Gästbloggare: Oskar Nordlund

Fredag igen och den här veckan har vi en riktigt intressant gästbloggare. Oskar Nordlund har gjort stor succé i Ångetröjan den här säsongen och öst in mål så långt i serien. Här berättar han med sina egna ord om sin speciella fotbollsresa. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________

Min resa in i fotbollens värld!

 
Det började med att vi blev historisk med Ånge Hockey, då vi tog oss till kvalet till hockeyallsvenskan. Men efter den säsongen så bestämde sig föreningen att man ska satsa på egna produkter och därmed så tackade man nej till div 1 platsen. Det gjorde mig väldigt frustrerad och jag ville lägga av. Då ringde hockeytränaren som lämnade Ånge för Kovland och ville att jag skulle provspela i hans nya lag. Tanken var att jag skulle provspela, men efter många om och men så blev det inte så, jag kände att pendlingen skulle bli för jobbig. Motivationen hade också försvunnit lite för hockeyn.

 

Janne Berglund hörde av sig från Ånge IF och undrade om jag ville spela fotboll med dom. Jag tog det som ett skämt och skrattade bort det, Ånge hade ju precis gått upp i division 3. Någon månad senare träffades vi på ICA i Fränsta igen och han frågade samma sak, då började jag förstå att han kanske menade allvar, men inget mer med det. Efter ett tag hörde Benny Matsson av sig till mig och ville att jag skulle komma testa. Då åkte jag upp till Ånge och tränade fotboll för första gången på en seriös nivå. Jag hade inställningen att verkligen ge det en chans, att försöka ta en plats i division 3.

 

Min första träningsmatch var mot Stöde IF hemma på Ånge IP . Debuten blev lyckad, det tog bara en minut innan jag gjorde mitt första mål för Ånge IF. Mina första matcher i Ånge IF var jag forward, som var min normala plats i ungdomsåren. Men efter ett möte med Benny så bestämde vi oss för att använda mig som höger yttermittfältare. Detta för att jag skulle kunna komma bakifrån och utmana med riktigt hög fart. Jag skulle kunna använda min löpstyrka, löpa stenhårt i djupled, och ibland driva inåt i banan och damma av bössan. Den detaljen visade sig fungera väldigt bra, jag gjorde en hel del mål (22) och en hel del assist (16) från den positionen, i min första ordentliga fotbollssäsong. Vi spelade oftast 4-4-2 och jag hade en lite friare roll, vilket gjorde att det ibland upplevdes som 4-3-3 av många motståndare. Jag sparade min energi för att försöka vara ett djur i offensiven istället för att använda kraften i defensiven. Lloyd Saxton fick hålla rent bakåt, så det var lugnt.

 

Bästa minnet första året av division 3 var när vi i premiären förlorade mot Kvarnsvedens IK, för att sedan i returen fullkomligt köra över dom på våran hemmaborg med 5-2. Det var väldigt nära att vi gick upp i division 2 redan då, men vi tappade några viktiga poäng och föll på mållinjen. Men  personligen tror jag att det var bra att vi inte gick upp det första året, ytterligare en säsong skulle göra oss ännu starkare och vi skulle få lite mer kött på benen.

 

I min andra säsong i Ånge IF spelade vi fortfarande i division 3. I genrepet så mötte vi Hudiksvalls FF på bortaplan och i minut 60 så sparkade jag ihop i ett motlägg och foten blev skadad. Denna skada kämpade jag med hela säsongen och testade ibland att spela halvskadad. Det var jättefrustrerande, men jag kunde inte hålla mig från att försöka spela och träna, även om det var omöjligt att prestera bra. Vi testade alla möjliga tejpningar och rehabprogram, men det blev bara lite bättre. Resultaten för laget var väldigt bra, men jag bidrog inte med så mycket. Jag gjorde någon balja (7) och några assist (7), men inte mer. När jag äntligen börjar känna mig fräsch och det är dags för seriefinal mot IFK Östersund på bortaplan, då är olyckan framme igen. I den sista träningen innan match trampade jag på bollen och fick någon slags vridning/smäll på mitt ena knä. Vi vann mot Östersund med 3-1, men jag kunde inte spela en enda minut. Jag spelade inget mer förrän sista matchen mot Höga Kusten fotboll, då det bara blev 5 minuter.

Vi vann serien efter några nervösa matcher och minuter och nästan otroliga resultat. Glädjen var enorm i hela laget! När vi kom hem efter matchen så stod folk på trottoarerna och jublade, bilar tutade och folk vinkade och skrek. Det var faktiskt lite häftigt när man tänker efter att det var i lilla Ånge. Jag kände mig lite sur att jag hade spelat så lite, men det va inte så mycket att göra med tanke på skadorna.

 

När fotbollssäsongen var slut frågade Ånge hockey om jag ville komma och spela med dom igen. Jag hade ju min knäskada, men tänkte att det kunde vara bra att bihehålla styrkan i benen. Med skridskorna på gjorde det inte ont på samma sätt. Hockeyn flöt på ganska bra, det var mycket glädje, men jag längtade efter fotbollen.

 

Försäsongen drog i gång med fotbollen och vi var ett division 2 lag. Jag började väldigt försiktigt med tanke på knäet, men det gick bara bättre och bättre. Vi blev inbjudna till Norrlandscupen i Nordichallen, där våra motståndare var Selångers FK och Hudiksvalls FF. Det var våra första steg på en stor plan för året, vi hade bara varit inomhus i Minervahallen i Ånge och tränat. Det var var nyttiga matcher för oss, även fast tajmningen och flåset inte var så bra. Men vi tog med oss vissa delar i spelet och tillbaka till nötning och mängder av träning på basgrejor, löpning, passningar och rörelse.

