Gästbloggare: Pontus Silfwer

En ny gästbloggare är här och den här gången är det en kille som varit med om en riktigt häftig fotbollssäsong. Pontus Silfwer från Alnö var en viktig kugge i det IK Frej som skrällde och tog sig hela vägen till Superettan nyligen.

Dessutom har han personligen en väldigt intressant bakgrund då han tidigt kom upp i GIF Sundsvalls A-lag men sedan har fått ta en liten omväg tillbaka till elitfotbollen igen.

Jag imponeras över hans resa!

Mycket nöje.

______________________________________________________________________________

 

Vägen tillbaka till Elitfotbollen

 

För snart fem år sedan startade jag min fotbollskarriär på elitnivå. Med två säsonger i GIF Sundsvall och Superettan. Under säsongerna fick jag chansen att göra tjugofem framträdanden i det älskade blåa matchstället. Men under dessa två säsonger lyckades jag inte ta en plats i laget och under vår resa mot Allsvenskan blev det bara två matcher från start. Kanske borde jag ha satsat på spel i ett annat lag, men som 18-åring var jag inte beredd att lämna mitt älskade GIF.
När jag såg GIF avancera till Allsvenskan hemifrån tv-soffan så hade jag svårt att känna den där äkta glädjen. Jag var så klart glad och stolt över grabbarna, men själv kände jag mig inte särskilt delaktig i avancemanget. Under sommaruppehållet min sista säsong passade jag på att provspela för ett annat lag och chansen att skriva på för ett topplag i Division I dök upp. Men jag tvekade och i samtal med GIF fick jag signaler om att de gärna såg att jag stannade kvar i klubben.
Att fyra månader senare få beskedet att Sundsvall ville gå skilda vägar kom minst sagt som en kalldusch. Jag hoppades in i det sista att det skulle finnas någon annan klubb där jag skulle kunna få chansen att spela i Superettan, men intresset fanns helt enkelt inte.
Vid det här laget var det väldigt länge sedan fotboll kändes roligt. Kanske har jag inte vad som krävs för att spela i Superettan? Jag övervägde att helt lägga av med fotbollen.
Den assisterande tränaren i Sundsvall, Sören Ericson, valde att sluta samma säsong och ta över Division II-laget Hudiksvall. Sören hade alltid stöttat mig och vi pratade ofta. Sören fick mig på andra tankar och det blev plötsligt ett lätt beslut att följa honom till Hudiksvall och spela boll.
Jag bosatte mig fem minuter ifrån träningsanläggningen i en lägenhet på tjugo kvadratmeter. Jag började för första gången på många år känna mig som en betydelsefull pusselbit i ett fotbollslag och fotboll började bli roligt igen. Det var förstås tufft att vara arbetslös Division II-spelare, men all min lediga tid la jag på styrketräning. Med glädjen kom styrkan och viljan. Men även om Sören var ett fantastiskt stöd, så var det en bra bit från Division II till Superettan.
Efter säsongen i Hudiksvall hörde ett Division 1-lag av sig – IK Frej. IK Frej var inte direkt något lag jag hade hört talats om förut. Nyfiket besökte jag Vikingavallen, en förfärlig konstgräsplan utslängd mitt i ett villaområde i Täby Kyrkby. Faciliteterna var nog knappt godkända för Division 1.
Men det fanns någonting i och kring IK Frej. Laget, tränarna, styrelsen – alla var glada, hejade på varandra och alla verkade känna varandra väldigt väl, som en familj.
Jag hade ett möte med Bartosz, tränare i IK Frej. Han försökte inte sälja in någon eventuell ny arena eller någon form av storsatsning. Han sålde in den fotbollsfilosofi som han stod för och en dröm om ett lag som spelar bra fotboll och kämpar för varandra. Jag skrev på för två år.
Inte långt senare kom grupplottningen till Svenska Cupen som IK Frej hade kvalificerat sig till säsongen innan. Och självklart skulle vi möta GIF Sundsvall på hemmaplan. IK Frej är ett spelande lag och vi rullade oss fram till en 2–1-seger.
Säsongen 2013 slutade vi på en mittenplacering i tabellen, trots en svag säsongsinledning. Tack vare Bartosz förtroende och en del av ett spelande lag, kände jag nu att jag lyckats etablera mig som en spelförande mittfältare i ett etablerat Division 1-lag.
Säsongen 2014 startade vi med 15 nya spelare – vi var 4-5 spelare kvar från säsongen 2013 plus ytterligare några namn från juniorlaget. Men det märktes snabbt att Frej inte hade värvat 15 nya individer – vi hade värvat ett lag.
Säsongen började med fem raka segrar och när det var dags för uppehåll så var vi serieledare, något som ingen hade räknat med. Ända in i sista omgången så spelade vi om förstaplatsen, dock var AFC United strået vassare under höstsäsongen – och de knep direktplatsen.
Efter sista matchen visste vi att vi skulle få kvala mot anrika Östers IF. Inför den första kvalmatchen höll Bartosz ett kort tal:
– Om vi hade fått tagit en kvalplats innan säsongen hade börjat, sa Bartosz, hade vi tagit den då?
Alla i laget var överens – det hade vi. Vi hade inte förlorat en direktplats till Superettan, vi hade spelat till oss en välförtjänt kvalplats.
I kvalet förvånade IK Frej nog alla i år. Och ärligt talat hade de flesta nog ingen aning om vilka vi var. Men efter att vi spelat Öster ut ur Superettan med totalt 5–3 över två matcher så lyckades vi skapa en hel del fotbollsrubriker.
Lilla IK Frej som knappt fått plats i den lokala tidningen under säsongen syntes nu plötsligt i alla de stora tidningarna och i sportinslagen. IK Frej från Täby Kyrkby spelar elitfotboll i Superettan nästa år. Och som vi har firat!
För egen del så har jag aldrig varit så här nära ordinarie spel i Superettan. Men samtidigt så sitter jag på ett utgående kontrakt. Självklart finns det en liten del i mig som undrar om Superettan verkligen ska bli verklighet?
Att få vara en ordinarie pusselbit i ett spelande mittfält är ju det jag har arbetat så länge för. IK Frej har uttryckt intresse för en förlängning av kontraktet och andra lag i Superettan har hört sig för. Och även ett utländskt lag i en bra serie!
Peppar peppar ta i trä, men nog ser det ut som att jag kanske får spela elitfotboll nästa år. Så om ni håller tummarna för Alnösonen Pontus Silfwer under nästa säsong så lovar jag att bjuda på massor av mittfältsmagi i Superettan!

