Gästbloggare: Pontus Silfwer

En ny gästbloggare är här och den här gången är det en kille som varit med om en riktigt häftig fotbollssäsong. Pontus Silfwer från Alnö var en viktig kugge i det IK Frej som skrällde och tog sig hela vägen till Superettan nyligen.

Dessutom har han personligen en väldigt intressant bakgrund då han tidigt kom upp i GIF Sundsvalls A-lag men sedan har fått ta en liten omväg tillbaka till elitfotbollen igen.

Jag imponeras över hans resa!

Mycket nöje.

______________________________________________________________________________

 

Vägen tillbaka till Elitfotbollen

 

För snart fem år sedan startade jag min fotbollskarriär på elitnivå. Med två säsonger i GIF Sundsvall och Superettan. Under säsongerna fick jag chansen att göra tjugofem framträdanden i det älskade blåa matchstället. Men under dessa två säsonger lyckades jag inte ta en plats i laget och under vår resa mot Allsvenskan blev det bara två matcher från start. Kanske borde jag ha satsat på spel i ett annat lag, men som 18-åring var jag inte beredd att lämna mitt älskade GIF.
När jag såg GIF avancera till Allsvenskan hemifrån tv-soffan så hade jag svårt att känna den där äkta glädjen. Jag var så klart glad och stolt över grabbarna, men själv kände jag mig inte särskilt delaktig i avancemanget. Under sommaruppehållet min sista säsong passade jag på att provspela för ett annat lag och chansen att skriva på för ett topplag i Division I dök upp. Men jag tvekade och i samtal med GIF fick jag signaler om att de gärna såg att jag stannade kvar i klubben.
Att fyra månader senare få beskedet att Sundsvall ville gå skilda vägar kom minst sagt som en kalldusch. Jag hoppades in i det sista att det skulle finnas någon annan klubb där jag skulle kunna få chansen att spela i Superettan, men intresset fanns helt enkelt inte.
Vid det här laget var det väldigt länge sedan fotboll kändes roligt. Kanske har jag inte vad som krävs för att spela i Superettan? Jag övervägde att helt lägga av med fotbollen.
Den assisterande tränaren i Sundsvall, Sören Ericson, valde att sluta samma säsong och ta över Division II-laget Hudiksvall. Sören hade alltid stöttat mig och vi pratade ofta. Sören fick mig på andra tankar och det blev plötsligt ett lätt beslut att följa honom till Hudiksvall och spela boll.
Jag bosatte mig fem minuter ifrån träningsanläggningen i en lägenhet på tjugo kvadratmeter. Jag började för första gången på många år känna mig som en betydelsefull pusselbit i ett fotbollslag och fotboll började bli roligt igen. Det var förstås tufft att vara arbetslös Division II-spelare, men all min lediga tid la jag på styrketräning. Med glädjen kom styrkan och viljan. Men även om Sören var ett fantastiskt stöd, så var det en bra bit från Division II till Superettan.
Efter säsongen i Hudiksvall hörde ett Division 1-lag av sig – IK Frej. IK Frej var inte direkt något lag jag hade hört talats om förut. Nyfiket besökte jag Vikingavallen, en förfärlig konstgräsplan utslängd mitt i ett villaområde i Täby Kyrkby. Faciliteterna var nog knappt godkända för Division 1.
Men det fanns någonting i och kring IK Frej. Laget, tränarna, styrelsen – alla var glada, hejade på varandra och alla verkade känna varandra väldigt väl, som en familj.
Jag hade ett möte med Bartosz, tränare i IK Frej. Han försökte inte sälja in någon eventuell ny arena eller någon form av storsatsning. Han sålde in den fotbollsfilosofi som han stod för och en dröm om ett lag som spelar bra fotboll och kämpar för varandra. Jag skrev på för två år.
Inte långt senare kom grupplottningen till Svenska Cupen som IK Frej hade kvalificerat sig till säsongen innan. Och självklart skulle vi möta GIF Sundsvall på hemmaplan. IK Frej är ett spelande lag och vi rullade oss fram till en 2–1-seger.
Säsongen 2013 slutade vi på en mittenplacering i tabellen, trots en svag säsongsinledning. Tack vare Bartosz förtroende och en del av ett spelande lag, kände jag nu att jag lyckats etablera mig som en spelförande mittfältare i ett etablerat Division 1-lag.
Säsongen 2014 startade vi med 15 nya spelare – vi var 4-5 spelare kvar från säsongen 2013 plus ytterligare några namn från juniorlaget. Men det märktes snabbt att Frej inte hade värvat 15 nya individer – vi hade värvat ett lag.
Säsongen började med fem raka segrar och när det var dags för uppehåll så var vi serieledare, något som ingen hade räknat med. Ända in i sista omgången så spelade vi om förstaplatsen, dock var AFC United strået vassare under höstsäsongen – och de knep direktplatsen.
Efter sista matchen visste vi att vi skulle få kvala mot anrika Östers IF. Inför den första kvalmatchen höll Bartosz ett kort tal:
– Om vi hade fått tagit en kvalplats innan säsongen hade börjat, sa Bartosz, hade vi tagit den då?
Alla i laget var överens – det hade vi. Vi hade inte förlorat en direktplats till Superettan, vi hade spelat till oss en välförtjänt kvalplats.
I kvalet förvånade IK Frej nog alla i år. Och ärligt talat hade de flesta nog ingen aning om vilka vi var. Men efter att vi spelat Öster ut ur Superettan med totalt 5–3 över två matcher så lyckades vi skapa en hel del fotbollsrubriker.
Lilla IK Frej som knappt fått plats i den lokala tidningen under säsongen syntes nu plötsligt i alla de stora tidningarna och i sportinslagen. IK Frej från Täby Kyrkby spelar elitfotboll i Superettan nästa år. Och som vi har firat!
För egen del så har jag aldrig varit så här nära ordinarie spel i Superettan. Men samtidigt så sitter jag på ett utgående kontrakt. Självklart finns det en liten del i mig som undrar om Superettan verkligen ska bli verklighet?
Att få vara en ordinarie pusselbit i ett spelande mittfält är ju det jag har arbetat så länge för. IK Frej har uttryckt intresse för en förlängning av kontraktet och andra lag i Superettan har hört sig för. Och även ett utländskt lag i en bra serie!
Peppar peppar ta i trä, men nog ser det ut som att jag kanske får spela elitfotboll nästa år. Så om ni håller tummarna för Alnösonen Pontus Silfwer under nästa säsong så lovar jag att bjuda på massor av mittfältsmagi i Superettan!