 

När det var dags för våran egen Berners Cup, hade spelet blivit klart bättre, även om jag kände att det var en bit kvar till toppformen. Vi började närma oss seriepremiären borta mot Hudiksvall och jag hade nästan bara jobbat och missat massor av fotbollsträning. Detta gjorde även att jag hade missat de fyra senaste träningsmatcherna och jag missade tyvärr premiären också pga jobb. Men jag siktade in mig på hemmapremiären mot Tegs SK.

Min debut var ganska bra med tanke på att jag missat många matcher och träningar. Jag var forward och gjorde en balja och det var ganska bra för mitt självförtroende. Man vill komma in i stimmet på en gång. Nästa match var mot Sandviks IK på Storsjö Arena i Umeå. Vi gjorde en riktigt bra match, inget mål för min del men stod för två framspelningar och det kändes bra.

 

Sedan var det dags för Selånger FK i ett DERBY! Alltid älskat derbyn för det är ju de ”stora” matcherna. Det kommer mer publik, det är mer känslor och det är sådan skön känsla. Denna gång var det extra skönt när jag fick avgöra tillställningen.  Det blev ett mål på frispark och ett mål på en djupledslöpning. Sedan Mariehem SK i våran hemmaborg. Jag gjorde ett mål innan pausvilan och var osynlig, efter halvtid blev det ytterligare två mål, men jag var fortfarande osynlig i spelet. Ett av målen är ett favoritmål, jag får bollen på mitten av planen, vänder upp och sätter fart mot mål, tar ett steg åt vänster och hamnar mellan mittbackarna och nyper till från 25-30 meter och bollen seglar in i mål, jag blir överlycklig! Som sagt, ett favoritmål.

 

Nu väntar Anundsjö på lördag, det blir en tuff match men vi ska göra allt vi kan för att vinna. Jag tror nyckeln ligger i försvarsspelet den matchen. Vi får inte glömma bort att vi har ett ruggigt bra defensiv med Lloyd i målet och en backlinje som har varit grym såhär långt.

 

Vi i Ånge får ofta höra att vi bara har engelsmän och ja, vi har engelsmän i laget. Men vi har även lokala förmågor som gör ett ruskigt bra jobb. Andreas Wikander stabil mittback, Daniel Näslund behöver nog inte säga så mycket om han, hans utvecklingskurva denna säsong är enorm i mina ögon! Sedan har vi vår luriga mittfältare Daniel Wallsten som bara växer och växer för varje dag som går. Plus alla andra, ingen nämnd, ingen glömd.

 

Oskar Nordlund #31, Ånge IF

Gästbloggare: Benny Matsson

Då är det dags för en ny gästbloggare. Den här gången är det Ånges succétränare Benny Matsson som satt sig vid tangenterna. Han förde upp sitt ÅIF till division II den här säsongen. Mycket nöje!

____________________________________________________________________

Att vinna en serie är speciellt. Glädjen visste inga gränser och laget firade i ungefär två timmar i det trånga omklädningsrummet i Salsåker-Ullångers (i folkmun Höga Kusten fotboll) omklädningsrum. Det var guldhattar, löpsedlar och champagnekorkarna sköts i taket. Själv kände jag mest bara lättnad, det hårda jobbet som alla i föreningen hade gjort hade också givit resultat. Resan gick sedan vidare mot Ånge och kvällens bankett. När vi närmade oss Ånge möttes vi av blåljus. Polisen, räddningstjänsten och kommunalrådet Sten-Ove Danielsson eskorterade oss sedan in till Ånge. Där möttes vi av människor som tutade, blinkade och vinkade överallt. Ja, det var riktigt läckert! Efter banketten bjöd assisterande tränaren Robert Åström med sig hela gänget i limousine till Sundsvalls nattliv.

Nu är säsongen 2013 historia och hela Ånge IF blickar framåt. Vi vill fortsätta utvecklas och vi har en massa saker som är på gång i föreningen. Division 2 är en helt ny nivå för många i laget. Men samtidigt så har vi ju kvalificerat oss för den nivån, då borde vi också höra hemma där. Jag känner mig ganska lugn, vi är långt framme i förberedelserna.

Om Thorssa spelar vidare? Ja, han spelar om jag säger det (gäller alltid).

Kommer engelsmännen tillbaka? Vi kommer inte bara prata svenska i omklädningsrummet 2014.

Vem är Peder Mousten? Det är ”Dansken” som han kallas i folkmun. Det som sitter fast, det sitter inte längre fast, om man säger så.

Berners Cup? Kommer vi att utveckla och hoppas kunna streama live från matcherna. Tanken är också att vi ska ha en studio med intervjuer mm. Helgen vecka 9 som vanligt.

Allstarmatchen? Utgångsläget är att det arrangemanget blir återkommande mot GIF Sundsvall. Men sedan ska det passa in i deras program också.

Några nya grepp? Ja, vi kommer ha individuella träningsprogram och träning på Moove. Vi kommer att ha bättre fysisk status än någonsin.

Säsongen 2014? Vi etablerar oss i division 2 och hela säsongen är en utvecklingsprocess.