 

Unika förmågan som talar för GIF

Redan timmarna innan matchen kändes det som en bra GIF-dag. Då kom nämligen beskedet att ett Ängelholms FF i kris trots allt kan fullfölja säsongen och därmed slipper tabellen ritas om. Det var ett viktigt, väntat och positivt besked för alla inblandade – inte minst för GIF Sundsvall.

Därmed hade laget allt i egna händer inför matchen mot Sirius. Även om det spelmässigt inte var lysande så blev det till slut tre poäng mot Uppsalalaget, och det var skyttekungen Johan Eklund som stod för avgörandet.

Pa Dibba och nämnde Eklund måste vara seriens främsta anfallspar och de visade upp sitt samarbete i slutet av den första halvleken. Jón Gudni Fjóluson levererade som så många gånger förr en bra djupledsboll, Dibba löpte ifrån försvaret och spelade mycket fint fram till Eklund som satte dit ledningsmålet.

Johan Eklund är nu på väg att skriva in sig som en riktigt stor GIF-spelare. Han är redan klubbens främste målskytt på 2000-talet och nu är han på god väg att skjuta laget mot en ny allsvensk sejour. Eklund är både en målskytt och lojal lagspelare i ett – det är inte särskilt vanligt. Dessutom vågar han ställa krav på sin omgivning och jag tror att han betyder väldigt mycket för den här gruppen.

Jag minns hur otroligt irriterad han var efter det misslyckade kvalet mot Halmstads BK förra säsongen och Eklund vill nog inte uppleva samma känsla en gång till. Den här säsongen vill skyttekungen föra sitt GIF upp till Allsvenskan och det faktum att han förlängde sitt kontrakt redan för en tid sedan vittnar om att han tror att laget kommer att klara det och ta steget upp.

Efter gårdagens seger mot Sirius är den tron knappast mindre. Tvärtom, GIF har nu skaffat sig ett fantastiskt utgångsläge inför den sista omgången av Superettan och en kvalplats är redan säkrad.

Det kommer dessutom räcka med en poäng hemma mot bottenlaget Landskrona för att gå direkt upp och det är givetvis ett läge som alla inblandade hade tackat ja till om man fått chansen inför den här säsongen. Det här är en matchboll som man bara inte får missa, men samtidigt ska man komma ihåg att Landskrona har ett förnyat kontrakt att spela för och de kommer att sälja sig dyrt.

Men med tanke på hur den här GIF-upplagan gång på gång lyckats vinna tighta matcher är känslan god inför söndagens avgörande, sju uddamålssegrar på de nio senaste matcherna säger en hel del om karaktären på den här gruppen. Just nu känns det som om det inte spelar någon roll hur GIF spelar, de hittar alltid ett sätt att gå vinnande ur matcherna och det är precis den unika egenskapen som behövs den här tiden på året. Det är en sådan egenskap som är skillnaden mellan ett allsvenskt avancemang eller ytterligare ett år i Superettan.

Nu gäller det att fortsätta på samma sätt hela vägen in. Efter matchen uttalade sig tränare Joel Cedergren klokt när han menade att man inte kan gå in med inställningen att bevaka något i sista matchen. Gör man det är man illa ute och risken är att man blir passiv. På söndag vill jag i stället se ett GIF Sundsvall som går ut på sin egen hemmaplan och vågar gå för seger.

Då talar mycket för att det kan leda hela vägen till en allsvensk återkomst.

Krönika: Målet som gjorde skillnad

När inhopparen Daniel Sliper distanssköt in 2–1-målet borta mot Syrianska innebar det samtidigt att GIF Sundsvall nu kopplat greppet om en direktplats till Allsvenskan. Det är stor skillnad på att vara laget som har allt i egna händer i stället för att tvingas förlita sig på andra lag under de sista omgångarna. Nu är det upp till Hammarby och GIF Sundsvall att förvalta det läge man skaffat inför de tre sista matcherna.

Med tre uddamålssegrar på de fyra senaste matcherna känns det dessutom som Sundsvallslaget verkligen fattat vad det handlar om under de här kalla höstkvällarna – att ta tre poäng. Det spelar ingen roll hur det ser ut utan det är de tre poängen som räknas, och just nu har GIF de där marginalerna som krävs med sig.

Tre poäng blev det mot Syrianska, och att det var just Daniel Sliper som fick sätta dit segermålet känns helt rätt. En laglojal spelare som varit med om att gå upp i Allsvenskan och sedan även åka ur högsta serien med GIF. Den här säsongen har han tagit sig tillbaka från skadeproblem och dessutom valt att förlänga sitt kontrakt med Sundsvallslaget över nästa säsong.

Sliper är en spelare som ofta levererar, och med sitt långskott mot Syrianska såg han till att skjuta klubben allt närmare ett nytt avancemang.

