Gästbloggare: Jenny Hjohlman

Den här fredagen får bloggen finbesök när landslagsspelaren Jenny Hjohlman har satt sig vid tangenterna. Jag kommer ihåg hennes sista säsong i SDFF där laget gick riktigt bra och där Hjohlman var fullständigt lysande i de allra flesta matcherna. I dagens inlägg berättar hon om åren i Sundsvall. Mycket nöje!

______________________________________________________________________________________

 

”Det mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan”

 

Hej! Jag heter Jenny Hjohlman och spelar fotboll. Säsongerna 2007-2011 spelade jag i SDFF och det är om den tiden jag tänkte skriva lite.
Någon gång på hösten 2006 ringde telefonen. Jag minns inte exakt när men jag vet precis var jag var då jag tog emot samtalet. Jag hade börjat gymnasiet den hösten och just kommit hem från skolan. Det ringde när jag var några meter från ytterdörren och jag kommer ihåg hur jag stod där ute i höstdiset och lyssnade i mobilen. Det var dåvarande tränaren för Sundsvalls DFF som ringde och han undrade om jag kunde tänka mig att flytta upp till Sundsvall och spela med dom nästa säsong.
Tanken svindlade. Det var roligt, spännande och hur läskigt som helst. Några månaders funderande senare, i februari 2007, ungefär en vecka innan jag skulle fylla 17 år flyttade jag till Sundsvall. Omställningen från att bo i en familj med sex personer i en liten by i Hälsingland till att bo själv i Sundsvall var enorm och det tog egentligen flera år innan jag kände det som att jag kom hem när jag klev in i lägenheten. Jag saknade ofta min familj, men jag fick göra det jag älskade – jag fick spela fotboll!

 

Första året gick väldigt mycket upp och ner, både för mig och för laget. Vi låg precis ovanför strecket och det var inte förrän i sista omgången som det blev klart att vi skulle hålla oss kvar i Norrettan, som serien hette på den tiden.
Mitt sista år var precis tvärtom. Vi hade en fantastisk säsong, hade hur roligt som helst och slutade på en andra plats, bara tre poäng och några mål från att ta oss upp till Damallsvenskan.

 

Det kanske allra häftigaste det året var svenska cupen-matchen mot damallsvenska Hammarby. Vi låg under med 0–3 med tio minuter kvar då det, kanske mest magiska jag upplevt på en fotbollsplan, hände. I hällande regn, till ljudet av åska och publikskrik och i skenet från strålkastare och blixtar vände vi till 3–3. I förlängningen dundrade vi fram, värre än någon åska någonsin dundrat fram över Norrporten Arena. När matchen var slut stod det 6–3 på resultattavlan, 6–3 till oss!!!
Att jag sedan slog knät i en sten då jag skulle ta ett morgondopp i en bäck och missade kvartsfinalen mot stjärnspäckade Tyresö är däremot en historia jag gärna glömmer. Jag tror detsamma gäller de spelare i laget, jag nämner inga namn, som också missade matchen på grund av knäskador. Den ena hade halkat under ett vattenkrig och den andra hade kört in i en stolpe med en postmoped.

 

Eftersom jag trivdes så bra det sista året var det inte alls självklart att ta steget och byta lag till Umeå IK när den möjligheten dök upp. Det tog emot att lämna Sundsvall, gemenskapen, staden och laget som kändes som en del av mig. Men jag hade drömt om att spela i Damallsvenskan hela mitt liv och jag kände att det var dags att ta steget vidare och flyttlasset gick alltså ännu längre norrut.

 

Tiden som gått sedan jag lämnade Sundsvall har bjudit på mycket. Jag är inne på min tredje allsvenska säsong, har spelat några matcher i A-landslaget och fått vara med om ett EM-slutspel på hemmaplan. Jag har till och med varit med om en riktig knäskada.
Åren i Sundsvall formade mig både som spelare och som människa. De bjöd på med- och motgångar, gråt och skratt och mängder med erfarenheter. Ibland när jag går mot ytterdörren hemma i Hälsingland tänker jag på telefonsamtalet 2006, samtalet som var början på en oförglömlig tid. Jag är verkligen enormt tacksam mot staden och framförallt laget som jag delat så många upplevelser med och jag är väldigt glad att jag tackade ja den där höstdagen!

Gästbloggare: Ellen Löfqvist

Ellen Löfqvist blev trots sin unga ålder vald till årets spelare i Medelpad 2013. Inför den här säsongen har hon lämnat Alnö IF för Sundsvalls DFF, däremot missar hon helgens seriepremiär på grund av landslagsuppdrag. Trots att hon är i väg med landslaget har hon tagit sig tid att skriva ett inlägg till bloggen i dag, det tackar vi för!

_______________________________________________________________________

Hej, jag heter Ellen Löfqvist och är 16 år. Jag bor på Alnö och därför har också Alnö varit mitt val av klubb, tills detta år, då jag valde att byta över till Sundsvall DFF.

