Krönika: Det blir lokala medaljer i Sotji

Nedräkningen har pågått sedan länge och många utövare har haft fullt fokus på just de här kommande veckorna sedan år tillbaka – nu är det äntligen dags för OS. För dig som Dagbladetläsare tänker vi försöka leverera den bästa bevakningen av ett OS som vi någonsin gjort. På vår hemsida, dagbladet.se/sport, kommer det att vara ständiga uppdateringar med allt det senaste från OS, varje dag under hela mästerskapet. Vi har journalister på plats i Sotji som levererar material till både papperstidningen och till webben och vi kommer att sända flera webbtv-program varje dag. Personligen ser jag framförallt fram emot vad legendaren Thomas Wassberg kommer bjuda på i sitt program ”Vakna med Wassberg”.

 

Jag hoppas Wassberg kommer att få prata om ett antal svenska medaljer under OS-veckorna, och jag tror att han kommer prata om medaljörer från vårt område – kanske mer än en gång. Med curlinggänget i lag Sigfridsson, Henrik Zetterberg som lagkapten i Tre Kronor, Anna Holmlund i skicross-backen, snowboardåkaren Niklas Mattsson, Damkronornas Erica Udén Johansson och skiddrottningen Charlotte Kalla finns det stora möjligheter till lokala framgångar under de kommande veckorna.

 

Ur en lokal synvinkel känns den här OS-upplagan faktiskt glödhet på förhand och det skulle inte förvåna mig om vi kommer att få vara med om några riktigt minnesvärda ögonblick. Själv skulle jag till exempel älska om Anna Holmlund fick komma tillbaka från den tuffa skadeperioden hon har bakom sig och slå till med en guldmedalj i Sotji. Det vore ett idrottsögonblick värdigt ett OS och något att minnas.
Först ut av de lokala idrottarna var snowboardkillen Niklas Mattsson. Han grejade OS-biljetten i den allra sista världscupstävlingen i Kanada och tog sig vidare till semifinal i dagens slopestyle-kval. Mattsson har VM-silver på meritlistan och tidigare visat att han kan hävda sig i den yttersta världseliten. Kan han göra det igen på lördag?
Största medaljchanserna bland de lokala namnen tror jag ändå att curlinglaget, Henrik Zetterberg i Tre Kronor samt Charlotte Kalla har. Lag Sigfridsson vann EM-guld i december men pratade redan då om att deras fokus låg på OS. Det bådar gott och de kommer vara ett av lagen som kan gå hela vägen i Sotji.

 

Henrik Zetterberg har haft skadeproblem men så länge han är hel blir Tre Kronors lagkapten en stor nyckelspelare i jakten på guldet. ”Zäta” har verkligen visat klassen när han väl varit på isen den här säsongen och tidigare i veckan bidrog han starkt till Detroits seger i svenskmötet mot bröderna Sedins Vancouver. I den matchen producerade även Zetterbergs nye lekkamrat Gustav Nyquist som nyligen togs ut i OS-truppen även han – kanske får duon fortsätta kampera ihop under de kommande OS-veckorna. Jag tror i vilket fall att Tre Kronor tar en medalj i det här mästerskapet. Med spelare som Zetterberg, Sedinarna, Erik Karlsson, Alexander Steen och inte minst Henrik Lundqvist har Sverige ett världslag att ställa på benen i Ryssland. Att få se en final mellan Tre Kronor och hemmanationen Ryssland vore minst sagt en häftig upplevelse.

 

Charlotte Kalla har med all tydlighet visat att även hon är att räkna med under den här OS-säsongen. Konkurrensen för Kalla är oerhört tuff med norskorna Björgen och Johaug samt polskan Justyna Kowalczyk i spetsen. Jag tror ändå att Kalla kommer stå på pallen någon gång under mästerskapet. Efter några lite tyngre år har hon verkligen kommit tillbaka på allvar under den här vintern och utstrålat harmoni och självförtroende redan från första världscupstävlingen. Någon OS-medalj tror jag som sagt att det blir till vårt distrikt under OS-veckorna, och Sundsvallsbon Kalla är ett av de riktigt stora svenska medaljhoppen.

 

Jag hoppas att det är sådana idrottsliga minnen vi kommer att få bära med oss från OS-veckorna i Sotji, men förhandssnacket har till väldigt stor del handlat om helt andra, och betydligt större, frågor. Låt oss hoppas att dessa inte glöms bort eller sopas under mattan så fort mästerskapet är över.

Gästbloggare: Erica Udén Johansson

Då är det fredag igen och en ny gästbloggare är här. Den här gången är det en tjej som är högaktuell för OS i Sotji. Erica Udén Johansson valde att flytta hem från Nordamerika för att slå sig in i den svenska OS-truppen. I sitt inlägg skriver hon om livet på college, beslutet att flytta hem och kampen för att bli en OS-deltagare. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________

En annorlunda men ändå så välbekant säsong

Att få uppleva Sundsvall/Sverige vintertid var ett tag sedan för mig. Senaste gången jag var hemma vid jul var 2010. Annars brukar jag spendera mina vintrar och jular på andra sidan atlanten, nämligen i Hamden, Connecticut, USA där jag också pluggar på college. Quinnipiac Univeristy har som sagt varit mitt hem de senaste tre åren. Klimatet är ungefär som här fast i snitt några grader varmare. När vi väl får snö blir det alltid kaos och skolan stängs ner för att det är för riskfyllt att köra dit. De vet inte riktigt hur man plogar ordentligt där borta och risken finns också att folk kan stämma en till höger och vänster om något skulle hända, så det är enklare att stänga ner skolan och därmed undvika konflikter.