Gästbloggare: Jenny Hjohlman

Den här fredagen får bloggen finbesök när landslagsspelaren Jenny Hjohlman har satt sig vid tangenterna. Jag kommer ihåg hennes sista säsong i SDFF där laget gick riktigt bra och där Hjohlman var fullständigt lysande i de allra flesta matcherna. I dagens inlägg berättar hon om åren i Sundsvall. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________________

 

”Det mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan”

 

Hej! Jag heter Jenny Hjohlman och spelar fotboll. Säsongerna 2007-2011 spelade jag i SDFF och det är om den tiden jag tänkte skriva lite.
Någon gång på hösten 2006 ringde telefonen. Jag minns inte exakt när men jag vet precis var jag var då jag tog emot samtalet. Jag hade börjat gymnasiet den hösten och just kommit hem från skolan. Det ringde när jag var några meter från ytterdörren och jag kommer ihåg hur jag stod där ute i höstdiset och lyssnade i mobilen. Det var dåvarande tränaren för Sundsvalls DFF som ringde och han undrade om jag kunde tänka mig att flytta upp till Sundsvall och spela med dom nästa säsong.
Tanken svindlade. Det var roligt, spännande och hur läskigt som helst. Några månaders funderande senare, i februari 2007, ungefär en vecka innan jag skulle fylla 17 år flyttade jag till Sundsvall. Omställningen från att bo i en familj med sex personer i en liten by i Hälsingland till att bo själv i Sundsvall var enorm och det tog egentligen flera år innan jag kände det som att jag kom hem när jag klev in i lägenheten. Jag saknade ofta min familj, men jag fick göra det jag älskade – jag fick spela fotboll!

 

Första året gick väldigt mycket upp och ner, både för mig och för laget. Vi låg precis ovanför strecket och det var inte förrän i sista omgången som det blev klart att vi skulle hålla oss kvar i Norrettan, som serien hette på den tiden.
Mitt sista år var precis tvärtom. Vi hade en fantastisk säsong, hade hur roligt som helst och slutade på en andra plats, bara tre poäng och några mål från att ta oss upp till Damallsvenskan.

 

Det kanske allra häftigaste det året var svenska cupen-matchen mot damallsvenska Hammarby. Vi låg under med 0–3 med tio minuter kvar då det, kanske mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan, hände. I hällande regn, till ljudet av åska och publikskrik och i skenet från strålkastare och blixtar vände vi till 3–3. I förlängningen dundrade vi fram, värre än någon åska någonsin dundrat fram över Norrporten Arena. När matchen var slut stod det 6–3 på resultattavlan, 6–3 till oss!!!
Att jag sedan slog knät i en sten då jag skulle ta ett morgondopp i en bäck och missade kvartsfinalen mot stjärnspäckade Tyresö är däremot en historia jag gärna glömmer. Jag tror detsamma gäller de spelare i laget, jag nämner inga namn, som också missade matchen på grund av knäskador. Den ena hade halkat under ett vattenkrig och den andra hade kört in i en stolpe med en postmoped.

 

Eftersom jag trivdes så bra det sista året var det inte alls självklart att ta steget och byta lag till Umeå IK när den möjligheten dök upp. Det tog emot att lämna Sundsvall, gemenskapen, staden och laget som kändes som en del av mig. Men jag hade drömt om att spela i Damallsvenskan hela mitt liv och jag kände att det var dags att ta steget vidare och flyttlasset gick alltså ännu längre norrut.

 

Tiden som gått sedan jag lämnade Sundsvall har bjudit på mycket. Jag är inne på min tredje allsvenska säsong, har spelat några matcher i A-landslaget och fått vara med om ett EM-slutspel på hemmaplan. Jag har till och med varit med om en riktig knäskada.
Åren i Sundsvall formade mig både som spelare och som människa. De bjöd på med- och motgångar, gråt och skratt och mängder med erfarenheter. Ibland när jag går mot ytterdörren hemma i Hälsingland tänker jag på telefonsamtalet 2006, samtalet som var början på en oförglömlig tid. Jag är verkligen enormt tacksam mot staden och framförallt laget som jag delat så många upplevelser med och jag är väldigt glad att jag tackade ja den där höstdagen!

Gästbloggare: Angelica Lindholm Forsell

Tjäna Tjääna Tjääääna!!

Mitt namn är Angelica Lindholm Forsell, men kallas för Angen. 29 år ung och bor i Timrå med min man och vår son Algot, 5 år. Springer efter en sån där rund boll i Selånger FK dam som spelar i Div 1 Norra Norrland.

Jag började min karriär som 9-åring i IFK Timrås flicklag födda 85.

Mina föräldrar tyckte jag skulle göra något efter allt jag varit med om under det gångna året. Jag hade haft en tumör stor som ett nyfött babyhuvud på min äggstock. Så behandlades med cellgifter osv..

Nåja.. sparka boll var ju rätt roligt!

Jag minns första träningen vääldigt väl. Grus, skolplan i Timrå.

Jag kom dit som den lilla rumpnisse jag såg ut som. Elr kanske ska säga tant… mitt hår var på väg ut efter att jag tappat det och jag såg ut som ja.. mormor och farmor ser ut i huvudet.. kort hår med massa massa lockar.. Sexigt! Njaa..

Tjejerna kom springandes mot mig och frågade om dom fick kalla mig för Angen. Ja visst fick dom det!

Jag tror de kan ha å göra med att det var en tjej som spelade i 82:ornas lag som kallades för Angen som var rätt duktig.  Så Tack Angen Lindström.. utan dig hade jag nog inte kallats Angen idag! 😉

 

 

Åren gick och jag gjorde det rätt bra ifrån mig. Distriktslaget, några landslagsamlingar, Sund och SDFF står i mitt ”CV”. Och nu även Selånger.

Men vi backar bandet till tiden i SDFF. Jag spelade en halv säsong med dom redan som 15-åring. Gjorde jävligt bra ifrån mig.. blev en startspelare i div 1 (då näst högsta serien) gjorde mål, blev matchens lirare mm.. men så var de en viss person i laget som inte tålde att de kom en yngre som fick mer uppmärksamhet än henne.. Jag tog åt mig av rätt mycket av hennes snack. Och valde att gå tillbaka till Timrå halvvägs in i säsongen. Att det berodde på henne vet hon nog inte om.. och jag vet inte om hon skulle förstå nu att hon var rätt taskig.. men men.. jag är int bitter. Tappade bara mina chanser att få åka på fler landslagsamlingar då div 2 ansågs vara för låg nivå.. haha.. Tack!

Nä men skämt å sido. Då trivs jag hellre i ett lag än att spela och kanske lägga av pga att en människa inte kunde bete sig!

Men där och då bestämde jag mig för att jag absolut inte skulle bli som henne..

