Gästbloggare: Christoffer Persson

Det var ett tag sedan sist men nu har en ny gästbloggare ställt upp för bloggen. Sundsvall Hockey blev tidigare i veckan klart för kvalserien mot Hockeyallsvenskan, och därför passar det bra att lagets forward Christoffer Persson satt sig vid tangenterna.

Mycket nöje!

______________________________________________________________

 

Hej!
Jag heter Christoffer Persson, är 23 år gammal har nu fått chansen att skriva några rader om min vardag i Sundsvall Hockey.
Vi kan först backa bandet lite och berätta vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag började min hockeykarriär hemma i Gävle och Brynäs där jag spelade hela vägen fram tills jag blev senior, då flyttlasset gick vidare norrut till Sundsvall för att spela med laget i stan Sundsvall Hockey. Åren har sprungit iväg och nu är jag inne på mitt fjärde år i klubben. Jag känner verkligen att jag har tagit klubben och staden till mitt hjärta och att Sundsvall känns nu som hemma!

 
Personligen har mina år i Sundsvall Hockey gjort mig till en bättre spelare än vad jag var när jag kom som 20-åring. Förutsättningarna som jag och laget har för att utvecklas är klockrena, vi tränar förmiddagar vilket ger oss utrymme att träna extra på saker som man behöver. Samtidigt som jag hade hoppats på att kunnat bidra med mer poäng framåt denna säsong än vad jag gjort, så är jag mer än nöjd så länge laget vinner och vi spelar bra.
Under åren jag varit här har jag fått varit med om både mot- och medgång med klubben. Första året jag spelade här åkte vi ur Allsvenskan och har sedan dess huserat i division I. Ända sedan vi åkte ur Allsvenskan våren 2012 har klubbens målsättning alltid varit att ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Vi har under dom två tidigare åren i division I varit väldigt nära och ta oss till kvalserien, men har snubblat på mållinjen båda åren. I år är det mitt och lagets tredje år i division I, men jag skulle vilja påstå att årets upplaga av Sundsvall Hockey är det bästa vi haft under min tid här! Jag och hela klubben hoppas och kämpar för att detta ska vara året vi tar klivit upp.

 
Denna säsong började med att vi vann serien Division I Norra före jul ganska komfortabelt, för att sedan precis innan årsskiftet kastats in i den stentuffa Allettan Norra som vid serieseger skulle ge en direktplats till kvalserien. När man spelar en såpass kort serie på 14 omgångar ges de inte mycket möjligheter för misstag, varje poäng är värd otroligt mycket. Och även om vårt spel inte alltid glänst framåt med massa mål har vi hela tiden lyckas få med oss poäng ifrån matcherna vilket givit oss chansen att vara med och vinna serien.

Just det vi som lag har varit bra på under hela säsongen är att när inte offensiven funkat vissa matcher, då har vi verkligen stängt igen där bak och vunnit matcher med 1–0, 2–1 och så vidare. De få matcher som vi släppt in 3-4 mål (vilket ska sägas är väldigt få) har offensiven klivit fram och gjort sitt!

 
Tordagens seger inför ett fullsatt kokande Sundsvall Energi Arena mot Östersund blev som en ren final om vilka som skulle få direktplatsen till kvalserien, där fick vi bevisa för alla att vi verkligen kan spela bra och prestera när det behövs. Trycket i arenan var de nog de bästa vi haft under mina år i klubben. Den fullsatta arenan gav oss ett grymt stöd som inte gjorde det svårare att spela direkt. Gårdagens match var dessutom min första match på över två veckor då jag gått skadad, så det var verkligen precis rätt match att komma tillbaka till!

 
I och med segern är vi äntligen klara för vår första kvalserie sedan vi åkte ur Allsvenskan 2012 och efter två tidigare misslyckade försök.
Samtidigt som glädjen är stor är detta ännu bara ett delmål i vår resa som inte är klar förrän vi är tillbaka där Sundsvall Hockey hör hemma, i Allsvenskan.

Timrå imponerar på mig

Var på plats och såg Timrå IK mot topplaget Karlskrona under torsdagskvällen och det var faktiskt en häftig upplevelse.

Alla har väl hängt med i turerna kring Timrå den senaste tiden och hela föreningens existens är hotad. Det kan faktiskt ha varit den sista elitmatchen i Timrå på ett bra tag som vi såg igår.

Att spelartruppen och ledarna då lyckas gå ut och prestera på det sätt man gör är oerhört imponerande.

Anförda av publiken som slöt upp och verkligen visade sitt stöd för Timrå IK så slet spelarna stenhårt matchen igenom. Jag tycker det är beundransvärt att de lyckas fokusera på spelet och gå ut och visa sådan attityd som man gjorde igår. Det var klasser bättre än under den långa förlustsvit när laget inte alls fick spelet att stämma.

