Låt oss enas – ta en kvällspromenad

Idag arrangeras fackeltåg runt om i vårt avlånga land till minne av den tamboskap, de hundar och andra tamdjur som fallit offer för vargen. Fackeltåget är också en protest mot den icke fungerande rovdjurspolitiken.

Åsikterna går isär hur mycket varg vi ska ha. Somliga tycks se vargen som ett rovdjur med hundegenskaper- en vildhund och ett trevligt inslag i naturen. Om det finns inslag av hund i vår varg i Sverige är vad jag har förstått mycket oklart. Skulle det finnas det då blir inte EU glada, eftersom hybrider i våra skogar inte är tillåtet.

Naturskyddsföreningen önskar mycket varg troligtvis upp över 1000 individer, hur många är oklart då det hänger samman med vargens bevarande status. Det vill säga vargen ska ej riskeras att bli inavlad. Om stammen är inavlad där det råder olika åsikter om, har att göra med hur stor stammen bör vara enligt dem. Ingen varg som skjutits har varit inavlad vilket man kan tycka är märkligt utifrån inavelsdebatten. De tonar även ner de skador vargen orsakar på exempelvis får. Detta kan läsas på deras hemsida, där man även kan läsa att de lägger vikt vid rovdjursstängsel

Svenska jägarförbundet vill ha så lite varg som möjligt, de menar att vi har en gynnsam bevarandestatus.(ingen inavel) Vidare menar de att avsaknaden av en fungerande vargförvaltning, otydlighet i vad som krävs för att få reglera vargstammen, byråkratin, bristen på empati för dem som drabbas och kostnaderna runt vargarna piskar upp frustration hos många människor.

Vi i LPo förespråkar ingen frilevande varg. Någon svensk typ av varg finns inte och därmed är inte vargen ett utrotningshotat djur. Vi måste ha en fungerande rovdjursförvaltning för att kunna öka vår självförsörjningsgrad. Det faktum att när beslut överklagas så är det domare vid förvaltningsrätt som dömer utan kunskap om vilt gör inte saken bättre

Vi ser gärna att vi har en förvaltning på klövvilt och vildsvin som kommer fler till del än de som jagar, något mer ekologiskt finns knappast. Vi vill också att Sveriges bönder ska kunna beta av sina marker både äng och skogsnära. Det ökar mångfalden

Oavsett åsikter har vargens intåg i Sverige förändrat livet för många särskilt för människor i vargtäta områden som ex Örebro län. Det kunde vi läsa om i Nerikes Allehanda  här om dagen, en bra artikel och undersökning tycker jag. http://www.na.se/orebro-lan/sa-har-rovdjuren-forandrat-livet-for-jagare-och-faragare

Oavsett åsikt om hur många vargar man vill ha kan vi nog alla enas om att det är oerhört tragiskt och onödigt att så många människor och djur drabbas av den otydlighet som råder och brist på effektivitet av lagd rovdjurspolitik

Så låt oss enas i detta. Kom med och visa att du står bakom en bättre rovdjurspolitik i fackeltåget i Nora kl 18.00 i kväll. Tal sker på torget.

Det här med storregioner……..

Ett syfte med 6 storregioner är att styrning och ansvar ska bli lika i hela landet. Hur tänker man då, det förutsätter ingen framtvingad stor-region-reform som dessutom bygger på konkurrens?

Motståndet mot storregioner är stort. En ny Sifo-undersökning visar att motståndarna är fler än förespråkarna. Vi kan läsa att fler och fler är kritiska i oppositionen, men de partier som säger sig vara för en decentralisering är fortfarande positiva, märkligt. Men det är klart: ser man saker från ovan är det en decentralisering -men i underperspektiv, ur folkperspektiv är det en centralisering och då infinner sig frågan vilket perspektiv man ska ha. För mig -och vårt parti är svaret givet-folkperspektiv.

Det finns fler frågor än svar, indelningskommittén har inte tillräckligt belyst och visat på fördelarna med storregioner.Dessutom borde en viktig del av uppdraget vara att se till hur vi ska få hela landet att leva, hur vi tillsammans kan samarbeta och samverka utifrån de olikheter som vårt stora land har. Hur vi kan skapa så rättvisa och solidariska villkor det bara går för hela vår befolkning – utan intern konkurrens.

En centralpolitisk urbaniseringstrend lett till att invånarantalet i hälften av landets kommuner minskat, sedan mitten av 1990-talet, trots att antalet totalt ökat i Sverige. Stora kommuners perspektiv appliceras på små kommuner, vilket inte fungerar, samtidigt som resurser tas från landsbygd utan att kompensation utgår. Landsbygden ska leverera till till städerna, men vad ska städerna leverera till landsbygden? Konsekvensen är en döende landsbygd och en avfolkning av mindre städer. Vi som bor utanför de stora städerna ser det här.

De råder en tro på ett utopisk rationaliseringsparadis bland många av våra makthavare. Vurmen för småskaligheten är borta, jobb och utbildning centraliseras. Att tro att storregioner blir effektiva ur ett rationaliseringsperspektiv saknar stöd, se bara på vad som hände när kommunerna slogs samman i början av 70 talet. Blev kommunerna effektivare? -Nej, men besluten fattades längre bort och byråkratin ökade.

Sveriges politiker på nationell nivå borde se på Norge, som politiskt medvetet driver att hela landet ska brukas, där de två viktigaste incitamenten är differentierade arbetsgivaravgifter och återbäring av naturresurser som plockas ut från landsbygden.

I stället för detta tänker den indelnings kommitté man tillsatt på nationell nivå att vi i Sverige ska skapa storregioner Utgångspunkten att skapa sex regioner är att de ska vara ”jämnstarka” och konkurrera med varandra. Därav ska det vara lika många invånare i varje storregion. Det är naivt att tro att regioner blir jämnstarka för att man ritar om en karta och placerar lika många invånare i dem. Vad är det som gör att indelnings kommitté missat detta?

Regioner med olika storlek och folkmängd bör fortsätta att utvecklas, samverka, kompenseras, lära av varandra. -inte konkurrera med varandra. De län vi har idag inrättades för att staten skulle vara närvarande och ta vara på regionernas olika förutsättningar, de olikheterna finns fortfarande.

En storregion är dessutom oroande ur demokratisynpunkt. Avståndet kommer att öka mellan väljare och beslutsfattare, vilket många invånare redan idag märker. Inte heller löser man snabba flexibla beslutsvägar med storregioner, -risken är snarare att orättvisorna ökar eftersom man tappar lokal kännedomen.

Att sjukvården skulle gynnas av en storregion i konkurrens med andra är svårt att se. Det är dessutom ett underkännande av vården, vilket jag nog kan hålla med om rörande den allmänmedicinska delen där stafettläkare avlöser varandra och du som patient träffar olika läkare hela tiden. Snarare kanske vi bör utreda om staten ska ta över vissa delar av den högspecialiserade sjukvården, och att resten decentraliseras till primärvård i kommunerna.

Kanske även här ett Norskt incitament där studieskulder avskrivs på olika nivåer om du väljer jobba utanför storstadsregioner under ett antal år för att få kontinuitet

Frågan är om våra majoritetspolitiker på nationell nivå kommer att lyssna på kritiken, eller slår man igenom reformen och tänker att det handlar om en ”organisationsfråga” Indelnings kommittén och våra beslutsfattare har en del att bevisa om man fortfarande vill lyssna till folket ute i landet

 

 

.