 

Spelade med Timrå säsongen ut, sen bytte jag till Sund! Där spelade jag i 3 säsonger om jag inte minns fel. Sen gick jag till SDFF igen då dom gick upp till div 1 igen inför säsongen 05. Och första åren var jäkligt roliga och lärorika. Hög nivå och ett gäng ödmjuka tjejer som alla hade samma mål!

 

2008 blev jag gravid med sonen Algot, som kikade ut i slutet av April 09. Tror ni man var lite sugen att spela?

Jo tack!

Testade ca 7 veckor efter förlossningen men ni kanske kan lista ut hur de gick?  Föreställ er en fet kossa som ska hoppa över häckar..  Nä! Jag gav de 5 veckor till sen var jag igång. En div 3 match och jag gjorde 4 mål.. jag tror jag gjorde 3-4 löpningar, (föreställ er kossan igen). Fick spela en div 2 match och sen 7 min i sista div 1 matchen. Sen var det bara till att börja ladda inför säsongen 2010. Hela laget hade nästan bytts ut och vi hade nya tränare som inte hade koll på vad man gick för.

Jag öste in mål i div 2 under våren och satt på bänken i div 1.  Men på hösten efter att ha gjort 4 mål i en match mot Hudik så fick jag chansen att starta matchen därpå med div 1.

Och den chansen tog jag.

Vi (jag, Emma Jonsson och Linda Sjödin) blev ”SDFF:s glödheta forwards” Jag och Jonsson på topp och Sjödda med kanonen strax bakom oss.

Hösten rullade på bra!

 

Inför säsongen 2011 fick vi återigen nya tränare.  Körde på som vi avslutade förra.. Jag var absolut en av dom 2 där framme fick jag höra på enskilda samtalet. Och de gick rätt bra.. förutom en träningsmatch mot Östersund där ingen var bra. Efter den så var jag helt plötsligt deras 4e val. (Ca 2 veckor efter dom suttit och sagt att jag absolut var en av dom 2 där framme).

Då ställde jag mig frågan,  är det värt all slit och tid från familjen? Bussåkandet in till träningarna 5 dagar i veckan, alla byten jag fick göra på jobbet för att kunna spela matcher med både Div 2 och 1. Bytte så jag jobbade när jag skulle varit ledig..Jag gav säkert upp en hel månadslön under 2010 då jag fick ge bort pass för att kunna vara med.

Jag hade en son hemma som utvecklades i rask takt och jag skulle samtidigt vara en bra mamma och sambo! Ja ni hör.. Vi damer har det långt ifrån lika bra som herrar på den nivån.   Hade jag kunnat leva på fotbollen hade jag nog inte fått ”soppatorsk”.

Prestationsångesten kom som ett brev på posten. Ångesten över att inte vara närvarande hemma med min son och sambo fick mig till slut att ”ge upp” ett svårt beslut att fatta i huvudet. Men i hjärtat var de enkelt.

Klart som fan att ens familj går före ett fritidsintresse som man inte tjänar ett skit på… men jag ville ju spela..

 

Jag bad om att få bli utlånad till Sund IF. Div 2. Vilket jag blev! Där fick jag träna lite som jag ville och det var på mina villkor. Kan låta konstigt. Men tjejerna och ledarna ställde upp på det och ja.. jag tackar dom från djupet av mitt hjärta att dom var så förstående som dom var. Dom har en stor medverkan till att jag ens spelar fotboll idag.

Tack alla Sundare!

Tyvärr så fick dom dra sig ur div 1. eftersom suget efter att återigen spela på lite högre nivå fanns så stod valet mellan Alnö, Timrå, Östersund elr Selånger.

 

Valet föll på Selånger. Heltidslön och vassa förmåner. Betalt boende mm.. Haha där lurade jag er allt! Valet var rätt enkelt, Selånger hade ett härligt gäng!  Vårsäsongen startade otroligt bra. Vi vann matcher och vi öste in mål. Jag, Sandra och Sanna gjorde 13 mål vardera.

Under hösten gick det betydligt sämre.

Tappade Sandra till SDFF och jag fick lägga mig på operationsbordet för att ta bort en ny tumör från äggstocken, och vi fick några skador på en redan tunn trupp. Så hösten var rätt tung. Men tjejerna kämpade till sig ett nytt kontrakt i div 1.

Denna säsong har börjat rätt bra. 2 vinster och en förlust.

Höjdpunkterna denna säsong kommer såklart vara derbyna mot SDFF som tyvärr åkte ur Elitettan ifjol och hamnade i samma serie som oss.

Förhoppningsvis är dom bara ner och vänder och ser till att Medelpad har ett lag högre upp. Vilket behövs för att hålla damfotbollen i Medelpad attraktiv.

Personligen tror jag inte SDFF hade varit där dom är idag om ett samarbete mellan klubbarna här i stan hade startat tidigare (är lite på gång nu, och de är väl på tiden!!)  men för att sånt ska funka, så gäller det att ge och ta. Inte bara Ta och ta och tro att man ska få hjälp då man som mest behöver de! Men man lär sig av sina misstag sägs de ju!

Självklart skulle jag gärna se oss gå upp. Men vi har inte som mål att gå upp i år då det kostar en hel del att spela i Elitettan.

Men vem vet. Allt kan hända!

 

Nä nu är ni rätt less på att läsa va?

Ha en underbar helg allihopa!  Själv sitter jag på bussen på väg uppåt i landet för att imorgon möta nykomlingarna Kiruna!  En bussresa på sisådär 11 timmar!

Mysigt!

Kom ihåg!

Behandla andra som ni själva vill bli behandlade, var ödmjuk och ärlig. Så kommer man långt. Och våga säga ifrån om någon behandlar er illa!

Peppa varandra om det går lite tungt.

Alla vägar är inte spikraka upp till toppen, ibland måste man klättra lite omvägar för att komma dit man vill!

I motgång föds framgång sägs de..

 

Pöss //Mamma Angen!