Timrå fick en drömstart på gårdagens match när Emil Berglund styrde in Emil Petterssons flippassning redan i första minuten. Karlskrona kom sedan tillbaka och vann på straffar, men Timrå IK ska ändå ta med sig den här insatsen som var klart bra.

Nu handlar allt om föreningens överlevnad och skulle TIK klara sig tror jag att laget har stora möjligheter att åtminstone förnya det Hockeyallsvenska kontraktet. I dagsläget skiljer sex poäng från sista- till åttondeplatsen.

”Pojkdröm uppfylld”

Helgerna är över och det är dags att dra igång 2015 på allvar. Då passar det bra med en ny gästbloggare och den här gången är det ex-tikaren Max Friberg som tagit sig tid att skriva ett inlägg. Han var förutom en bra hockeyspelare dessutom en jäkligt trevlig kille under sina år i Timrå, och nu har han nyligen fått göra sin debut i världens bästa liga.

Om det skriver Max i dagens inlägg.

Mycket nöje!

______________________________________________________________

Hej allihopa!

 

Jag heter MaxFriberg och fick äran från Oskar att göra ett gästinlägg här på bloggen om livet som hockeyspelare på andra sidan Atlanten.

Efter det mycket jobbiga slutet på min tid i Timrå där vi inte riktigt räckte till i Kvalserien och åkte ur Elitserien bestämde jag mig för att testa på hockeyn i Nordamerika. Jag hade skrivit på för Anaheim Ducks sommaren innan och dom tyckte lika väl som jag att det var dags att åka över.
Nu har jag varit här i ungefär ett och ett halvt år och jag gillar livet här borta. Man saknar såklart allt svenskt, men hittills så är saknaden nått man kan leva med.
Hockeymässigt känns det som jag har fått ett lyft och jag tror att dom mindre rinkarna här passar mig lite bättre, det är väldigt roligt med mycket fart, fysiskt spel och att så fort man har pucken i anfallszon så kan det bli en målchans.
Under dessa 2 säsonger jag har varit här har det varit spel i Anaheims farmarlag Norfolk Admirals…ända fram till för ungefär 2 veckor sen.
Säsongen började med träningsläger i Kalifornien med Anaheim Ducks och det gick över förväntan tyckte jag, och jag tillsammans med en till forward blev som sista spelare nedskickade till Norfolk. Härliga bortaresor i chartrade plan byttes mot 10-timmars bussresor.
Vi hann precis ner till 1:a seriematchen av dom 76 vi spelar här i AHL och där var tyvärr olyckan framme. Efter en kollision i första bytet (45 sekunder in) slog jag armbågen ur led och blev utan hockeyn i dryga 6 veckor. Efter veckor av läktarcoachning och rehab fick jag sen klartecken att hoppa på isen igen.
Sen fick jag ett samtal några dagar efter julaftonen, vi hade spelat match mot Lehigh Valley Phantoms (Philadelphia Flyers farmarlag) och var på väg till en annan ort på en av dom klassiska ”Roadtripsen” när jag blev nerkallad till tränarna i bussen.
”Congrats Maxy, you’re going to Anaheim in the morning”
Klockan 4 ringde klockan så mycket sömn blev det inte (inte för att jag kunde sova ändå) och jag begav mig till flygplatsen. Efter ca 6 timmar på planet landade jag i Kalifornien med sms väntande från min svenska lagkamrat och kompis Rickard Rakell, han gratulerade och berättade att vi skulle spela ihop redan samma eftermiddag!
Sen fanns det inte mycket tid att spilla, bara snabbt till hotellet, käka lunch, byta om och sen dra iväg till Honda Center!
En mäktig upplevelse där jag fick spela 8 minuter och 47 sekunder. Vi spelade mot Vancouver och det var ju extra coolt att få spela mot Sedinarna, att matchen sen gick till övertid och vi lyckades knipa extrapoängen var jätteroligt!
En dröm för alla unga hockeyspelare skulle jag tro att få spela i NHL och jag är väldigt tacksam för all hjälp jag fått genom åren.
Jag är väldigt imponerad hur alla dessa superstjärnor är så pass ödmjuka och hur väl dom tog hand om en när man själv inte är helt säker och van i den bra mycket större och mäktigare miljön än den man var van vid.
Nu är jag tillbaka i Norfolk igen och är just nu på bussen på väg norrut för 4 matcher på 6 dagar. Vi ligger på sista platsen i den östra konferensen och har mycket jobb att göra under våren om vi ska nå en slutspelsplats.
Där ligger fokuset nu, hjälpa laget så gott man kan och så klart även göra så bra ifrån sig så man kan få fler chanser i världens bästa hockeyliga.
Jag följer fortfarande Timrå så gott jag kan, kollar alltid resultaten och försöker se dom matcher som visas på tv:n .
Det var allt för mig, tack ni som läste!

