Timrå imponerar på mig

Var på plats och såg Timrå IK mot topplaget Karlskrona under torsdagskvällen och det var faktiskt en häftig upplevelse.

Alla har väl hängt med i turerna kring Timrå den senaste tiden och hela föreningens existens är hotad. Det kan faktiskt ha varit den sista elitmatchen i Timrå på ett bra tag som vi såg igår.

Att spelartruppen och ledarna då lyckas gå ut och prestera på det sätt man gör är oerhört imponerande.

Anförda av publiken som slöt upp och verkligen visade sitt stöd för Timrå IK så slet spelarna stenhårt matchen igenom. Jag tycker det är beundransvärt att de lyckas fokusera på spelet och gå ut och visa sådan attityd som man gjorde igår. Det var klasser bättre än under den långa förlustsvit när laget inte alls fick spelet att stämma.

Timrå fick en drömstart på gårdagens match när Emil Berglund styrde in Emil Petterssons flippassning redan i första minuten. Karlskrona kom sedan tillbaka och vann på straffar, men Timrå IK ska ändå ta med sig den här insatsen som var klart bra.

Nu handlar allt om föreningens överlevnad och skulle TIK klara sig tror jag att laget har stora möjligheter att åtminstone förnya det Hockeyallsvenska kontraktet. I dagsläget skiljer sex poäng från sista- till åttondeplatsen.

Gästbloggare: Caroline Markström

Caroline Markströms inlägg publicerades i tidningen förra veckan, men av olika anledningar dök texten aldrig upp på bloggen.

Nu är den äntligen här!

Markström berättar om sitt liv som ishockeyspelare på andra sidan Atlanten. Mycket nöje!

______________________________________________________________

”Det finns inga ursäkter”

 

Jag började spela hockey i Kovland med killarna i min ålder och där spelade jag fram till J18. Något år innan det började jag med Timrås damlag samtidigt som jag spelade med killarna, men jag tyckte alltid att det var roligare att spela med killarna som jag hade växt upp med. Timrås damlag slogs sedan ihop med Sundsvall och vi blev senare bara Sundsvall, så när killarna började bli för stora och bra så fick jag övergå till att bara spela damhockey. Jag spelade med Sundsvall några år, sedan hamnade jag här på St.Cloud State University.

 
Sedan jag var liten hade jag sagt att jag ska spela collegehockey i USA, utan att riktigt veta vad det innebar. Men jag tog mig hit och spelar nu division I-hockey i den bästa dam-ligan i USA, WCHA, och jag älskar det.
Det är tuffa, roliga matcher med bra tempo. Vad som jag älskar mest med hockeyn här är att alla verkligen vill vara där. Alla kommer på varje träning, det finns inga ursäkter alls. Vi är på hallen mellan klockan 14-17 varje dag och då är alla där. Är du skadad så är du där ändå och gör rehab.

 
Jag var inte riktigt van vid det här, i Sundsvall var det mycket ursäkter och inte så mycket folk på träningarna vilket var omotiverande, och fick mig att stå lite still i utvecklingen tror jag, vil ket var mitt eget fel också. Eftersom vi var så lite folk så behövde man liksom
inte pressa sig så mycket och aldrig tävla med någon om platsen, och det var lite synd för det tycker jag är jätteviktigt. Här är det helt annorlunda, här gäller det att träna bra och spela bra om du vill spela. Vi tävlar om platser och jag känner att jag utvecklas här.

 

Nu kom jag nyligen med till min första turnering med Damkronorna, innan det hade jag bara varit med i U18 landslaget. Det här var en 4-nationersturnering och vi kom tvåa, förlorade finalen mot Kanada.

 

Personligen gick turneringen helt okej, jag spelade bra i två matcher och sådär i en match. Jag hade en rolig vecka med bra hockey och ett härligt gäng tjejer, och nu får vi se hur det går framöver.

 
Caroline Markström

”Pojkdröm uppfylld”

Helgerna är över och det är dags att dra igång 2015 på allvar. Då passar det bra med en ny gästbloggare och den här gången är det ex-tikaren Max Friberg som tagit sig tid att skriva ett inlägg. Han var förutom en bra hockeyspelare dessutom en jäkligt trevlig kille under sina år i Timrå, och nu har han nyligen fått göra sin debut i världens bästa liga.