Gästbloggare: Oskar Nordlund

Fredag igen och den här veckan har vi en riktigt intressant gästbloggare. Oskar Nordlund har gjort stor succé i Ångetröjan den här säsongen och öst in mål så långt i serien. Här berättar han med sina egna ord om sin speciella fotbollsresa. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________

Min resa in i fotbollens värld!

 
Det började med att vi blev historisk med Ånge Hockey, då vi tog oss till kvalet till hockeyallsvenskan. Men efter den säsongen så bestämde sig föreningen att man ska satsa på egna produkter och därmed så tackade man nej till div 1 platsen. Det gjorde mig väldigt frustrerad och jag ville lägga av. Då ringde hockeytränaren som lämnade Ånge för Kovland och ville att jag skulle provspela i hans nya lag. Tanken var att jag skulle provspela, men efter många om och men så blev det inte så, jag kände att pendlingen skulle bli för jobbig. Motivationen hade också försvunnit lite för hockeyn.

 

Janne Berglund hörde av sig från Ånge IF och undrade om jag ville spela fotboll med dom. Jag tog det som ett skämt och skrattade bort det, Ånge hade ju precis gått upp i division 3. Någon månad senare träffades vi på ICA i Fränsta igen och han frågade samma sak, då började jag förstå att han kanske menade allvar, men inget mer med det. Efter ett tag hörde Benny Matsson av sig till mig och ville att jag skulle komma testa. Då åkte jag upp till Ånge och tränade fotboll för första gången på en seriös nivå. Jag hade inställningen att verkligen ge det en chans, att försöka ta en plats i division 3.

 

Min första träningsmatch var mot Stöde IF hemma på Ånge IP . Debuten blev lyckad, det tog bara en minut innan jag gjorde mitt första mål för Ånge IF. Mina första matcher i Ånge IF var jag forward, som var min normala plats i ungdomsåren. Men efter ett möte med Benny så bestämde vi oss för att använda mig som höger yttermittfältare. Detta för att jag skulle kunna komma bakifrån och utmana med riktigt hög fart. Jag skulle kunna använda min löpstyrka, löpa stenhårt i djupled, och ibland driva inåt i banan och damma av bössan. Den detaljen visade sig fungera väldigt bra, jag gjorde en hel del mål (22) och en hel del assist (16) från den positionen, i min första ordentliga fotbollssäsong. Vi spelade oftast 4-4-2 och jag hade en lite friare roll, vilket gjorde att det ibland upplevdes som 4-3-3 av många motståndare. Jag sparade min energi för att försöka vara ett djur i offensiven istället för att använda kraften i defensiven. Lloyd Saxton fick hålla rent bakåt, så det var lugnt.

 

Bästa minnet första året av division 3 var när vi i premiären förlorade mot Kvarnsvedens IK, för att sedan i returen fullkomligt köra över dom på våran hemmaborg med 5-2. Det var väldigt nära att vi gick upp i division 2 redan då, men vi tappade några viktiga poäng och föll på mållinjen. Men  personligen tror jag att det var bra att vi inte gick upp det första året, ytterligare en säsong skulle göra oss ännu starkare och vi skulle få lite mer kött på benen.

 

I min andra säsong i Ånge IF spelade vi fortfarande i division 3. I genrepet så mötte vi Hudiksvalls FF på bortaplan och i minut 60 så sparkade jag ihop i ett motlägg och foten blev skadad. Denna skada kämpade jag med hela säsongen och testade ibland att spela halvskadad. Det var jättefrustrerande, men jag kunde inte hålla mig från att försöka spela och träna, även om det var omöjligt att prestera bra. Vi testade alla möjliga tejpningar och rehabprogram, men det blev bara lite bättre. Resultaten för laget var väldigt bra, men jag bidrog inte med så mycket. Jag gjorde någon balja (7) och några assist (7), men inte mer. När jag äntligen börjar känna mig fräsch och det är dags för seriefinal mot IFK Östersund på bortaplan, då är olyckan framme igen. I den sista träningen innan match trampade jag på bollen och fick någon slags vridning/smäll på mitt ena knä. Vi vann mot Östersund med 3-1, men jag kunde inte spela en enda minut. Jag spelade inget mer förrän sista matchen mot Höga Kusten fotboll, då det bara blev 5 minuter.

Vi vann serien efter några nervösa matcher och minuter och nästan otroliga resultat. Glädjen var enorm i hela laget! När vi kom hem efter matchen så stod folk på trottoarerna och jublade, bilar tutade och folk vinkade och skrek. Det var faktiskt lite häftigt när man tänker efter att det var i lilla Ånge. Jag kände mig lite sur att jag hade spelat så lite, men det va inte så mycket att göra med tanke på skadorna.

 

När fotbollssäsongen var slut frågade Ånge hockey om jag ville komma och spela med dom igen. Jag hade ju min knäskada, men tänkte att det kunde vara bra att bihehålla styrkan i benen. Med skridskorna på gjorde det inte ont på samma sätt. Hockeyn flöt på ganska bra, det var mycket glädje, men jag längtade efter fotbollen.

 

Försäsongen drog i gång med fotbollen och vi var ett division 2 lag. Jag började väldigt försiktigt med tanke på knäet, men det gick bara bättre och bättre. Vi blev inbjudna till Norrlandscupen i Nordichallen, där våra motståndare var Selångers FK och Hudiksvalls FF. Det var våra första steg på en stor plan för året, vi hade bara varit inomhus i Minervahallen i Ånge och tränat. Det var var nyttiga matcher för oss, även fast tajmningen och flåset inte var så bra. Men vi tog med oss vissa delar i spelet och tillbaka till nötning och mängder av träning på basgrejor, löpning, passningar och rörelse.

 

När det var dags för våran egen Berners Cup, hade spelet blivit klart bättre, även om jag kände att det var en bit kvar till toppformen. Vi började närma oss seriepremiären borta mot Hudiksvall och jag hade nästan bara jobbat och missat massor av fotbollsträning. Detta gjorde även att jag hade missat de fyra senaste träningsmatcherna och jag missade tyvärr premiären också pga jobb. Men jag siktade in mig på hemmapremiären mot Tegs SK.

