”Vet inte om drömmen levt utan Sundsvall”

Tom Lidén har tagit stora steg framåt i sin utveckling sedan han kom till Sundsvall Dragons och var en av lagets absolut bästa spelare den gångna säsongen. Nu är det oklart vart han spelar kommande säsong, men just nu är Lidén och försöker slå sig in i det svenska landslaget. I dag har han skrivit ett eget inlägg i Sportbloggen, och han blir den sista gästbloggaren på ett par veckor då undertecknad går på semester. I slutet av augusti är jag tillbaka och då kommer nya gästbloggare.

Ha en skön sommar!

_____________________________________________________________________________________

Jag flyttade till Sundsvall 2010 för att få spela för ett lag som skulle kunna ge mig ett eftertraktat SM-guld. Jag hade ett sedan tidigare i Södertälje från min första säsong i ligan, en säsong som inte blev som jag hade tänkt då jag diagnostiserades med diabetes på försäsongen och missade det mesta av vad som hade kunnat bli en fantastisk start på min ligakarriär. Jag var 17 år och jag spelade bara en match under den första säsongen och fick ett guld som jag inte kände att jag hade bidragit särskilt mycket till.
Även om jag inte var någon stjärnspelare i guldlaget 2010 i Sundsvall var jag ändå en bidragande faktor på ett annat sätt. Det guldet väger tungt för mig och är något jag kommer minnas så länge jag lever, och SM-guldet var bara starten på min tid i Sundsvall. Jag stannade i fyra år och det var dels för att vi alltid hade ett bra lag och jag utvecklades som spelare med större och större ansvar på planen, och för att jag och min sambo trivdes väldigt bra i stan.
Vid sidan om basketen passade jag på att läsa ekonomi i tre år på Mittuniversitetet där jag lärde känna många trevliga och roliga människor. Jag har även träffat och lärt känna hängivna fans, folk inom och runt omkring klubben och Sundsvallsbor i allmänhet som alla har gjort avtryck på mig och som jag kommer ha med mig vart jag än hamnar härnäst.
Just nu slåss jag om en plats i den 12-mannatrupp som ska ta Sverige till ett EM-slutspel nästa år och jag tänker inte särskilt mycket längre än ett par dagar framåt i taget. Men det finns en dröm om att få spela utomlands och vi får se vad som dyker upp.
Utan min tid i Sundsvall och den möjlighet att utvecklas som jag har fått, mycket tack vare det förtroende som Peter Öqvist har gett mig, vet jag inte ifall den drömmen fortfarande hade levt.
Så nu när jag har chansen tänker jag passa på att tacka Sundsvall och alla människor som jag har mött för allt jag har fått av er. Jag är inte klar med stan så vi ses igen, om det blir på basketplan eller i något annat sammanhang återstår att se.

 

Fotnot: Efter att Tom Lidén skrivit den här texten fick han vet att han inte får åka med till Belgien för helgens träningsmatcher med landslaget. Däremot är han fortfarande med i truppen och kommer att träna med landslaget under nästa vecka, och hoppas ta en plats i laget till nästa helg i Sarajevo.

Gästblogg: Oskar Gustafsson

Sommaren är här! Då passar jag på att bjuda på en riktig vinteridrottare som gästbloggare. Skridskotalangen Oskar Gustafsson är ett namn som ni säkerligen kommer få läsa mer om i framtiden. Här finns ett reportage som jag skrev om honom i vintras, och i dag skriver han själv i bloggen. Mycket nöje!

_______________________________________________________________________________

 

Oskar Gustafsson, vem är det? – kanske är en reaktion som några av er läsare får. Samma reaktion fick människor runt om i skridskosverige då jag gjorde min första riktiga tävling. Året var 2007, jag var nyss fyllda tio år och hade åkt skridskor i cirka ett halvår när jag skulle delta i Sveriges största ungdomstävling. Jag överraskade alla, inklusive mig själv då jag när resultaten summerats fick kliva högst upp på prispallen. Under den helgen föddes en dröm inom mig, en dröm att bli bäst i världen.
Jag är nu 17 år och för er som missat det skridskoåkare. Sommaren är äntligen här på riktigt och det var länge sedan isen tinade bort på Gärdehov. Isen som jag tog mina första stapplande skridskoskär på och samma is som jag under den gångna säsongen körde hem fyra stycken USM-guld på. När isen smält från skridskoovalerna vad gör en skridskoåkare då? För det går väl inte att åka skridskor? Helt riktigt, skridskorna ligger hemma och vilar, de tar jag inte fram förrän i början på augusti då jag åker till inomhushallen Vikingskippet i norska Hamar. Nu däremot är det löparskor, lyftarskor, inlines och framförallt cykelskor som jag har på fötterna. Det är med dessa skor som jag bedriver den riktigt tunga träningen under försäsongen. En uppbyggnadsperiod som under en vanlig vecka innehåller runt tio stycken pass som var för sig har en varierad längd på en-fyra timmar.

 

Under passen så får jag ofta besök av mjölksyran, den kan beskrivas som den där jobbiga arbetskamraten som du egentligen irriterar dig på men som du måste lära dig att tycka om för att arbetet ska bli väl utfört. Det är det skridsko handlar om, att lära sig att älska smärtan och samtidigt kunna behärska den väldigt komplexa tekniken. Men, det ser ju så lätt ut. Personer som glider fram, till synes utan ansträngning, på en is som har en spegelblank yta utan hinder i vägen och utan personer som försöker hindra en från att ta sig fram. Det enda som behöver göras är väl att sitta djupt, åka rakt fram för att sedan svänga vänster? Ja, det är sant, det är det enda som behöver göras, men att göra det på rätt sätt samtidigt som den irriterande arbetskamraten mjölksyran kommer in i bilden är lite klurigare. Det krävs år av träning för att kunna behärska sporten. Jag har nu haft en seriös satsning i två år, om ungefär tio år är det jag ska vara som bäst, det är då jag ska vinna de stora tävlingarna, det är då jag ska stå på toppen av min karriär, inte nu, inte nästa år, utan om lite mer än tio år.