Redan vid 4 års ålder började jag spela fotboll och jag tycker att både jag och laget har fått bra utveckling hela tiden i Alnö, vilket också visade sig med tanke på hur bra vårt lag var i våra unga år. Men jag kände jag att jag ville vidare.

Jag har tränat en del med SDFF sedan tidigare så jag kände att jag ändå hade koll på laget, även fast det är väldigt många nya spelare i år. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer gå för oss i serien, men jag tror det kommer bli bra!! Tycker det har sett bra ut under försäsongen. Tror vi kommer ligga högt upp.

Vi har seriepremiär på lördag borta mot Burträsk. Dock så kan jag inte vara med för jag är nämligen i Holland för att spela dubbellandskamp.

Vi möter Holland bägge matcherna och vi hade första matchen i onsdags, där jag även startade på min favoritposition, på innermittfältet.
Första halvlek var riktigt bra, andra blev lite kämpigare, men det resulterade i alla fall i vinst med 2-1!!
Nästa match är på fredag och inför den hade vi en förberedande träning i dag (torsdag).

På alla landslagsläger är det väldigt långa dagar, men även fast man är trött mentalt så finns alltid glädjen och engagemanget.

Jag har varit med en hel del med F97 så det känns bra bland alla, nya som gamla spelare. Mitt första läger var efter Elitlägret 2012. Jag var väldigt nervös, men det gick rätt bra för jag fick även förtroende inför vår första landskamp, vilket var väldigt roligt och spännande! Efter det så har jag varit med på det mesta.

Eftersom våra dagar är rätt så fyllda och vi inte har så mycket fritid så ska jag nu avsluta. Men jag hoppas vi vinner på fredag och att min klubb hemma också vinner matchen på lördag!

Herrå o ha de bra hemma i Zweden.

 

Gästbloggare: Hanna Glas

Fotbollssäsongerna närmar sig med stormsteg och snart drar Damallsvenskan igång. Där spelar en Sundsvallstjej som tidigare representerat Sundsvalls DFF. Umeåspelaren Hanna Glas är dagens gästbloggare, och hon skriver bland annat om sin tuffa skadeperiod och vägen tillbaka. Mycket nöje!

______________________________________________________________________

Hej!

 

Jag är fotbollspelande tjej på 20 år med Sundsvalls DFF som moderklubb. Efter att ha varit på vift i Skellefteå och Sunnanå SK i ett år har jag inför den här säsongen flyttat till Umeå för att spela med den anrika fotbollsklubben Umeå IK.

 

Efter ett lyckat 2012 med både klubb- och ungdomslandslag fick jag en förfrågan från SDFF:s seriekonkurrent Sunnanå SK att spela med dem. Skellefteålaget hade knipit den allsvenska platsen precis före oss, men trots det var det bara positiva känslor med anbudet från Sunnanå SK och jag bestämde mig för att lämna min moderklubb för att spela i Damallsvenskan.

 

Första tre månaderna i Skellefteå kändes förvånansvärt bra och jag utvecklades snabbt. Mina förhoppningar inför säsongen var skyhöga och den stora drömmen efter att få göra debut i Damallsvenskan skulle äntligen få bli sann. Då hände det som inte fick ske, jag skadade mig och det allvarligt. I en träningsmatch drog jag av korsbandet och säsongen tog slut innan den ens hann börja på riktigt.

 

Det var inte lätt att dra på sig en sådan skada, speciellt inte när det var andra gången i samma knä. Jag visste precis hur lång och svår rehabiliteringsprocessen var, men det jobbigaste var alla förväntningar och förhoppningar som krossades. Jag bröt ihop i några dagar innan det var dags att komma igen. Jag skulle tillbaka än en gång.

 

Trots min skada fick jag ett anbud från Umeå IK, en chans jag inte kunde låta gå förbi. Jag tog beslutet att flytta hit för att slutföra min rehabilitering och fortsätta min fotbollskarriär. Med mycket hjälp och stöd från ledare i föreningen är jag idag igång i full träning efter nästan ett års frånvaro. Skadan har gjort mig starkare mentalt och jag är mer än redo för att slåss om en plats i startelvan.

 

Det är lite mer än två veckor kvar tills seriepremiär och jag kunde inte vara mer sugen på att serien ska dra igång. Den här säsongen hoppas jag äntligen få göra det jag längtat efter så länge, att få göra min debut i damallsvenskan!

 

 

 

 

Gästbloggare: Ida Brännström

Då var det dags för en ny fredagsbloggare. Den här gången är det SDFF-spelaren Ida Brännström, med meriter från Damallsvenskan, som skriver. Mycket nöje!

___________________________________________________________________________________

Hallå där!