Min debut var ganska bra med tanke på att jag missat många matcher och träningar. Jag var forward och gjorde en balja och det var ganska bra för mitt självförtroende. Man vill komma in i stimmet på en gång. Nästa match var mot Sandviks IK på Storsjö Arena i Umeå. Vi gjorde en riktigt bra match, inget mål för min del men stod för två framspelningar och det kändes bra.

 

Sedan var det dags för Selånger FK i ett DERBY! Alltid älskat derbyn för det är ju de ”stora” matcherna. Det kommer mer publik, det är mer känslor och det är sådan skön känsla. Denna gång var det extra skönt när jag fick avgöra tillställningen.  Det blev ett mål på frispark och ett mål på en djupledslöpning. Sedan Mariehem SK i våran hemmaborg. Jag gjorde ett mål innan pausvilan och var osynlig, efter halvtid blev det ytterligare två mål, men jag var fortfarande osynlig i spelet. Ett av målen är ett favoritmål, jag får bollen på mitten av planen, vänder upp och sätter fart mot mål, tar ett steg åt vänster och hamnar mellan mittbackarna och nyper till från 25-30 meter och bollen seglar in i mål, jag blir överlycklig! Som sagt, ett favoritmål.

 

Nu väntar Anundsjö på lördag, det blir en tuff match men vi ska göra allt vi kan för att vinna. Jag tror nyckeln ligger i försvarsspelet den matchen. Vi får inte glömma bort att vi har ett ruggigt bra defensiv med Lloyd i målet och en backlinje som har varit grym såhär långt.

 

Vi i Ånge får ofta höra att vi bara har engelsmän och ja, vi har engelsmän i laget. Men vi har även lokala förmågor som gör ett ruskigt bra jobb. Andreas Wikander stabil mittback, Daniel Näslund behöver nog inte säga så mycket om han, hans utvecklingskurva denna säsong är enorm i mina ögon! Sedan har vi vår luriga mittfältare Daniel Wallsten som bara växer och växer för varje dag som går. Plus alla andra, ingen nämnd, ingen glömd.

 

Oskar Nordlund #31, Ånge IF

Gästbloggare: Ellen Löfqvist

Ellen Löfqvist blev trots sin unga ålder vald till årets spelare i Medelpad 2013. Inför den här säsongen har hon lämnat Alnö IF för Sundsvalls DFF, däremot missar hon helgens seriepremiär på grund av landslagsuppdrag. Trots att hon är i väg med landslaget har hon tagit sig tid att skriva ett inlägg till bloggen i dag, det tackar vi för!

_______________________________________________________________________

Hej, jag heter Ellen Löfqvist och är 16 år. Jag bor på Alnö och därför har också Alnö varit mitt val av klubb, tills detta år, då jag valde att byta över till Sundsvall DFF.

Redan vid 4 års ålder började jag spela fotboll och jag tycker att både jag och laget har fått bra utveckling hela tiden i Alnö, vilket också visade sig med tanke på hur bra vårt lag var i våra unga år. Men jag kände jag att jag ville vidare.

Jag har tränat en del med SDFF sedan tidigare så jag kände att jag ändå hade koll på laget, även fast det är väldigt många nya spelare i år. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer gå för oss i serien, men jag tror det kommer bli bra!! Tycker det har sett bra ut under försäsongen. Tror vi kommer ligga högt upp.

Vi har seriepremiär på lördag borta mot Burträsk. Dock så kan jag inte vara med för jag är nämligen i Holland för att spela dubbellandskamp.

Vi möter Holland bägge matcherna och vi hade första matchen i onsdags, där jag även startade på min favoritposition, på innermittfältet.
Första halvlek var riktigt bra, andra blev lite kämpigare, men det resulterade i alla fall i vinst med 2-1!!
Nästa match är på fredag och inför den hade vi en förberedande träning i dag (torsdag).

På alla landslagsläger är det väldigt långa dagar, men även fast man är trött mentalt så finns alltid glädjen och engagemanget.

Jag har varit med en hel del med F97 så det känns bra bland alla, nya som gamla spelare. Mitt första läger var efter Elitlägret 2012. Jag var väldigt nervös, men det gick rätt bra för jag fick även förtroende inför vår första landskamp, vilket var väldigt roligt och spännande! Efter det så har jag varit med på det mesta.

Eftersom våra dagar är rätt så fyllda och vi inte har så mycket fritid så ska jag nu avsluta. Men jag hoppas vi vinner på fredag och att min klubb hemma också vinner matchen på lördag!

Herrå o ha de bra hemma i Zweden.

 

Gästbloggare: Per Nyman

I dag är det fredag och snart helg, men det är inte vilken helg som helst som väntar. ÄNTLIGEN drar nämligen fotbollssäsongen igång för fler lokala lag än GIF Sundsvall. Både Selånger och Ånge spelar sina första matcher i Division II under helgen och därför passar det bra att Selångers nyblivne lagkapten, mittfältsstrategen Per Nyman, är den som har skrivit ett blogginlägg den här veckan. Mycket nöje!

__________________________________________________________________________________

 

Ljuset i tunneln!

 

Mitt namn är Per Nyman, jag är 26 år och spelar fotboll med Selånger FK som i år huserar i Division 2 Norrland.  Vi är tillbaka i den serie där vi som nykomling 2012 tog de flesta lag med storm genom att till slut vinna serien. Ett helt fantastiskt roligt fotbollsår var det och jag tror att det kommer bli svårt att överträffa det fotbollsåret för egen del. I fjol var vi återigen nykomlingar och då var det Division 1 som gällde. På försäsongen började man läsa om hur Sirius värvade tidigare mittfältsgeneralen från Djurgården, Johan Arneng, och AFC United satsade på bland andra Bapupa som tidigare spelat Allsvenskan med Gefle.