Om det skriver Max i dagens inlägg.

Mycket nöje!

______________________________________________________________

Hej allihopa!

 

Jag heter MaxFriberg och fick äran från Oskar att göra ett gästinlägg här på bloggen om livet som hockeyspelare på andra sidan Atlanten.

Efter det mycket jobbiga slutet på min tid i Timrå där vi inte riktigt räckte till i Kvalserien och åkte ur Elitserien bestämde jag mig för att testa på hockeyn i Nordamerika. Jag hade skrivit på för Anaheim Ducks sommaren innan och dom tyckte lika väl som jag att det var dags att åka över.
Nu har jag varit här i ungefär ett och ett halvt år och jag gillar livet här borta. Man saknar såklart allt svenskt, men hittills så är saknaden nått man kan leva med.
Hockeymässigt känns det som jag har fått ett lyft och jag tror att dom mindre rinkarna här passar mig lite bättre, det är väldigt roligt med mycket fart, fysiskt spel och att så fort man har pucken i anfallszon så kan det bli en målchans.
Under dessa 2 säsonger jag har varit här har det varit spel i Anaheims farmarlag Norfolk Admirals…ända fram till för ungefär 2 veckor sen.
Säsongen började med träningsläger i Kalifornien med Anaheim Ducks och det gick över förväntan tyckte jag, och jag tillsammans med en till forward blev som sista spelare nedskickade till Norfolk. Härliga bortaresor i chartrade plan byttes mot 10-timmars bussresor.
Vi hann precis ner till 1:a seriematchen av dom 76 vi spelar här i AHL och där var tyvärr olyckan framme. Efter en kollision i första bytet (45 sekunder in) slog jag armbågen ur led och blev utan hockeyn i dryga 6 veckor. Efter veckor av läktarcoachning och rehab fick jag sen klartecken att hoppa på isen igen.
Sen fick jag ett samtal några dagar efter julaftonen, vi hade spelat match mot Lehigh Valley Phantoms (Philadelphia Flyers farmarlag) och var på väg till en annan ort på en av dom klassiska ”Roadtripsen” när jag blev nerkallad till tränarna i bussen.
”Congrats Maxy, you’re going to Anaheim in the morning”
Klockan 4 ringde klockan så mycket sömn blev det inte (inte för att jag kunde sova ändå) och jag begav mig till flygplatsen. Efter ca 6 timmar på planet landade jag i Kalifornien med sms väntande från min svenska lagkamrat och kompis Rickard Rakell, han gratulerade och berättade att vi skulle spela ihop redan samma eftermiddag!
Sen fanns det inte mycket tid att spilla, bara snabbt till hotellet, käka lunch, byta om och sen dra iväg till Honda Center!
En mäktig upplevelse där jag fick spela 8 minuter och 47 sekunder. Vi spelade mot Vancouver och det var ju extra coolt att få spela mot Sedinarna, att matchen sen gick till övertid och vi lyckades knipa extrapoängen var jätteroligt!
En dröm för alla unga hockeyspelare skulle jag tro att få spela i NHL och jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått genom åren.
Jag är väldigt imponerad hur alla dessa superstjärnor är så pass ödmjuka och hur väl dom tog hand om en när man själv inte är helt säker och van i den bra mycket större och mäktigare miljön än den man var van vid.
Nu är jag tillbaka i Norfolk igen och är just nu på bussen på väg norrut för 4 matcher på 6 dagar. Vi ligger på sista platsen i den östra konferensen och har mycket jobb att göra under våren om vi ska nå en slutspelsplats.
Där ligger fokuset nu, hjälpa laget så gott man kan och så klart även göra så bra ifrån sig så man kan få fler chanser i världens bästa hockeyliga.
Jag följer fortfarande Timrå så gott jag kan, kollar alltid resultaten och försöker se dom matcher som visas på tv:n .
Det var allt för mig, tack ni som läste!