Känns tufft att ta vid denna följetång när tidigare gästbloggare haft stora framgångar under året, men har man tagit fan i båten får man ro honom i land! Det är ingen hemlighet att vi i Sundsvalls DFF har haft en misslyckad säsong. Att åka ur en serie uppfattas sällan som en positiv bedrift. Vi tappade namn som Emma Jonsson, Julia Bhy, Isabelle Viksell, Hanna Glas, Lina Ringshamre, Jonna Wistrand m.fl. Som grädde på moset åkte vi på 3 korsbandsskador och flera andra långdragna åkommor. En liten trupp med stort hjärta stod kvar. Vi kryddade det med några duktiga nyförvärv och vi kämpade oss igenom en tuff serie. Årets Elitetta var otroligt jämn och svår att förutspå, en mardröm för en speltorsk. Vi kan hitta många olika fel på domaren, stolpen, grästuvan, osv men vi måste nog inse att vi inte räckte till i år trots att vi krigade på hela säsongen. SDFF har höga målsättningar och vi har knackat på dörren till Allsvenskan tidigare år. Jag tror och hoppas att dessa ambitioner kommer bli verklighet inom en snar framtid. Det finns många bra spelare i distriktet och det kryllar även av unga talanger som vill vara med på denna resa. Ett decennium har gått sen jag stod där själv, ung och oerfaren. Missade flyget till landslagssamling, var alltid i mitten på kvadraten, ramlade av cykeln på väg till träningen och glömde fotbollsskorna hemma. Det är inte mycket som har förändrats sedan dess förutom att jag blivit äldre. Trots mina oturliga missöden har jag haft förmånen att vara med om medgång (och motgång) inom fotbollen. Från att vara med och ta upp SDFF till div 1, till att trilla ur allsvenskan med Bälinge, för att sedan ta SM-guld och spela Champions Leauge med Linköping innan vi åkte ur Elitettan med SDFF. En resa som jag skulle göra om vilken dag som helst! Man lär sig otroligt mycket av såväl medgång som motgång. Det bästa är att det är de ljusa stunderna som ligger fastsvetsade på näthinnan. Guldhattar och jubel, en hög femma efter uddamålsvinst och massa skönt surr i bussen. Med lite distans till årets säsong kan jag trots många förluster och sömnlösa nätter se tillbaka på året med ett leende på läpparna. Vi har haft många fina stunder med ett fantastiskt härligt gäng. Även fast fotboll är på fullast allvar får man inte glömma bort att man i grund och botten spelar för att det är roligt. Jag vill därför dela med mig av ett fantastiskt härligt klipp från Grunden Bois TV, där glädjen för fotbollen inte går att ta miste på!

Tack för mig! / Ida Brännström

Klubbarna måste samarbeta

Sundsvalls DFF har tagit åtta poäng på 21 matcher i Elitettan den här säsongen, och det är givetvis en stor missräkning för klubben som siktat mot Damallsvenskan under en längre tid. Att laget skulle ligga nästintill helt avsågat i botten var inget jag trodde inför säsongen, däremot förstod man ganska tidigt att det här laget skulle kunna få problem att kämpa i toppen vilket varit målsättningen de senaste säsongerna.

Det är bara titta på vilka spelare som klubben tappat de senaste åren. Jenny Hjohlman, Hanna Glas, Lina Ringshamre, Julia Bhy, Emma Jonsson med flera är inga spelare som man bara ersätter utan vidare. Lägg till att laget dragits med en hel del skadeproblem på nyckelspelare och ekvationen SDFF och topplag i Elitettan går inte ihop.

För bara något år sedan kändes en satsning mot Damallsvenskan helt realistisk och fullt möjlig, nu tyder istället allt på att SDFF får börja om i tredjedivisionen.

Och vad händer egentligen då?

För damfotbollen i distriktet skulle det innebära en hård smäll. Den naturliga utvecklingstrappan försvinner och lovande spelare från distriktet som vill spela fotboll på elitnivå kan tvingas att flytta härifrån för att få chansen att spela högt upp i seriesystemet. Det finns inte längre något tydligt ”förstalag” att sikta mot i vårt distrikt.

Just nu ligger både IFK Timrå och Alnö i botten av Division I Norrland och det är osäkert vilken serietillhörighet de kommer att ha nästa säsong, men oavsett hur det går för de två lagen så kommer distriktet förmodligen att ha minst två lag på division I-nivå nästa säsong i form av Selånger och troligtvis SDFF.

Nu vill jag se ett utökat samarbete mellan klubbarna i regionen.

Jag tror inte att det här distriktet är stort nog för att ha två lag i Elitettan, än mindre i Damallsvenskan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många spelare att tillgå. Därmed vill det till att ett av lagen blir den förening som satsar mot toppen på allvar. Annars är risken stor att två, eller flera, satsande föreningar i samma division tar ut varandra och att rivaliteten mellan lagen hindrar att vi åter får ett lag på elitnivå. Istället för att motarbeta varandra gäller det nu att hitta ett samarbete som gör alla till vinnare.

Jag hoppas att de inblandade föreningarna sätter sig ned direkt efter den här säsongen och pratar igenom situationen.

Det behövs för damfotbollens framtid i distriktet.