 

De här spelarna skulle man alltså få kampas emot under en säsong och det var väldigt inspirerande, men framförallt motiverande. Vi blev såklart nederlagstippade som nykomlingar och vi kunde inte matcha något av de andra lagen ekonomiskt heller genom att värva etablerade spelare. Många experter trodde vi skulle åka ur med dunder och brak och så blev inte riktigt fallet. Vi krigade på i matcherna och vi hade länge chansen att hänga kvar, men till slut hade vi inte riktigt orken och kvalitén i truppen för att hänga kvar. Det blev hissen tillbaka till Division 2.

 

Det var lite kort historia om mina två år i Selånger. Två väldigt lärorika år där jag haft äran att spela under tränaren Anders Högman. Troligtvis den bästa tränare som finns i detta distrikt. Nu är jag inne på mitt tredje år och jag har fått äran att i år vara lagkapten. Ett roligt och stort uppdrag på många vis.

 

Laget har förändrats ganska mycket och vi har även en ny tränarstab så vi står inför stora utmaningar såväl vi spelare som tränare. Vi hade en ung trupp redan ifjol men jag tror nog att vi har en ännu yngre trupp detta år. Det blir som sagt en stor utmaning för hela föreningen att sportsligt komma på rätt nivå men även som lag hitta nivån som vi känner att vi kan klara av. Försäsongen är som vanligt oändlig här i Sverige, men sedan någon vecka tillbaka har man börjat se ljuset i tunneln. Träningsmatcherna är just träningsmatcher, men det är nu som vi går in i hetluften, det är nu vi ska kriga om tre poäng, det är nu det är på riktigt!

 

Säsongen som väntar är vi tillbaka på Bergsåkers IP vilket känns väldigt roligt. Tillbaka till vår hemmaborg, tillbaka till vårt egna omklädningsrum, tillbaka till det naturliga och förhoppningsvis gröna gräset. I fjol tränade och spelade vi våra matcher på Norrporten på grund av att Bergsåker inte klarade kraven för Division 1.

Jag tror att lagsammanhållningen kommer bli än mer tight och laget kommer vara än mer sammansvetsat än ifjol.

 

Till sist vill jag från hela lagets sida hälsa till våra supportrar som år efter år stöttar oss i vått och torrt och som vi inte kan tacka tillräckligt för vad ni gör för oss med eran härliga inställning och underbara ramsor! Vi hoppas att ni fortsätter även detta år och nu när vi är tillbaka på Bergsåker så kommer detta år bli ett härligt fotbollsår för alla inblandade.

 

På lördag möter vi Tegs SK borta och då drar äntligen säsongen igång på allvar.

Forza SFK!

 

// Per Nyman

Gästbloggare: Linus Hallenius

Fredag igen och nu har vi en rykande färsk gästbloggare att presentera. Den här gången är det fotbollsproffset Linus Hallenius som skrivit. Hallenius har efter en tid i Serie A flyttat till Schweiz där han nu representerar FC Aarau. Han skriver om den tunga tiden i Italien, klubbytet och framtiden.

Mycket nöje!

__________________________________________________________________

 

”Glädjen till fotbollen är tillbaka”

 

Efter flera år med skadeproblem och utebliven speltid så har jag startat om karriären i en liten stad som heter Aarau, 30 minuter från Zurich. FC Aarau heter klubben och vi är nykomlingar i Super League. Det har blivit som ett helt nytt kapitel i mitt fotbollsliv där den lyckade tiden i Hammarby och de jobbiga första proffsåren är bakom mig. Tänkte bara berätta lite om min första tid här nere och min situation idag.

 

I somras under semestern hemma i Sverige gick jag och väntade på att det skulle dyka upp en klubb som kändes rätt för mig. Jag hade bestämt mig för att jag ville lämna Genoa och förstod att de skulle släppa mig gratis eftersom min tid där inte blivit lyckad. Det enda jag egentligen var riktigt säker på var att jag ville hitta glädjen till fotbollen igen och bli lycklig som människa. Sista året i Genoa tärde väldigt mycket på mig på alla sätt och vis, fotbollen kändes piss och det kändes inte roligt att åka till träningarna. Eftersom fotbollen är en sådan stor del av mitt liv så påverkade det också mitt humör utanför träningarna. Jag var på botten. Tankarna på att flytta hem till Sverige och spela igen var starka, jag var säker på att det var enda sättet att hitta tillbaka till glädjen och tryggheten igen.

I slutet på juni visste jag fortfarande inte vad jag ville. FC Aarau och dess tränare hade visat intresse för mig inför varje ny säsong sedan de få matcher jag spelade i Lugano. Tränaren René hade tydligen ett gott öga för mig och ville verkligen ha mig till klubben när de nu gjorde comeback i högsta serien. Så jag åkte ner för att bekanta mig med klubben och staden. Jag fick ett väldigt gott intryck och det kändes som klubben var det jag hade sökt efter, en mindre och familjär klubb där spelarna i laget är tighta med varandra. Det kändes som en chans för mig att starta om och hitta glädjen igen. Sagt och gjort, efter en veckas trixande mellan Genoa och Aarau så skrev jag på ett 1-års kontrakt.

 

Jag kom ner till Aarau en vecka innan serien skulle sätta igång efter sju veckors semester med väldigt lite träning. Tidigare somrar hade jag tränat väldigt hårt under ledigheten och kommit väl förberedd till försäsongen. Efter det jobbiga året i Genoa hade all motivation och glädje försvunnit så jag bestämde mig tidigt för att försöka koppla bort allt som hade med fotboll att göra och njuta av att vara ledig. Jag kom alltså ner till Aarau nästintill otränad och de hade redan kört två veckors försäsong. Jag förstod att jag skulle behöva tid på mig för att komma i form och fick jobba väldigt mycket extra första två veckorna. Efter två veckors träning började formen infinna sig, jag var redo för att börja spela matcher.

