare, men i en sport som i Sverige lever i skymundan. En sport jag hoppas snart får ett nytt lyft i Sverige inom en snar framtid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *