Gästbloggare: Jesper Modin

Då var det fredag och även den här gången har vi en gästbloggare som skrivit ett inlägg i form av längdskidåkaren Jesper Modin. Modin slutade femma i VM-sprinten i Holmenkollen 2011 och kom trea i sprintvärldscupen samma år. Sedan kunde han under en lång tid varken träna eller tävla alls på grund av sjukdomsproblem. I dagens inlägg berättar han om den tuffa tiden, vägen tillbaka – och att njuta.

__________________________________________________________________

 

”Jakten framåt byttes mot jakten efter glädje”

 

Ofta flyter livet bara på. Sådär bekymmerslöst och lätt. Allt går ens väg. Det finns inga hinder. Man stannar inte ens upp för att reflektera och fundera. Allt går i ett. Ett väloljat maskineri.

Men sen så plötsligt händer det där som vänder upp och ned på hela tillvaron. Som verkligen kastar om ens liv. Ett gruskorn som hamnar i maskineriet. Ett gruskorn som får allt att stanna.

Lite så har min skidkarriär sett ut. Från början gick verkligen allt så lätt. Framgångarna avlöste varandra och allt gick som på räls. Det var verkligen härligt.  Härligt att alltid kunna känna sig pigg. Att alltid kunna lita på sin kropp. Att veta att den alltid levererade. I min värld fanns inget annat. Lite naivt kan tyckas, men det var det som formade mig som elitidrottare.

Men sen så händer det där som vänder upp och ned på allt. Det där gruskornet som ställer till det. När kroppen inte längre fungerar som man vill.  Kroppen, hälsan, det viktigaste man har. Det man alltid har tagit för givet. Det som alltid ska fungera och bara leverera.

För mig var det som att vakna upp ur en bubbla. En naiv bubbla där allt bara flutit på.  Det var som att tiden stannade upp. Någon tryckte på det evigt tickande stoppuret.

För min del stod stoppuret still ett halvår. Ett halvår då jag inte kunde utföra det jag älskar mest av allt. Att åka längdskidor. Att träna. Att tävla. Att få känna sig i form. Att ta ut sig till max. Att få känna mitt flow. Mitt flow som existerade i min bubbla. En bubbla som inte längre fanns.

 

Många vet säkert hur det är, och många har säkert haft det värre, men att hindras från att göra det man älskar är verkligen hemskt. Men det är inte förrän det händer som man inser det. Först då inser man hur mycket man uppskattade det där som bara flöt på och gick på rutin. Hur mycket glädje man trots allt fick ut av det där tvåtimmars löppasset i tre plusgrader och regn. Det man trodde att man aldrig skulle sakna.

Plötsligt får man tid att reflektera och fundera. För min egen del blev det ett sorts uppvaknande. En insikt om att jag aldrig egentligen njutit av det jag gjort förut. Jag har aldrig tagit mig tid att stanna upp för att tänka, njuta och reflektera över vad jag gjort. Istället har jag alltid haft nästa mål i huvudet. Nästa tävling. Nästa träningspass. En konstant jakt framåt.

När det inte längre fanns något mål i sikte var det förstås jobbigt. Från att ha haft en tydligt utstakad väg, till att inte ens veta om man någonsin skulle kunna träna igen, var oerhört tungt.

Men, när det såg som mörkast ut började det klichéartat nog vända. Energin började återvända och kroppen började piggna till igen. En fantastisk känsla. För första gången hade jag inte tankarna om nästa tävling i huvudet när jag tränade, utan nu handlade det bara om ren glädje. Glädje att äntligen kunna göra det jag saknat så mycket. Jakten framåt hade utbytts mot jakten efter glädje.

 

Vägen tillbaka till världseliten kommer att vara lång, men jag är fast besluten om att jag ska ta mig dit. Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte, men jag ska tillbaka! Just nu är jag dock bara så enormt lycklig över att kunna träna igen. Att få kliva in i min bubbla. Men skillnaden nu är att jag även går ut ibland. Jag går ut för att reflektera och fundera. För att njuta av livet. Det borde fler göra!

 

Jesper Modin