Gästbloggare: Erica Udén Johansson

Då är det fredag igen och en ny gästbloggare är här. Den här gången är det en tjej som är högaktuell för OS i Sotji. Erica Udén Johansson valde att flytta hem från Nordamerika för att slå sig in i den svenska OS-truppen. I sitt inlägg skriver hon om livet på college, beslutet att flytta hem och kampen för att bli en OS-deltagare. Mycket nöje!

_____________________________________________________________________

En annorlunda men ändå så välbekant säsong

Att få uppleva Sundsvall/Sverige vintertid var ett tag sedan för mig. Senaste gången jag var hemma vid jul var 2010. Annars brukar jag spendera mina vintrar och jular på andra sidan atlanten, nämligen i Hamden, Connecticut, USA där jag också pluggar på college. Quinnipiac Univeristy har som sagt varit mitt hem de senaste tre åren. Klimatet är ungefär som här fast i snitt några grader varmare. När vi väl får snö blir det alltid kaos och skolan stängs ner för att det är för riskfyllt att köra dit. De vet inte riktigt hur man plogar ordentligt där borta och risken finns också att folk kan stämma en till höger och vänster om något skulle hända, så det är enklare att stänga ner skolan och därmed undvika konflikter.

Valet att flytta till USA för studier var för mig ganska enkelt. Klart jag var nervös när jag skulle åka och oroade mig för hur allt skulle gå eftersom jag inte riktigt kände någon där men jag hade ändå en känsla av trygghet. Mamma och pappa hade pushat och peppat mig till att åka, ”Tänk vilken upplevelse! Varför inte prova nu när du har fått chansen? Det kan ju vara för sent senare.” Ja, de kan ju bli för sent  tänkte jag och ja, varför inte!  Skulle jag verkligen inte trivas där kan jag ju alltid komma hem igen och hitta på något annat.

Det kändes även som ett bra steg i karriären att spela college hockey. Jag hade precis deltagit i ett OS som trots snöpligt resultat var magiskt. Jag hade också vunnit SM-guld med Segeltorp, vilket jag är väldigt stolt över, men jag såg inget annat sätt att toppa det med utbudet som fanns i Sverige. Så jag tog mina väskor och flög över till USA. Sedan dess har tre snabba år gått med många utmaningar i både hockeyn och i skolan och jag har fått många fina minnen från alla spännande matcher och trevliga människor som har hjälpt till och stöttat mig när jag har varit som mest förvirrad.

Helt plötsligt är det OS år igen och jag kände att jag ville vara med i leken igen, jag ville ha revansch!

I våras satte jag mig ner med mina coacher på college och gick igenom de alternativ som jag hade och mina chanser till att få en plats i Damkronorna till OS. Plan A som vi kom fram till var att jag skulle stanna kvar i USA och fortsätta skolan som vanligt, men att jag inte skulle spela några matcher med mitt lag eftersom om jag skulle ta mig till OS skulle jag missa så många matcher. Jag tyckte inte att jag ville offra mer college matcher än vad jag redan hade gjort i och med reparationen av mitt korsband 2011. Jag skulle därför redshirta (på ren svengelska) vilket betyder att jag inte tappar ett av de totalt fyra år som man får spela college hockey.

Någon vecka senare kom det fram att en annan tjej ville byta skola och komma till oss istället. Mina coacher ville att hon skulle komma och tänkte därför använda pengarna de skulle ge till mig för mitt femte år till henne, vilket skulle betyda att jag var utan skolbidrag sista året. Det kändes ju lite sådär eftersom jag inte har de pengar som krävs för att gå där, ca 250 000kr/år. Då gick vi över till Plan B vilket var att flytta hem under OS året och spela för Wildcats igen.  Eftersom de hade lyckats ta sig till riksserien den här säsongen kändes det som att flytta hem inte var en dålig idé ändå.

Nu så här i efterhand kan jag säga att Plan B var definitivt den bästa idéen. Det är klart att jag kanske hade kunnat få högre tempo på mina träningar eftersom jag inte hade haft några matcher att ta hänsyn till och de faktum att college hockey är den bästa ligan för damhockey. Men om jag hade stannat där hade jag inte fått tillräckligt med chanser att visa upp mig för förbundskaptenen och slåss om OS platserna.