 

Något som är viktigt att komma ihåg är att framgång och tålamod går hand i hand.För ett tag sedan fick jag beskedet att jag är uttagen i en ny SOK-satsning. Det är förstås väldigt motiverande och tanken med projektet är kort och gott att det ska generera i OS medaljer i framtiden. I fjol var mitt huvudmål med säsongen Ungdoms-SM, den kommande säsongen är det Junior-VM i Warszawa. Jag är då förstaårs-junior och kommer att tävla mot de som är upp till två år äldre, därför är målet i år att först och främst kvalificera mig dit. Väl där så kanske jag kan överraska, det har jag som sagt gjort förut, under min första tävling bland annat. Det som väntar framöver för mig är att jag ska försöka njuta så mycket som möjligt av sommaren, av träningen och på den vägen förhoppningsvis få njuta av nya framgångar under den kommande vintern och även längre fram i min karriär.

 
Väl mött!

Gästbloggare: Jenny Hjohlman

Den här fredagen får bloggen finbesök när landslagsspelaren Jenny Hjohlman har satt sig vid tangenterna. Jag kommer ihåg hennes sista säsong i SDFF där laget gick riktigt bra och där Hjohlman var fullständigt lysande i de allra flesta matcherna. I dagens inlägg berättar hon om åren i Sundsvall. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________________

 

”Det mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan”

 

Hej! Jag heter Jenny Hjohlman och spelar fotboll. Säsongerna 2007-2011 spelade jag i SDFF och det är om den tiden jag tänkte skriva lite.
Någon gång på hösten 2006 ringde telefonen. Jag minns inte exakt när men jag vet precis var jag var då jag tog emot samtalet. Jag hade börjat gymnasiet den hösten och just kommit hem från skolan. Det ringde när jag var några meter från ytterdörren och jag kommer ihåg hur jag stod där ute i höstdiset och lyssnade i mobilen. Det var dåvarande tränaren för Sundsvalls DFF som ringde och han undrade om jag kunde tänka mig att flytta upp till Sundsvall och spela med dom nästa säsong.
Tanken svindlade. Det var roligt, spännande och hur läskigt som helst. Några månaders funderande senare, i februari 2007, ungefär en vecka innan jag skulle fylla 17 år flyttade jag till Sundsvall. Omställningen från att bo i en familj med sex personer i en liten by i Hälsingland till att bo själv i Sundsvall var enorm och det tog egentligen flera år innan jag kände det som att jag kom hem när jag klev in i lägenheten. Jag saknade ofta min familj, men jag fick göra det jag älskade – jag fick spela fotboll!

 

Första året gick väldigt mycket upp och ner, både för mig och för laget. Vi låg precis ovanför strecket och det var inte förrän i sista omgången som det blev klart att vi skulle hålla oss kvar i Norrettan, som serien hette på den tiden.
Mitt sista år var precis tvärtom. Vi hade en fantastisk säsong, hade hur roligt som helst och slutade på en andra plats, bara tre poäng och några mål från att ta oss upp till Damallsvenskan.

 

Det kanske allra häftigaste det året var svenska cupen-matchen mot damallsvenska Hammarby. Vi låg under med 0–3 med tio minuter kvar då det, kanske mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan, hände. I hällande regn, till ljudet av åska och publikskrik och i skenet från strålkastare och blixtar vände vi till 3–3. I förlängningen dundrade vi fram, värre än någon åska någonsin dundrat fram över Norrporten Arena. När matchen var slut stod det 6–3 på resultattavlan, 6–3 till oss!!!
Att jag sedan slog knät i en sten då jag skulle ta ett morgondopp i en bäck och missade kvartsfinalen mot stjärnspäckade Tyresö är däremot en historia jag gärna glömmer. Jag tror detsamma gäller de spelare i laget, jag nämner inga namn, som också missade matchen på grund av knäskador. Den ena hade halkat under ett vattenkrig och den andra hade kört in i en stolpe med en postmoped.

 

Eftersom jag trivdes så bra det sista året var det inte alls självklart att ta steget och byta lag till Umeå IK när den möjligheten dök upp. Det tog emot att lämna Sundsvall, gemenskapen, staden och laget som kändes som en del av mig. Men jag hade drömt om att spela i Damallsvenskan hela mitt liv och jag kände att det var dags att ta steget vidare och flyttlasset gick alltså ännu längre norrut.

 

Tiden som gått sedan jag lämnade Sundsvall har bjudit på mycket. Jag är inne på min tredje allsvenska säsong, har spelat några matcher i A-landslaget och fått vara med om ett EM-slutspel på hemmaplan. Jag har till och med varit med om en riktig knäskada.
Åren i Sundsvall formade mig både som spelare och som människa. De bjöd på med- och motgångar, gråt och skratt och mängder med erfarenheter. Ibland när jag går mot ytterdörren hemma i Hälsingland tänker jag på telefonsamtalet 2006, samtalet som var början på en oförglömlig tid. Jag är verkligen enormt tacksam mot staden och framförallt laget som jag delat så många upplevelser med och jag är väldigt glad att jag tackade ja den där höstdagen!