Så från ingenstans fick jag väldigt ont i magen en dag på hotellrummet och det hela slutar med att jag måste akutoperera blindtarmen. En vecka går bort med hård träning (lite cykel funkade) pga stygnen som måste få läka ihop.  Jag var återigen tvungen att jobba mig ikapp de andra. Jag spelar mina två första matcher från start i slutet på augusti innan ligan tar ett landslagsuppehåll.  Jag får lite tid på mig att träna ikapp och när serien drar igång igen så gör jag mitt första mål på väldigt lång tid. Det kändes så skönt att veta att jag faktiskt fortfarande kunde göra mål och en stor del av den press som jag lagt på mig själv släppte. Jag ville så gärna få visa alla vad jag kunde direkt när jag kom till Aarau, istället kom problemet med blindtarmen vilket gjorde mig ännu mer stressad. Jag har lärt mig nu att det tar tid att komma i form, speciellt när man gått utan matcher ett helt år. Hösten blev första gången sedan tiden i Hammarby som jag kontinuerligt tränade och spelade matcher. Det började kännas som att jag var på väg tillbaka till den spelare jag vill vara.

 

Nu sitter jag här den 30 januari efter träningen och känner mig grymt laddad inför omstarten på lördag. Vi har haft fyra bra veckor med förberedelser; styrketräning, mycket löpning och träningsmatcher.  Jag känner mig mer redo och mer sugen på att spela match än jag gjort på väldigt länge. Jag är väldigt glad att jag valde att komma hit. Glädjen till fotbollen är tillbaka och jag trivs bra med hela tillvaron i Aarau. Nu vill jag göra en grym vårsäsong så får man se vart det tar mig till nästa säsong.

Gästbloggare: Mikael Dahlberg

Då var det dags för ännu en gästbloggare. Den här veckan är det förre GIF Sundsvallsspelaren och nuvarande Greklandsproffset Mikael Dahlberg som skriver. Dahlberg bjuder bland annat på en riktigt skön anekdot från sin tid i Sundsvall och berättar om hur hans första tid som utlandsproffs varit. Om ni vill läsa mer om livet som Dahlberg lever i Aten så kan ni gå in på hans sambos blogg: idamarie.chic.se.

Mycket nöje!

__________________________________________________________________

 

”Jag satte mig på Sundfors plats”

 

Efter att ha spelat Allsvensk fotboll i nästan ett decennium längtade jag efter ett äventyr. Jag kan inte påstå att jag var less på svensk fotboll, jag älskade fortfarande att träna och spela matcher med Gefle IF men jag var nyfiken på att uppleva ett annat land och framförallt fotbollen i ett annat land. Jag ville möta nya lag och nya spelare, jag ville ha domare som jag inte kände vid förnamn och jag ville spela på arenor som jag inte sett förut (i allsvenskan hade jag en fast plats i omklädningsrummet, även när vi spelade på bortaplan).

 

I december dök den möjligheten upp när det grekiska superligalaget Apollon ville signa mig. Det var en chans jag inte kunde/ville tacka nej till och därför sitter jag nu på ett fik i min nya hemstad Aten och skriver detta inlägg. Jag har varit här för kort tid för att kunna göra några stora jämförelser mellan svenska och grekiska fotbollslag men jag kan konstatera att det, i det lilla, finns både likheter och skillnader.

När svenska spelare (iaf dem jag spelat med) kommer in i omklädningsrummet på morgonen så hälsar man med ett kort hej och på sin höjd en igenkännande nick. I det grekiska omklädningsrummet är det kindpussar som gäller. Min engelska lagkamrat Lee, som kom till klubben samtidigt som mig, var smått chockad på första träningen (”what the fuck!? I’m not doing that”) men har nu, om än något motvilligt, börjat anamma hälsningsritualen.

En likhet som jag plockade upp var när vi satte oss i bussen för att åka på bortamatch. Precis som i Sverige är det fasta platser som gäller i bussen och dessa är uppdelade efter en strikt hierarki.

 

Få gånger har detta blivit så tydligt som när jag som grön (och nervös) 19-åring klev in i GIF Sundsvalls buss för att för första gången i livet åka på en allsvensk bortamatch. Lite försynt frågade jag PEO (lagkapten och lagfarsa) om det fanns någon ledig plats.

– Den är ledig, sa PEO och nickade mot dubbelsätet vid den bakre dörren.

Vilken jävla jackpot tänkte jag, ett eget dubbelsäte nära TV:n och dessutom bakom dörren där det fanns extra benutrymme. Jag packade upp min bok, tog av mig skorna och gjorde mig hemmastadd utan att märka att allas blickar riktades mot mig. Efter ett tag klev åldermannen och legenden Fredrik Sundfors in i bussen. Han skämtade och skrattade sig bakåt i mittgången fram tills han fick syn på mig. Hans glädje förbyttes då i renaste hat. Han tittade inte på mig, han tittade igenom mig. Jag började förstå att någonting var fel.

-Tjena Sumpen, försökte jag.

Jag fick inget svar. Han fortsatte bara stirra på mig med kolsvarta ögon. Jag började svettas.

– Läget?, fick jag ur mig.

Märkte att mitt röstläge låg någon oktav högre än normalt. Lät jävligt osäker. Fortfarande ingen respons från Sundfors. Hörde PEO skratta i bakgrunden. Kände en svettpärla längs ryggraden. Obehaglig tystnad. Insåg att jag hade begått ett rejält misstag och packade under tystnad ihop mina grejer och klämde ner mig i sätet bredvid Kalle Ljungberg. Där satt jag resten av säsongen.

 

Den första tiden här i Aten har varit väldigt positiv. Staden är mäktigt stor och väldigt vacker. Fotbollsmässigt har det också gått bra och jag har fått mycket speltid. Mina två första matcher i föreningen vann vi men i söndags förlorade vi med 2-1 efter ett insläppt mål i matchens slutminut. Det gör lika ont att förlora med matchens sista spark i Grekland som det gjorde i Sverige. Något som är skönt med fotboll är att det alltid kommer nya matcher och vi har chans att revanschera oss redan nu på lördag när vi möter Kalloni på bortaplan.

 

I övrigt kan jag glatt meddela att jag i Apollons spelarbuss hittat ett ledigt dubbelsäte som jag gjort till mitt.

 

/Micke Dahlberg