Att få spela i riksserien med Wildcats och få chanser att varje vecka  visa vad jag går för, har gett mig så mycket mer än vad jag hade kunnat få där borta.

Turneringen vi spelade i Örebro förra helgen med Damkronorna var ytterligare bevis på att min kurva fortfarande går uppåt och jag är nöjd med hur vi som lag spelade, men även hur jag själv spelade. Vi jobbar hårt med att få alla detaljer att hamna på plats och komma naturligt i vårt spel. Denna helg var definitivt ett steg i rätt riktning.

Nu har jag även fått veta att jag är uttagen till nästa turnering i Tyskland under nyår och det känns jätte kul! Senast jag var med i den turneringen gjorde jag två mål i finalen mot Kanada U22 och vi vann med 2-1, så jag har fina minnen från Tyskland också.

Detta är den sista turneringen innan OS så nu finns det inget att spara på! OS-truppen är sagd att den ska tas ut den 14 januari så samtidigt som det är en nervös väntan jobbar jag hårt för att kunna spela min bästa hockey någonsin.

Det har varit ett annorlunda år, jag är hemma i Sundsvall igen ett år för tidigt, men samtidigt är det välbekant eftersom det var med Wildcats min damhockey karriär startade. Tjejerna här är grymma att jobba med, det finns alltid någon att träna med utöver de ispass och fyspass vi kör med laget, så jag har bra förutsättningar för att lyckas med det jag vill. Nu gäller det bara att jag får ut det jag vill när det väl gäller också, men jag har en bra känsla och en tro på det jag gör!

Hoppas att alla får en trevlig jul och ett gott nytt år!

//Erica

Lördaxkrönika: Zetterberg är min OS-kapten

I januari i år gick Detroit Red Wings ut med att Henrik Zetterberg skulle ta över som lagkapten efter Nicklas Lidström och det var väl ingen som blev särskilt förvånad – däremot var det ruskigt stort. Det är inte vilket lag som helst som Zetterberg leder sedan dess utan det är en av de riktig stora och klassiska klubbarna i NHL. Innan ”Zäta” tog över uppdraget hade han haft Nicklas Lidström och Steve Yzerman som lagkaptener under sin tid i världens bästa hockeyliga och med andra ord har han fått lära sig från de bästa.
Henrik Zetterberg själv känns verkligen som en ledartyp och Detroit var tidigt inne på att de såg honom som en framtida kapten för laget. Det är inte konstigt med tanke på att ”Zäta” alltid jobbar stenhårt och ger sitt yttersta i varje moment ute på isen. Han sätter laget främst och är en spelare som alltid går till jobbet. Dessutom känns han väldigt trygg som person och inte som typen som svävar iväg på grund av framgångarna, det är åtminstone det intryck jag fått när jag träffat honom. Jag tror att han är en person som står stadigt med fötterna på jorden i både med- och motgång. Dessutom tror jag att de allra flesta spelarna i både NHL och inom svensk ishockey har en väldigt stor respekt för såväl spelaren som personen Henrik Zetterberg.
Därför är det för mig självklart att det är just han som ska leda Tre Kronor som lagkapten under OS i Sotji i vinter. Jag ser ingen annan svensk ishockeyspelare som har samma egenskaper som honom, och jag tror att förbundskapten Pär Mårts tänker likadant.
Tidigare under den här veckan noterades ”Zäta” för sin 700:e poäng i NHL och blev därmed den femte snabbaste spelaren i Red Wings historia att nå den siffran, då han behövde 739 matcher på sig. Nu tillhör han toppen av poängligan i NHL den här säsongen och därmed toppskiktet bland världens bästa spelare. 33 år gammal står han på toppen av sin karriär och kan nu skriva in sig bland de riktigt stora inom svensk ishockey.
Henrik Zetterberg är en av få spelare som varit med och vunnit Stanley Cup, VM och OS – men han har inte gjort det som lagkapten.
De tre OS-turneringarna som Henrik Zetterberg spelat är det Mats Sundin (2002 och 2006) och Nicklas Lidström (2010) som haft kaptensuppdraget. För Sundin så slutade det med att han fick lyfta bucklan 2006. Ni minns väl det klassiska anfallet där Peter Forsberg släpper pucken till Sundin som i sin tur droppar till Nicklas Lidström? Det slutar i alla fall med att Lidström dundrar på från blålinjen och gör 3–2 mot Finland i OS-finalen. Det målet avgjorde matchen och Mats Sundin fick till slut lyfta bucklan.
Henrik Zetterberg blev målskytt den gången och var en viktig spelare i laget som tog guld – om några månader kan han själv få chansen att leda ett svenskt lag mot OS-guld med ett C på bröstet.
Det vore stort, och helt rätt.