Valet att flytta till USA för studier var för mig ganska enkelt. Klart jag var nervös när jag skulle åka och oroade mig för hur allt skulle gå eftersom jag inte riktigt kände någon där men jag hade ändå en känsla av trygghet. Mamma och pappa hade pushat och peppat mig till att åka, ”Tänk vilken upplevelse! Varför inte prova nu när du har fått chansen? Det kan ju vara för sent senare.” Ja, de kan ju bli för sent  tänkte jag och ja, varför inte!  Skulle jag verkligen inte trivas där kan jag ju alltid komma hem igen och hitta på något annat.

Det kändes även som ett bra steg i karriären att spela college hockey. Jag hade precis deltagit i ett OS som trots snöpligt resultat var magiskt. Jag hade också vunnit SM-guld med Segeltorp, vilket jag är väldigt stolt över, men jag såg inget annat sätt att toppa det med utbudet som fanns i Sverige. Så jag tog mina väskor och flög över till USA. Sedan dess har tre snabba år gått med många utmaningar i både hockeyn och i skolan och jag har fått många fina minnen från alla spännande matcher och trevliga människor som har hjälpt till och stöttat mig när jag har varit som mest förvirrad.

Helt plötsligt är det OS år igen och jag kände att jag ville vara med i leken igen, jag ville ha revansch!

I våras satte jag mig ner med mina coacher på college och gick igenom de alternativ som jag hade och mina chanser till att få en plats i Damkronorna till OS. Plan A som vi kom fram till var att jag skulle stanna kvar i USA och fortsätta skolan som vanligt, men att jag inte skulle spela några matcher med mitt lag eftersom om jag skulle ta mig till OS skulle jag missa så många matcher. Jag tyckte inte att jag ville offra mer college matcher än vad jag redan hade gjort i och med reparationen av mitt korsband 2011. Jag skulle därför redshirta (på ren svengelska) vilket betyder att jag inte tappar ett av de totalt fyra år som man får spela college hockey.

Någon vecka senare kom det fram att en annan tjej ville byta skola och komma till oss istället. Mina coacher ville att hon skulle komma och tänkte därför använda pengarna de skulle ge till mig för mitt femte år till henne, vilket skulle betyda att jag var utan skolbidrag sista året. Det kändes ju lite sådär eftersom jag inte har de pengar som krävs för att gå där, ca 250 000kr/år. Då gick vi över till Plan B vilket var att flytta hem under OS året och spela för Wildcats igen.  Eftersom de hade lyckats ta sig till riksserien den här säsongen kändes det som att flytta hem inte var en dålig idé ändå.

Nu så här i efterhand kan jag säga att Plan B var definitivt den bästa idéen. Det är klart att jag kanske hade kunnat få högre tempo på mina träningar eftersom jag inte hade haft några matcher att ta hänsyn till och de faktum att college hockey är den bästa ligan för damhockey. Men om jag hade stannat där hade jag inte fått tillräckligt med chanser att visa upp mig för förbundskaptenen och slåss om OS platserna.

Att få spela i riksserien med Wildcats och få chanser att varje vecka  visa vad jag går för, har gett mig så mycket mer än vad jag hade kunnat få där borta.

Turneringen vi spelade i Örebro förra helgen med Damkronorna var ytterligare bevis på att min kurva fortfarande går uppåt och jag är nöjd med hur vi som lag spelade, men även hur jag själv spelade. Vi jobbar hårt med att få alla detaljer att hamna på plats och komma naturligt i vårt spel. Denna helg var definitivt ett steg i rätt riktning.

Nu har jag även fått veta att jag är uttagen till nästa turnering i Tyskland under nyår och det känns jätte kul! Senast jag var med i den turneringen gjorde jag två mål i finalen mot Kanada U22 och vi vann med 2-1, så jag har fina minnen från Tyskland också.

Detta är den sista turneringen innan OS så nu finns det inget att spara på! OS-truppen är sagd att den ska tas ut den 14 januari så samtidigt som det är en nervös väntan jobbar jag hårt för att kunna spela min bästa hockey någonsin.

Det har varit ett annorlunda år, jag är hemma i Sundsvall igen ett år för tidigt, men samtidigt är det välbekant eftersom det var med Wildcats min damhockey karriär startade. Tjejerna här är grymma att jobba med, det finns alltid någon att träna med utöver de ispass och fyspass vi kör med laget, så jag har bra förutsättningar för att lyckas med det jag vill. Nu gäller det bara att jag får ut det jag vill när det väl gäller också, men jag har en bra känsla och en tro på det jag gör!

Hoppas att alla får en trevlig jul och ett gott nytt år!

//Erica